Jag har i några tidigare bloggposter diskuterat hur relativt blygsamt universitet i de forna öststaterna rankas i de olika listor som regelbundet publiceras av olika aktörer. Inget av de östeuropeiska länderna har kunnat lyfta upp den akademiska forskningen till en konkurrenskraftig internationell nivå. En del av förklaringen ligger i att dessa länder fortfarande har statliga vetenskapliga akademier som är skilda från universiteten och har egna budgetar och uppdrag. De som är ledamöter av dessa akademier har (eller hade i alla fall) mycket högre status än universitetsprofessorer, och om en professor kunde få en tjänst vid akademien var det mer gynnsamt även ur forskningsfinansieringssynpunkt. Även forskare utan ledamotsstatus har/hade bättre resurser för forskning vid ett akademiinstitut än vid ett universitet. Det har lett till att universiteten har utbildingsansvaret medan forskningen har haft det tyngre där än vid akademin. Denna schablonbild är fortfarande relevant i de länder som omfattades av sovjetimperiet, även om situationen mer och mer börjar att likna den vi har i de nordiska länderna, med universitet som både ska tjäna utbildning och forskning.

Förhållandena i Ungern vad gäller vetenskapakademin gentemot universitet är likadan som i de övriga före detta öststaterna. Däremot finns det en hel del andra förhållanden och utvecklingstendenser som skiljer Ungern från andra stater. Som tidigare sagts är universiteten svaga i internationell jämförelse, men även verksamheten i de institut som lyder under nationella vetensakapskademier är långt ifrån konkurrenskraftig. Det är heller inte någon pågående storsatsning på akademisk verksamhet ifrån statsmakterna. Den del av BNP som läggs på forskning och utveckling i Ungern var 2018 1,55%. Det är jämbördigt med Estland, något lägre än Slovenien och Tjeckien, samt något högre än för Polen, Kroatien och Slovakien. Israel, Sydkorea och Sverige, som globalt ledande länder, har betydligt större andel av BNP som går till denna sektor, över och runt 4%. Andelen har ökat i de centraleuropeiska länderna sen 1990-talet men den ”stora satsningen” har uteblivit, och har heller aldrig varit någon uttalad ambition. Den politiska retoriken i Ungern är heller inte att landet ska utvecklas till ett forsknings- och innovationsland, utan fokus är mer på att utbilda befolkningen till att vara kompetenta för att utföra t.ex. arbeten i den moderna tillverkningsindustrin. En mycket viktig del av ekonomin är ju framförallt tyska biltillverkare som i princip alla har större fabriker i landet.

En annan viktig aspekt är den starka politiseringen som sker i den högre utbildningen och även forskningen. Strategin går ut på att det politiska systemet av idag ska säkerställa att universiteten även i framtiden står under Fidesz-partiets ideologiska styrning även om regeringsmakten går partiet ur händerna. Sättet att göra det på är att ”privatisera” lärosäten och låta dem existera som en form av stiftelser. Därmed kommer inte det ansvariga departmentet att vara huvudman, utan universitet har en ”oberoende” styrelse som utser rektor, tar budgetbeslut, bestämmer inriktningar etc. Det sköna i kråksången är att den nuvarande regeringen tillsätter (den Fidesztrogna) styrelsen, så i verkligheten blir universiteten en ännu mer Fidesz-vänlig verksamhet. Varför vill då Fidesz ha makten över den högre utbildningen, och i förlängningen, forskningen? Det finns ett par starka skäl. Ett är att styrelsen kommer att ha den ekonomiska makten. Stiftelserna kommer att vara ägare av den fasta egendomen och kommer också att bestämma de avgifter som kommer att gälla för studenterna (enbart en mindre del av studenterna studerar kostnadsfritt, för övriga gäller terminsavgifter som kompletterar de bidrag som staten ger universiteten). Att sitta på pengarna är aldrig fel.

Ett annat viktig skäl är att den nationalistiska och konservativa ideologin inte vill att universiteten tillåter fritt och liberalt (det värsta skällsordet) tänkande, vilket står i motsats till den ideologi som förespråkar ungersk exceptionalism som Fidesz starkt förordar. I den bilden ingår också att ”moderna” ideologier och tankegångar som rör feminism, gender, miljöhänsyn, mänskliga rättigheter etc inte ska existera i ett land som Ungern. Genderteori är t.ex. förbjudet som undervisningsämne i landet.

Den historiska tolkningen är också ett ämne som enbart får betraktas från ett ungersk nationellt perspektiv. Få saker är så förhatliga för Orbánsupportrar som de skamliga nederlagen och därmed associerade förlusterna i samband med de bägge världskrigen. Ungern gjorde enligt det synsättet inget fel i dessa sammanhang, utan kom att behandlas mycket orättvist av övriga länder efter krigssluten. Att nära 600000 ungerska judar mördades 1941-1945 hade Ungern ingen som helst skuld i. Numera gäller att det är inte så viktigt att tänka fritt, men att tänka rätt är den enda sanna vägen även i akademiska sammanhang!

Den pågående omorganisationen har accellererat under COVID-19 eftersom parlamentet har gett grönt ljus för regeringen att handla fritt under utlysta katastroftillstånd. Under dessa perioder kan nya lagar och förordningar beslutas i ett rasande tempo. Det innefattar också förändringar i konstitutionen, och givetvis också det landskap som innefattar den högre utbidlningen. Också kyrkans roll i den högre utbildningen har stärkts mycket kraftigt under det gångna året.

Ungern har ett intressant universitetslandskap. Det består av offentliga inrättningar, religiösa utbildningsanstalter och privata eller stiftelseägda universitet. En del av de offenliga görs nu alltså om till stiftelser. Inte alla dessa är ackrediterade, men av de ungefär 80 instituten för högre utbildning är drygt hälften ackrediterade och kan utfärda de examina vi förväntar oss av en högskola eller ett universitet. Bara i Budapest finns det ett tjugotal universitet och högskolor. Flera av dessa har tiotusentals studenter, medan några andra har ett par hundra inskrivna. Det största universitetet är ELTE med runt 25000 inskrivna, huvudsakligen i de ”fria fakulteterna”. Mer yrkesinriktade universitet är Semmelweis (medicinska ämnen), Budapest University of Technology and Economics, och Corvinus University (lärarprogram, ekonomi, förvaltning).

I övriga landet finns det också klassiska universitet med i princip alla ämnen representerade. Dit hör kända universitet som det i Debrecen (landets största med över 30000 studenter), och de i Szeged och Pécs. Det finns också en uppsjö högskolor som kallar sig universitet, även om de inte har rätt att utfärda doktorsexamina. Några av dem är statliga och liknar de regionala högskolor som finns i Sverige. Det finns också många som är privata eller finansierade av olika religiösa sammanslutningar. De undervisar i tillämpade ämnen, i de sköna konsterna, eller i olika teologiska discipliner.

De senaste åren har även medier utanför Ungerna uppmärksammat två fall av universitet som utsatts för Orbánregeringens hårdhänta nypor eftersom universiteten vågat uttrycka olika former av opposition och fritt tänkande. Det senaste fallet (som fortfarande pågår) gäller Academy of Drama and Film (som förkortas SzFE på ungerska). Det är ett av de universitet som ”privatiserades”, vilket mötte ett starkt motstånd från administationen, lärare och studenter. Studentorganiserade demonstrationer och blockader av universitetets byggnader pågick i månader under 2020 och både personal och studenter strejkade. Ett av kraven var att styrelsen med dess politiskt tillsatte och ämnesmässigt inkompetente ordförande skulle avgå. Den nya styrelsen var utsedd av regeringen för att befordra en undervisning som framhöll nationella särdrag och skulle inte tillåta influenser från andra länder och kulturområden att få plats i läroplanerna. Därefter har universitet tillfälligt stängts och också lokalmässigt flyttats. Huruvida demonstrationernas krav på frihet och inflytande tillgodoses är oklart, men vad som är klart är att regeringen blev mycket överraskad av de starka reaktioner som uppstod vid den fullständigt okänsligt utförda tillsättningen av stiftelsestyre och ledning för SzFE.

Det andra exemplet rör Central European University (CEU), ett privat forskningsuniversitet med campus i Wien och Budapest. Det är också ackrediterat i USA. Universitetet har fokus på humaniora och samhällsvetenskap, med goda resurser och ett mycket gott rykte. Det var det högst rankade universitetet inom ett ämnesområde i Ungern innan det tvingades att flytta till Österrike 2019. Grundat 1991 av miljardären och filantropen George Soros har universitetet vinnlagt sig om att ha en internationell och oberoende profil. Efter åratal av strider mellan Orbáns regering och CEU förklarades CEU 2017 som olagligt verkande i Ungern, eftersom det utfärdade amerikanska examina (master och doktor). Det är fortfarande ackrediterat i Ungern och tillåts utfärda ungerska examina, men i praktiken är verksamheten nedlagd i Budapest. Förhållandena blev alltså ohållbara och 2018 beslutade CEU att flytta till Wien, vilket skedde 2019. Där har nu verksamheten utökats och innefattar även bachelor-nivån. Huvudbyggnaden i Budapest ligger mitt i stan, ett stenkast från Basilikan på Pest-sidan. När man går förbi ser det helt tomt ut, så de moderna lokalerna verkar mest samla damm nuförtiden. Den påtvingade nedstängningen strider mot EU-lagstiftningen och har mycket kraftigt kritiserats av andra universitet m.fl. Den amerikanska regeringen under President Trump invände dock inte emot att en amerikansk institution slängdes ut ifrån ett land (som dessutom är en NATO-partner), vilket är helt unikt.

Att CEU tvingades ge upp och fick flytta har varit ett mål för Orbán sen många år. Hans retorik har gått ut på att Open Society Foundation som finansieras till stor del av George Soros är ett instrument för att förstöra Europa medelst liberala värderngar och ökande invandring. Dessutom anser Orbán, som själv studerade en termin vid Cambridge på ett stipendium från Open Society Foundation, att Soros är en förrädare som vill förstöra Ungern, ungersk jude som han är. CEUs akademiker har också haft fräckheten att genomföra forskningsprojekt som visat på tillkortakommanden i den ungerska politiken och statsapparaten, och dessutom tillåtit missfoster som bl.a. tillämpar genusperspektiv vid studier av olika samhällsfenomen.

Ytterligare ett exempel på inskränkningar av akademisk frihet i Ungern är de förändringar som den ungerska vetenskapsakademin (HAS) har genomgått. Det ansvariga ministeriet fick i början av 2019 sin vilja igenom och kunde därmed ta över styret av ett 40-tal institut som sorterar under HAS paraply. Regeringen har nu taget över inte bara besluten om vad som tilllåts vara forskningsinriktingar inom HAS, utan också de byggnder, anläggningar etc. som HAS äger. Regeringen vill att HAS ägnar sig åt ”nyttig” och innovativ forskning, men kritiker ser övertagandet som ett flagrant ingrepp i akademisk frihet. Inte bara tusentals ungerska forskare och deras medarbetare, utan också ett otal europeiska och internationella akademier, universitet, forskningsinstitut och andra vetenskapliga organisationer har i öppna brev visat sitt stöd för HAS. Förgäves. HAS är numera ett regeringstroget organ med en ledning tillsatt av regeringen, och inte av akademins medlemmar.

Förändringarna som Fidesz-regeringen nu genomför sker i ett mycket högt tempo. De har mycket stora och negativa effekter på akademisk frihet och syftar inte till att höja nivån på det arbete som sker vid universitet och institut. I förlängningen syftar dessa åtgärder till att stärka Fidesz inflytande över högre utbildning och forskning, och att låta privatpersoner i regeringens nära krets att komma så nära de ekonomiska delarna som möjligt. Dessutom ska den ideologiskt rena ungerska nationalismen stärkas på ett sätt som gör att de välutbildade tar med sig dessa tankar ut i samhället efter genomfört utbildningsvärv. Under kommunisttiden fick alla studerande vid universiten genomgå obligatorisk utbildning i marxism-leninism. De tiderna kommer nu alltså tillbaka men med ett annat obligatoriskt ideologiskt perspektiv.

Betydelsen av titlar är avsevärt mindre idag än det var under tiden före min uppväxt. Trots det är en ”bra” titel mycket värd för karriärutveckling i flera centraleuropeiska länder. Titlarna kan vara associerade till yrkesutövning, t.e.x ”kriminalinspektör”, vilket är begripligt och kan förmedla ett viktigt budskap rörande vad personen gör i jobbet. Titlar kan också reflektera en utbildningsnivå och ett ämnesområde. Då är det status som kommuniceras. I Sverige är vi ju sen 1960-talet ”du” med varandra, vilket är i högsta grad ohövligt utanför de nordiska länderna. Vi tilltalar ju heller inte varandra med någon yrkes- eller utbildningstitel. Det är däremot kutym i kontinentala Europa. Vill man då ha en allmänt högt värderad titel är det alldeles utmärkt att ha uppnått eller erhållit en doktorsgrad. Det är givetvis en nödvändighet i många professionella sammanhang, men också rent allmänt karriärbefrämjande. Därför ser man också relativt ofta både politiker och företagsledare addresseras med ”doktor” före namnet. Särskilt betydelsfullt är det med titlar i Tyskland och Österrike enligt mina erfarenheter.

Nu kan ju titlar betyda lite olika saker men allmänt gäller numera (sen 1990-talet) att den som har uppnått forskningsmeritering som kvalificerar till doktorsgrad har rätt att kalla sig ”Doktor” (t.e.x Filosofie doktor i Sverige, vilket motsvarar Ph.D). Idag är det mer eller mindre likartade krav i de olika europeiska länderna för att få en sådan titel. I många länder kan de med vissa fem- eller sexåriga universitetsexamina inom vissa yrkesområden också kalla sig ”doktor”. För att kvalificera sig för detta krävs det att utbildningen också innehåller ett moment som motsvarar ett examensarbete, motsvarande ungefär en termins studier. Vanligen tänker man då på läkare (dr. med. i flera språk och länder), tandläkare (dr. dent. med.) eller jurister (dr. jur.). I länder som Tyskland, Ungern och Österrike är det tillåtet att använda dessa titlar och utge sig för att vara doktor, utan att för den skull ha någon forskningskompetens. Genom att distingera mellan ”Doktor” och ”doktor” är det dock möjligt att se om personen ifråga är en ”riktig” doktor (som jag ser det) eller en av dessa som gynnas av titelinflationen. När man ser namnskyltar i dessa länder kan det alltså vara värt att ha ögonen med sig för att därmed kunna uttyda mer om en person i fråga.

I Ungern är det vidare så att det fortfarande är giltigt att låta doktortiteln vara en officiell del av namnet, så ID-handlingar etc. behöver då ändras när doktortiteln har erhållits. Numera är det inte så i varken Tyskland eller Österrike. Namn och titlar är än mer komplicerade i Ungern. Namn skrivs med efternamnet först följt av det givna namnet. Exempelvis kan en man heta Szabó János, vilket vi skulle skriva János Szabó. De som tillhör äldre generationer använder samma namn för bägge parterna i ett äktenskap, utgående från mannen. Kvinnan gav (och ger i viss utsträckning fortfarande i mer konservativa kretsar) upp sitt namn i samband med giftermålet. Herr Szabós fru får då namnet Szabó Jánosné (né är alltså en feminin ändelse), vilket blir det officiella namnet. Ifall Szabó János är läkare får han ha titeln som en officiell del av namnet, vilkjet då blir Szabó dr. János, och hans frus officiella namn är Szabó dr. Jánosné. Den senare konstruktionen var tämligen vanlig i äldre tider då gifta kvinnor var hemmafruar och sällan hade varken akademisk utbildning eller möjlighet att göra yrkeskarriär. Konstruktionen är fortfarande giltig men används ytterst sällan av de yngre generationer. Påtagligt är dock att titeln dr. (eller Dr. om personen ifråga har vad jag betecknar en ”riktig” doktortitel) har stort värde och ger social status och särbehandling i många sammanhang.

För min del har jag olika erfarenheter av titlarnas betydelse i icke-professionella sammanhang. I Sverige har jag vid ett tillfälle troligen tjänat på att ha en akademisk titel. Jag sökte en hyreslägenhet och angav i mitt brev till hyresvärdarna att jag var docent. De hade flera kandidater men budet gick till mig och jag var glad att få den lägenheten. Senare förstod jag att hyresvärdarna (tillhörande den generation som var född på 1910-talet) valde mig före andra potentiella hyresgäster då jag hade en titel som för värdarna gav en indirekt statusfördel. Annars är det ju ingen i Sverige i dag som anger sin akademiska titel (ifall den existerar) när man presenterar sig. I i princip alla andra kontinentaleuropeiska länder där jag varit verksam har dock min titel placerats i samband med namnet vid alla kontakter med myndigheter, affärsinrättningar, etc. I Österrike är det kanske mest påtagligt. Patientkort, bankomatkort etc. hade alla min titel före namnet och vid t.ex. ett läkarbesök skedde uppropet av mitt namn inkluderande titeln Professor Doktor. Att lägga bort titlar i sociala sammanhag är både där och i Tyskland, Ungern, Schweiz m.fl. en konstart som man behöver lära sig om man inte vill uppträda som en socialt missanpassad typ.

Akademiska titlar är alltså ofta en viktig komponent vid uppbyggandet av status i yrkessammanhang utanför den akademiska världen. Därför anger också t.ex. politiker eventuellt innehav av titel när de presenterar sig eller när de blir presenterade i olika sammanhang. I t.ex. den tyska regeringen har fem personer en doktorsgrad enligt regeringens hemsida. Förutom Merkel är det utvecklingsminister Gerd Müller som har en Ph.D. i ekonomisk vetenskap. Dessutom har kommunikationsminister Andreas Scheuer en doktorstitel från Karls-universitetet i Prag, en titel som han dock inte använder, oklart varför. Helge Braun har en medicinsk doktorsgrad, men den motsvarar inte en doktorstitel utan snarare en mastersexamen. Familjeminister Franziska Giffey har presenterat en doktorsavhandling i politologi år 2010 vid Freie Universität Berlin. Sen hösten 2020 har hon dock slutat att använda den titeln, eftersom hennes avhandling nu granskas för plagiat. Möjligen kommer hennes avhandling att underkännas i efterhand. Den processen pågår men även om plagiaten inte kommer att anses vara så svårartade att de leder till underkännande har många påtalat den låga vetenskapliga kvaliteten i hennes arbete. Dessutom har hon tydligen inte varit intresseread av den vetenskapliga aspekten i sitt arbete, utan klart uttryckt att det är av karriärsbefrämjande skäl som hon ägnat sig åt att vara doktorand.

Just plagiatsaffärer har dykt upp upprepade gånger bland politiker med doktorstitel. I Merkels tidigare regeringar var det två mycket upppmärksammade sådana fall. Karl-Theodor zu Guttenberg fick avgå som försvarsminister 2011 då det framkom att han i sitt doktorsarbete i författningsrätt från 2007 (Universität Bayreuth) inkluderade ett omfattande mått av plagiering och dessutom uppträtt ohederligt i sitt ”forsknings”arbete. Därmed var hans politiska karriär över. Senare lade han fram en avhandling vid University of Southampton (2018) som godkändes. Hans fall rönte mycket stor uppmärksamhet och kritiserades väldigt hårt av dåvarande ministern för högre studier och forskning, Dr. Anette Schavan. Hon var i många avseenden Angela Merkels högra hand och närmaste politiska förtrogna när det begav sig. Desto mer pikant var det att hon också fick avgå 2013 för att hennes doktorsavhandling från Universität Düsseldorf vid en granskning visade sig vara full av plagiat.

Nyligen har regeringen i Österrike råkat motsvarande illa ut. Det rör sig om arbetsminister Christine Aschbacher (née Kowald) från premiärminister Sebastian Kurz parti ÖVP. Plagiatgranskare har funnit att både hennes Masterarbete från Fachhochschule Wiener Neustadt (2006) och hennes nyligen (hösten 2020) godkända avhandling vid Slovak Technical University i Bratislava inte bara är grova plagiatsfall utan dessutom erbarmligt dåligt skrivna och vetenskapligt mycket svaga. Hon har i sin avhandling bl.a. översatt en artikel från tidskriften Forbes och använt den som sitt eget skrivna arbete (där översättningen gjord med Google translator från engelska till tyska är komiskt dålig). Dessutom har hon presenterat data från andra undersökningar som om de var producerade av henne. Oredlighet med andra ord!

I den österrikiska regeringen finns det för övrigt fyra personer som anger att de har en doktortitel. Två av dem, utbildningsminister Heinz Fassmann och arbetsminister Martin Kochner är också akademiskt erkända och professorer av facket. Margarete Schramböck är doktor i ekonomi sen 1997. Dessutom anges justitieminister Alma Zadic med titeln doktor, men i hennes fall (utbildad jurist) är det så att hon har en masterexamen från Harvard, men den har i Österrike då tillåtit henne att använda dr. före namnet. I den regeringen liksom i så många andra på olika håll i Europa är det en klar överrepresentation av personer med juridikstudier som bakgrund. Kansler Sebstian Kurz tillhör den skaran, men hans många år vid Wiens ekonomiska universitet ledde aldrig fram till någon examen. Enligt den svenska regeringens hemsida verkar oavslutade universitetsstudier där vara legio. Någon med forskarutbildningsexamen finns heller inte i den skaran.

Fallen med plagiat och återtagna doktorstitlar bland toppolitiker främjar både frågor och kommentarer. Uppenbart är att den status och trovärdighet som titeln medför har stor praktisk betydelse för en politikers karriär. Personens inflytande och den vikt som fästs vid kommentarer och utspel gynnas eftersom det som sägs antas komma från en som vet vad det handlar om, och är förmögen att tillämpa vetenskapligt tänkande vid analys av ett problem. Huruvida det alltid är fallet är tveksamt, sett i ljuset av de många ogenomtänkta uttalanden som dokumenterats. Det är också påfallande ofta som dessa personer visar ointresse för vetenskap och forskning. Här är Angela Merkel ett undantag, hon visar upp ett äkta intresse för både vetenskap och teknisk utveckling, och tar till sig vetenskapliga argument i diskussionen av politiska problem. Hennes mångåriga bakgrund i forskningsvärlden har tydligen satt sina spår.

Märkligt nog har idag väldigt många med högre examina dessutom dessa från lärosäten som inte kan kategoriseras som toppinstitutioner. Fallet med Christine Aschbacher i Österrike är typiskt. Hennes masteravhandling är från Fachhochschule Wiener Neustadt, vilket alltså inte är ett universitet. Den dåliga kvaliteten på hennes arbete (i något som kategoriseras som organisationslära) skulle knappast vara godkänt vid ett universitet av högre klass. På samma sätt förhåller det sig med hennes doktorarbete (vilket utfördes på deltid 2011-2020) vid Slovak Technical University i Bratislava. Avhandlingen är på tyska i ett ämne som verkar vara industrimanagement och har kritiserats väldigt hårt av olika kommentatorer. Universitetet är bra i datavetenskap, men hur man kan lägga ribban så lågt i det ämne som Aschbacher har studerat är märkligt. Som alltid i sammanhang som dessa måste man fråga sig hur de handledare (professorer) som släppt igenom undermåliga arbeten har resonerat. Har jobbet som minister i grannlandets regering medfört andra bedömningsgrunder?

Förra veckan meddelades vilka som får årets Nobelpris (det s.k. ekonomipriset undantaget, det är ju heller inte ett pris som instiftades av Alfred Nobel). Kemipriset gick, tämligen väntat och mycket välförtjänt, till Emmanuelle Charpentier och Jennifer Doudna, från Frankrike respektive USA. Förutom deras excellenta forskning och allmänt sansade uppträdande finns det en annan mycket intressant detalj som är värd att lyftas fram. Charpentier är om någon en forskningsnomad som gått från forskningsmässig klarhet till klarhet vid de många arbetsgivarbyten som hon gjort. Vanligen är en forskare verksam vid ett par-tre institutioner under sin aktiva tid och tenderar (tyvärr) att bli väldigt bundna till ett lärosäte, många gånger till förfång för den intellektuella kreativiteten. Det gäller alltså inte Charpentier som (om jag räknat rätt) varit verksam i fem länder och vid över tio olika universitet och institut.

I en del intervjuer har hon berättat att framförallt när hon var yngre så fick hon ofta kritik för att hon bytte forskninginriktning och hemvist alltför frekvent. Hon verkade inte bekymras så mycket av sådana negativa utlåtanden utan har varit ärlig mot sig själv och valt att göra nya saker (vilket inte är lätt när man kommer till en viss nivå) när hon funnit att hennes egen utveckling stannat av. Det är ett beteende som sällan belönas i den akademiska världen, en stor del av framgången vid tillsättandet av högre tjänster bygger på lokalt nätverkande och intrigerande, så är man inte ständigt närvarande finns det alltid någon annan, som kanske är betydligt mindre kreativ och innovativ, som får de tjänsteanknutna belöningarna. De flesta som har administrativa maktpositioner vid forskningsinstitutioner belönar också de som är trotjänare i betydligt högre grad än de som är flyttfåglar, ofta på bekostnad av den högsta kompetensen. Akademisk inavel är etablerad och svår att bli av med. ”Udda” eller mer egensinniga typer får allt svårare att komma till sin rätt. Det har också lett till parodiska felbedömingar, där t.ex. blivande Nobelpristagare har avpolleterats därför att de inte varit tillräckligt anpassliga. Så har också skett rätt nyligen både i USA och i Sverige.

Jag påstår inte att Emmanuelle Charpentier på något sätt är varken udda eller svår, men hennes karriär är avvikande från det vanliga mönstret bland toppforskare. Inte nog med att hon varit i så många länder, hon har också gjort sina viktigaste arbeten vid institutioner som inte är de som idag främst förknippas med Nobelpristagare. Sin grundexamen i biokemi, mikrobiologi och genetik tog hon vid Pierre and Marie Curie University i Paris. Sen doktorerade hon vid Institut Pasteur, och var post-doc en kortare period där vilket följdes av fem år i USA, vid flera olika universitet och forskningsinstitut. Det här var hennes läroår där hon arbetade i olika grupper och med olika aspekter på infektionsforskning. Först 2002, som yngre forskare, fick hon sitt eget första lab, vid Universität Wien och sedan vid det associerade Max F. Perutz-laboratoriet i Wien. Här lades grunden till de studier om bakteriers CRISPR/Cas9-system för att skydda sig mot virus som Charpentier och kollegan Doudna nu fick Nobelpriset för. De har studerat det här systemets förmåga att känna igen specifika DNA-sekvenser och utvecklat en metod som kan användas för att ”redigera” DNA. Tillämpningsmöjligheterna är enorma och det är kanske den största biologiska upptäckten under de senaste 20-30 åren.

Efter knappt sju år i Wien fick hon ett universitetslektorat i Umeå, och stannade där som forskningsledare vid MIMS och senare gästprofessor fram till 2017. Under den tiden publicerade hon bl.a. de två artiklar vilka var de viktigaste för utvecklingen av CRISPR/Cas9-applikationen och för Nobelpriset. Hennes resa har dock fortsatt och hon var verksam vid Helmholtz-Zentrum für Infektionsforschung i Braunschweig, professor vid det medicinska universitetet i Hannover, och sedan 2015 är hon forskningsledare vid ett Max Planck Institut i Berlin, där hon efter en kort tid lyckades få till stånd och numera leda en särskild forskningsenhet med inriktning mot Science of Pathogens. För att ha akademisk trovärdighet är det bra om man har en professur vid ett unversitet även om man är ett högdjur vid ett Max Planck Institut, så sedan 2016 är hon också professor vid Humboldt Universität i Berlin. Man kan förmoda att hon idag får göra vad hon vill, och hur hon vill, forskningsmässigt inom ramen för sina tjänster.

Alla dessa stationer under resan har inte kunnat göra anspråk på att få tillkännas äran av att ha hyst en Nobelpristagare, men vid en snabb koll kunde jag se att åtminstone instituten i Wien, Umeå, Braunschweig och Berlin ser sig som värdar för henne och tar åt sig en del av äran. ”Vårt universitet har nu en Nobelprisvinnare!”. Det jag tycker är särskilt roligt med det här Nobelpriset, förutom det stora vetenskapliga värdet, är just att lärosäten och institut med mindre muskler också kan vara hemmaplan för riktiga superstjärnor i vetenskapen. Alltför ofta är denna mycket prestigefyllda ”tävling” en kamp mellan tungviktare som Boston-universiteten, University of California-systemet, Stanford och Oxbridge-universiteten. Många forskare vill nog gärna rekryteras dit om de får chansen, men jag är tämligen ofta tveksam till att det är det bästa för alla individer. Bra villkor (den absoluta grundförutsättningen) vid ett mindre och mindre känt universitet kan nog gynna den egna forskningen väl så mycket, om man får chansen och om tålamodet finns.

Så nu är det alltså många institutioner och flera länder som tycker sig kunna ta åt sig en del av äran för årets Nobelpris i kemi. Så har det alltid varit, Nobelpris är så väldigt prestigefyllda att ingen kan kosta på sig att tacka nej till den heder och den förbättring av varumärket som priserna för med sig. Det är också vanligt att de som vunnit Nobelpris har flyttat till andra länder under karriären, och att deras mest viktiga upptäckter och arbeten inte är gjorda i det land där de föddes. Ibland har den flytten varit frivillig, men under det gångna århundrandet var det också väldigt många forskare som tvingades i landsflykt, eftersom de annars riskerade både liv och uppehälle. Som flyktingar gavs de fristad i andra länder, vilket inte vore så självklart idag.

Ungern brukar framhålla att landet är ett av de som producerat mest Nobelpristagare. Det är ju uppenbart en total feluppfattning. Det är heller inte så att de har producerat mest pristagare per capita, vilket somliga påstår, långt därifrån. I verkligheten är det så att officiella listor anger 13 pristagare som är födda som ungrare. Även det är tveksamt om man tittar i detalj på de enskilda pristagarna. Flera var födda i Budapest eller i någon annan stad i Ungern, men det var också flera pristagare som var födda i andra delar av det dåvarande österrikiska kejsardömet, eller i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Dessa individer var exemplevis födda i Slovakien (i den del som var en del av det ungerska kungadömet), i Kroatien, men även i Österrike och i Tyskland. Måhända var de ungerska medborgare vid den tidpunkten, vilket kan vara förklaringen. Av de 13 var vad jag kan utröna endast en bosatt och verksam i Ungern vid tidpunkten för tilldelandet av priset. Det var Albert Szent-Györgyi som fick medicinpriset 1937 för sina upptäckter av askorbinsyra och dechiffreringen av citronsyracykeln. Då var han verksam i Szeged. Efter andra världskriget, vilket han tidvis tillbringade i fångenskap på grund av sin opposition mot den nazi-ledda regeringen, emigrerade han till USA. I princip alla andra ungerska pristagare var verksamma huvudsakligen i andra länder, och var i de flesta fall naturaliserade medborgare där. Vissa var aktiva i Wien, på den tiden staden fortfarande var en vetenskaplig tungviktare (fram till slutet av 1930-talet), men flera flydde i flera steg till framförallt USA. Anledningen till flykten var endera att de var judar eller att de flydde från kommunisterna efter andra världskriget. Slutsatsen är alltså att det är inget stöd för att Ungern skulle ha varit ett särskilt gynnsamt land för högkaliber-forskare, inte ens under de glansdagar då Österrike-Ungern i andra avseenden var en makt att räkna med.

Hur är det då med Österrike? Hittills har 24 pris delats ut till personer och organisationer som är födda/grundade i Österrike. Fyra av priserna tilldelades kategorierna litteratur eller fred. De pristagare som belönades efter andra världskriget var i sju fall av elva utvandrade, de flesta endera för att de var judar eller hade judiska familjemedlemmar. Fem av de som fick priser före andra världskriget hade också lämnat Österrike, framförallt av politiska skäl. Bland de tidigaste pristagarna var några födda i dagens Tyskland, Slovenien eller Tjeckien men räknades vid den tiden som österrikare. Återigen, en påtaglig andel pristagare tillerkänns eller ”räknas” av landet i fråga, trots att pristagaren enbart flyktigt eller inte alls verkat i landet i fråga.

USA tillgodoräknas 390 pristagare, varav hela 361 fick sitt pris efter andra världskriget. Av dessa 361 är det 105 som endera var födda i andra länder eller som hade andra medborgarskap än det amerikanska vid prisets utdelande. Sverige är inte så extremt, men av de 32 pristagarna var tre födda i andra länder men fick priset för sitt arbete i Sverige, där de också var bosatta. De pristagarna var Ragnar Granit (född i Finland som då var en del av det ryska tsardömet), Nelly Sachs (Tyskland) och Hans von Euler-Cheplin (också Tyskland). Två av de mer färska svenska pristagarna har gjort sina viktigaste och belönade arbeten i andra länder: Tomas Lindahl i Storbritannien och Torsten Wiesel i USA. Givetvis vill Sverige och svenska universitet trots det ha en del av äran när det kommer till kritan.

Som synes är och har det varit vanligt att de forskare som får Nobelpris verkar i andra länder än de där de var födda och uppväxta. Anledningarna till flytten är många. Ofta är det ett tecken på att den som har riktig spetskompetens vill göra det mesta möjliga av sin begåvning och därför tar besväret och det obekväma med att flytta till nya miljöer. Eftersom den amerikanska forskningsmiljön helt enkelt har varit den bästa de senaste 75 åren är det också naturligt att så många har sökt sig dit av den anledningen. Det har i sin tur genererat ännu bättre miljöer som attraherar fler att ansluta, och så förstärks sambanden i en ”god cirkel”. Rörlighet är en förutsättning för idéutbyte och framsteg, vilket säkert retar gallfeber på rätt många. Emmanuelle Charpentier är alltså en i en lång rad av framstående forskare som konsekvent söker sig till nya miljöer för att göra det bästa av det de kan. Hennes resa är kanske än mer stationsrik än de flesta andras, och har ju också ett par mer ”exotiska” inslag, men kan mycket väl vara ett tecken på att allt fler möjligheter erbjuds så länge världen fortsätter att vara öppen och vi är beredda att se möjligheter snarare än svårigheter.

Kina har däremot tagit enorma steg framåt i denna rankning, liksom för övrigt i andra universitetsrankningar med globala perspektiv. Hux-flux har den demografiska och ekonomiska jätten också blivit ett akademiskt fäste. Idag är Kinas universitet i nivå med eller t.o.m. bättre rankade än japanska universitet, och är nu det asiatiska land som håller sig med flest topp-rankade universitet. Denna specifika utveckling är unik och ses inte i något annat land. Kina är ju också unikt stort befolkningsmässigt och har genomgått en exempellös ekonomisk utveckling de senaste fyrtio åren. Därmed är det svårt att jämföra landet med någon annan nation. Nästa steg, nämligen att komma in bland de riktigt högt rankade universiteten blir dock ännu svårare, för såvitt de som redan innehar dessa placeringar inte genomgår väldigt destruktiva förändringar.

Tyskland är Europas största och ekonomiskt mäktigaste land. När det gäller akademisk framgång bland universitet är landet trots de satsningar som gjorts och görs på excellens inte (ännu?) tillräckliga för att placera landet i en tätpostion. Det är rent felaktigt att säga att Tyskland inte har ett flertal högkvalitativa lärosäten, men i jämförelse med t.ex. UK (sju universitet bland topp 100), Schweiz och Nederländerna (fem respektive fyra bland de hundra först rankade) framstår Tyskland fortfarande inte som ledande europeisk akademisk nation, särskilt inte i relation till befolkningsstorlek. Intressant är också att de nordiska länderna Danmark, Norge och Finland också alla är representerade bland de hundra främsta. Universitetet i Köpenhamn är för övrigt mer eller mindre ständigt rankat högst av alla nordiska universitet, på plats 26 i den senaste rankningen. Nu hör det också till bilden att Tyskland har ett stort offentligt forskningskapital utanför universiteten, i de forskningsinstitut (framförallt Max-Plack-Institute, Helmholtz Centers, Fraunhofer-Institute, Lebniz-Institute) som finns. Många av dessa, vilka alla är specialinriktade på enstaka forskningsområden håller världsklass och är ibland mer attraktiva för forskare än universiteten då de i vissa avseenden erbjuder bättre villkor. De är dock inte en del av undervisningsresurserna och modellen med strikt uppdelning mellan universitet och andra forskningsutförare är kanske heller inte den bästa för landet eller forskningsämnet, även om det kortsiktigt kan vara mer intressant för en enskild forskare.

Har då den tyska satsningen på ”Exzellenz” varit riktig och framgångsrik eller har den medfört negativa konsekvenser för forskningssektorn. Uppenbarligen ser ministerierna som betalar för satsningen det mer positivt än negativt. Även om det som synes inte har lett till något ”nytt Harvard” eller ens till att tyska universitet i de högre rankningssfärerna blivit fler har nog förändringen i forskningslandskapet med mer uttalade tyngdpunktsatsningar och belönande av interinstitutionella samarbeten skapat goda framtida möjligheter. Tyskland som forskningsplats har också fått mer positiv uppmärksamhet. Kritiker menar å andra sidan att satsningen leder till en uppdelning i A- och B-lag bland universiteten, vilket på sikt kommer att göra det svårt för andra än de här gynnade universiteten att fortsätta vara bra och framgångsrika. Argumentet att satsningen stjäl medel från andra är dock inte särskilt ofta nämnt, vilket nog beror på att pengarna är ”nya” och inte omdisponeringar av redan tillgängliga medel. Man får heller inte glömma att det går fort att riva ner något, men att det tar lång tid att bygga upp något som är avancerat och komplicerat. Med tiden tror jag nog att det blir fler och fler väldigt högt rankade tyska universitet och att Tyskland har goda möjligheter att återigen bli en av de ledande forskningsnationerna.

När flera av det gamla östblockets länder blev medlemmar i EU (med början 2004) kom de givetvis att få tillgång till de gemensamma resurser som är avsatta för högre utbildning och forskning. Dessa bidrag är inte enbart medel som finansierar specifika forskningprojekt, utan även möjligheten att utnyttja de öppnade gränserna för både studenter och lärare/forskare. Dessutom kan en del av stödet som går till att stödja svagare regioner användas för att bygga upp rent fysiska strukturer, dvs. att rusta upp eller bygga nya lokaler. Dessa ekonomiska bidrag har nu funnits tillgängliga relativt lång tid. Vad gäller ekonomisk utveckling och levandsstandard har effekterna på dessa länder efter EU-inträdet varit mycket positiva. Däremot är det tveksamt om universiteten i dessa länder har utvecklats i samma positiva riktning, dvs. att de i en global jämförelse har förbättrat sin ”impact” och sitt anseende.

Sedan knappt tjugo år har så kallade universitetsrankningar genererat stor uppmärksamhet och har stor betydelse för vilken status ett universitet har. Rankningarna må ha svagheter och är självklart inte helt invändningsfria vad gäller deras uppbyggnad och vad de egentligen bidrar med, men faktum är att de är väldigt synliga och påverkar alla akademiska aktörer, inkluderande studenter, finansiärer, forskare etc. Det finns många olika rankningar, nationella och internationella, men det är framför allt två stycken som anses vara de viktigaste. Den ena kallas Times Higher Education World University Rankings och publiceras av tidskriften Times Higher Education (THE). Den andra heter Academic Ranking of World Universities (ARWU) och började publiceras av Shanghai Jiao Tong University 2003 men är numera en produkt från en firma som heter Shanghai Ranking Consultancy. Bägge rankningarna publiceras årligen och är enormt informativa. Jag följer dem tämligen sorgfälligt och hittar alltid nya intressanta datapunkter och perspektiv.

Rankningarna är relativt likartad uppbyggda, men betonar eller belönar något olika egenskaper. De kriterier som THE använder är kvalitet på lärandet, forskningskvalitet, antal citeringar av forskningspublikationer, finansiering från industrin, och graden av internationalisering. Vardera av dessa kvalitetsmått har ett antal underkriterier som är mätbara. På liknande sätt använder sig AWRU av huvudgrupper av kriterier: vetenskapliga belöningar (t.ex. Nobelpris) som tilldelats personal eller alumni, antal högt citerade forskare, artiklar i tidskrifterna Nature och Science, antal internationellt publicerade och faktagranskade forskningsartiklar, per capita produktivitet. Lite förenklat kan man säga att undervisningen har lite högre betydelse för THE-rankningen, medan forskningen är mer prioriterad i AWRU-rankningen från Shanghai.

De senaste rankningarna har identifierat mellan tusen till 1400 universitet från hela världen som är rankningsbara. Det finns ju flera tiotusentals institutioner för högre utbildning men en större del är alltså så små eller på annat sätt ofullständiga att de inte kan rankas. Över åren är det i princip samma universitet som återfinns i den absoluta toppen av listorna. För den som är hemmastadd i den här subkulturen räknas ungefär de femtio högst rankade universiteten till världsklass. Universitet som kommer på plats 300 eller lägre har inte någon internationell status. Det innebär dock inte att enskilda forskare eller forskargrupper vid dessa universitet bedriver arbete av låg kvalitet! Däremot är det universitetet i fråga inte särskilt ryktbart och har begränsat inflytande.

AWRU rankar i princip alltid Harvard University som det bästa i världen, följt av en grupp amerikanska och några brittiska universitet. Samma universitet befolkar topp-tio på THE-listan, men ordningen brukar vara något annorlunda. Både Oxford och Cambridge, liksom California Institute of Technology har rankats högst de senaste åren. Karolinska instituet är det enda svenska universitet som regelbundet kommer in bland de femtio högst rankade, oftast på en plats runt 45.

Mitt alma mater är Umeå universitet. År 2003 rankades det så högt som mellan plats 170-180 på AWRU-listan, men har de senaste åren fallit väldigt kraftigt och återfinns nu mellan 400-500. Inget annat svenska universitet visar den här trenden, flera andra har faktiskt förbättrat sina positioner i en alltmer konkurrensutsatt miljö.

Många länder i utvecklingsfas strävar efter att kunna få in sina universitet högt upp i listorna. Det ger prestige internationellt och stolthet internt, och regimer av olika kulörer vill gärna peka på sin framtidsinriktade politik där högre utbildning och forskning är nyckelkvaliteter för att förbättra samhället. Det finns flera exempel på länder som har specifika ambitioner att producera universitet på höga rankningsplatser, och som satsar enormt på att lyckas med detta. Det främsta exemplet är Kina som för femton år sen knappt hade något universitet som kunde rankas på dessa listor. I dag är det bara två eller tre länder som har fler högt rankade universitet än Kina.

Hur är det då med de universitet som finns i den del av Centraleuropa som hörde till Sovjet-blocket? De länder som jag inkluderar är Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern. (Slovenien inkluderas inte, då landet inte tillhörde sovjetsfären på samma sätt. Annars är det landet forskningsmässigt det mest framstående av de ”nya” EU-länderna) Vidare hörde Östtyskland (DDR) till östblocket. De tyska universitet som idag ligger i de ”östtyska” förbundsländerna har allmänt fått en bra till mycket bra utveckling. Ett exempel är det klassiska Humboldt-universitetet i Berlin. Numera är det ett av de bästa tyska universiteten och ligger ofta runt plats 50 på listorna. De trettio åren sen Tysklands återförening har varit mycket gynnsamma för detta och för många andra universitet i det landet.

Tyvärr är bilden inte likartad för universiteten i de andra uppräknade länderna. Jag sökte i de två rankningslistorna för åren 2011, 2015, och 2019/2020. Bland uppgifterna jag sökte efter var bl.a. hur många universitet som rankades bland de 300 bästa i någon av de två listorna. Polen har inte något enda universitet som klarar detta urval. Samma sak gäller Slovakien och Ungern. I Tjeckien finns ett universitet (Karls-universitetet i Prag) som platsar på AWRU-listans topp-300. Med andra ord saknar länderna riktiga spets-universitet utifrån de kriterier som används för dessa rankningslistor. Som jämförelse kan nämnas att Sverige har 7-8 universitet på denna nivå över tidsperioden.

Hur högt rankade är då de bästa universiteten i dessa länder? För Polen gäller att de har ett universitet som rankas på plats 301-400 i bägge listorna över alla år. Det är Jagiellonian-universitetet i Kraków. Universitet i Warsawa placeras i intervallet 400-500, och inga andra universitet återfinns bland de 700 högst rankade. Tjeckien har det tidigare nämnda Karls-universitetet som främsta representant, bland de 300 bästa på AWRU-listan, något lägre på THE-rankningen. Annars påträffas tjeckiska universitet betydligt längre ner, på bägge listorna och över alla år. Slovakien har bara ett rankat universitet på någon av AWRU-rankingarna (Comenius-universitetet i Bratislava ligger mellan 900-1000 i den senaste rankningen, något högre två år tidigare). På THE-rankningen finns inget slovakiskt universitet bland de 1000 första. Det är ingen riktigt tydlig tidstrend för de rankade universiteten i dessa länder, framförallt syns ingen påtaglig förbättring.

Ungern har en något annorlunda utveckling. Dels så har de främsta universitetens placeringar sjunkit över åren, och dels så har universiteten mer frekvent bytt plats med varandra på listorna. De tidigaste AWRU-rankingarna placerade det bästa ungerska lärosätet i intervallet 300-400, medan den senaste rankningen saknar ungerska universitet helt bland de 500 första. Ett ungerskt universitet är rankat i intervallet 400-500 på den senaste THE-listan (Eötvös Lorand-universitetet i Budapest). Genomgående verkar ungerska universitet tappa något i den internationella konkurrensen över perioden 2003-2019.

Dessa rankningar ger alltså allmänt ett intryck av att universiteten i de studerade länderna tappar framför allt i forskningskonkurrenskraft. De utbildar trots allt stora skaror av studenter, vilka behövs i de huvudsakligen framgångsrika ekonomierna. Vidare har alla dessa länder fortsatt på den väg som etablerades eller förstärktes under kommunismen, nämligen att nationella forskningsinsitut och vetenskapliga akademier bedriver en betydande del av forskningen. Det har också varit mer statusfyllt att vara vid sådana institutioner än vid universitet. Är därmed ländernas forskningsbetydelse internationellt högre än vad bilden av universiteten ger?

Ett sätt att värdera det totala forskningsinflytandet är att se hur mycket offentliga medel som forskningen får, oberoende om den är universitetsbaserad eller inte, och hur mycket de vetenskapliga artiklarna citeras. Tillgängliga data från EU-kommissionen (t.ex. Regional Innovation Scoreboard, https://ec.europa.eu/growth/industry/policy/innovation/regional_en) visar dock på att bilden inte är signifikant bättre i den belysningen heller. Länderna som helhet ”underpresterar” i förhållande till hur mycket pengar som investeras, och medelstilldelningen som andel av BNP är lägre än EU-genomsnittet. Eftersom BNP för alla länderna också är lägre än EU-genomsnittet leder det till att länderna själva tillskyndar betydligt lägre summor till forskning och utveckling än andra utvecklade länder. Även om löneskostnader är lägre än i t.e.x Sverige eller Tyskland kompenserar det inte på något sätt de mycket höga kostnader som krävs för att bedriva framförallt experimentell forskning som är mycket kapitalintensiv.

I den forskningsmedelpott som förvaltas av EU-kommissionen finns det både anslag som går till konsortier av forskargrupper och anslag som går till enskilda projekt vilka leds av yngre eller mer etablerade forskare. De senare anslagen går i mycket liten utsträckning till de forna öststaterna. De forskarna är i allmänhet inte internationellt tillräckligt kompetitiva, även om lysande undantag finns. Däremot kan forskargrupper från dessa länder få medel i samband med att multinationella forskarkonsortier ansöker om EU-medel, då ett kriterum för medelstilldelning är geografisk representabilitet. Det är alltså klokt att ha med projektpartners från något av dessa länder, om de åtminstone är någorlunda lämpade.

Sammantaget, för mer än hundra år sedan hade det österrikiska imperiet många riktigt bra och internationellt erkända universitet i de större städerna i de olika delarna av kejsardömet. Dessa universitet har ofta väldigt långvariga anor och stolta traditioner. Tyvärr är de idag långt ifrån världsklass vad gäller banbrytande forskning och därmed de fundament som behövs för innovationer och de många och säkert svåra utmaningar som kommer att inträffa. Utvecklingen sedan EU-inträdet är inte särskilt imponerande, och i den tidsanda som råder i dessa länder lär nog inte akademisk frihet och forskningsmedelsbehov prioriteras särskilt högt när framtidens budgetar läggs.