En trevlig tradition som både jag och min fru och miljontals andra människor ofta omhuldar är att slå på TVn på nyårsdagens förmiddag och låta ORFs produktion av Nyårskonserten fylla vardagsrummet. Sändningen kommer från den magnifika Musikverein, ett av världens bästa musikhus, som ligger i Wiens mitt. I år dirigerades Wienerfilharmonikerna av Riccardo Muti för sjätte gången. Sen många år har TV-sändningen ett längre pausinslag där någon kompositör eller byggnad eller ort lyfts fram i ett musikaliskt reportage som är en fantastisk reklamsnutt för det mångsidiga turistlandet Österrike. I år framhölls förbundslandet Burgenland, som fyller 100 år.

Programinslaget fick mig att minnas de otaliga gånger jag åkt med bilen från Wien över gränsen till Ungern via Burgenland, på väg till Balatonsjöns sydvästspets. Den resan började i centrala Wien och gick söderut på Autobahn över stadsgränsen vidare in i Niederösterreich med de sista utlöparna av Alperna synliga till höger. Därefter en sväng till vänster och den resan österut kom då att snart nå Burgenland med dess huvudstad Eisenstadt på vänster sida ett par kilometer från vägen. Delstaten är ganska liten, knappt 4000 km2, utsträckt framförallt i nord-sydlig riktning med gränsavsnitt mot Ungern, Slovenien och Bratislavas sydgräns i Slovakien. Mestadels är landskapet småkulligt, med de högsta delarna en bit över 800 m.ö.h. Jordbruk i olika former dominerar det man ser av landskapet, ett kulturlandskap med mångtusenåriga traditioner. Som namnet antyder finns det gott om slott och herresäten, ”Burg” är ju samma ord som svenskans borg, alltså slott.

När man ser landsbygden i Burgenland med dess små byar ser det ut som om det vore i Ungern, eller för den delen i Slovakien eller Slovenien. Husen är små och byggda av sten, numera ofta i pastellfärger även om det finns gott om hus som fortfarande har den gråa putsen som yttre dekoration. Husen står tätt längs bygatorna och har ofta långsträckta tomter bakom huset där fruktträden frodas. På kullarna bredvid byarna trängs vinrankorna och de stora fälten längre ut är idag mestadels ägda av större aktörer som med monokulturer av vete, majs, solrosor, soja etc. bedriver ett tråkigt och miljömässigt tveksamt jordburk med betydande support från EU-medel. Klimatet är tempererat med mycket varma och torra somrar och milda vintrar. De högsta temperaturerna i Österrike är regelmässigt uppmätta i Burgenland. Precis likadant ser det ut i grannländernas närliggande områden. Den enda påtagliga skillnaden är att bilarna är något nyare och färgen på husen fräschare på den österrikiska sidan, landet är ju också rikare än sina grannar.

Turister besöker Burgenland i stora skaror från våren till sent på hösten. Det som drar är möjligheten till lättsamma utflykter till fots, på cykel eller med bil, och besök i små eller något större orter med sevärdheter som berömda (eller så) slott och kyrkor, kanske minnesmärken av någon person eller historisk händelse, eller inköp av de mängder av goda viner som produceras lokalt. Personligen tycker jag mycket om de kraftiga rödviner som tillhandahålls, till mycket attraktiva priser. Även vita viner av god kvalitet finns numera, även om de vita viner som kommer ifrån Wachau och andra delar av Niederösterreich egentligen är något bättre. De vita varianterna från Burgenland kom ju i dålig dager under de år man ”dopade” dem med glykol, vilket ledde till att österrikiska viner var svåra eller omöjliga att hitta i många länder under några år. Detta tilltag var dock ett undantag och inte alls typiskt för den österrikiska vinnäringen men stämpeln av låg kvalitet var svår att tvätta bort.

Ett annat skäl att besöka Burgenland är också Neusiedler See, en grund sjö som till större delen ligger i Österrike, med en mindre del på den ungerska sidan av gränsen. Det är den största sjön i Österrike men bara drygt hälften så stor som Storsjön i Jämtland. Området är en nationalpark där stora vassområden utgör fina tillflyktsorter för stora mängder flyttfåglar. Det blåser alltid i området och vattnet värms snabbt upp så fort den varmare årstiden kommer. När badtemperaturer anges i väderrapporterna brukar Neusiedler See oftast vara den sjö som har de högsta värdena. Området är mycket lättillgängligt och stora skaror besökare kommer under sommarmånaderna. Det är också bara en timmes bilresa från Wien. Runt sjön liksom över hela Burgenland och även i grannländernas områden ser man gott om storkbon och den typiska stående storken som vaktar boet. I Sverige är det ju en exklusivitet att få se något sådant men här kan man under en dag se hundratals storkar om åker runt lite och har ögonen med sig.

Vad innebär då det hundraåriga födelsedagsfirandet för Burgenland? Dubbelmonarkin Österrike-Ungern förlorade ju det första världskriget och landet delades upp i ett antal nya stater i samband med fredsförhandlingarna i Trianon i juni 1920. I princip har de gränser som då fastslogs varit kvar till idag (även om det som med tiden blev Jugoslavien sedan sprängdes i bitar) med undantag av det som kallades Tyska Västungern, där de flesta var tyskspråkiga. Det området var omtvistat och både Ungern och Österrike ville ha det. Förslaget var att hela området skulle tillerkännas Österrike men Ungern vägrade att gå med på det. Området befann sig ett tag i ett ”limbotillstånd” där ungerska skarpskyttar med vapenmakt försökte ta över området. Ungern hade också ensidigt annekterat regionen i december 1918 och det var till och med en ungersk sovjetrepublik under en kort period 1919. Den såkallade Sopron-folkomröstningen 1919 fick till slut vara rådgivande. Utfallet var att till största delen ville befolkningen tillhöra Österrike, så därmed blev Burgenland det yngsta förbundslandet i den första österrikiska republiken 1921. Staden Sopron (som gått under namnet Ödenburg bland tyskspråkiga) och åtta andra mindre orter ville dock vara en del av Ungern, vilket tillgodosågs. Dessa orter i gränslandet är också idag ungerska.

Sopron är också den stad som man först kommer till så fort man passerar gränsen. Där finns det idag omfattande handel som vänder sig till de som kommer främst från Österrike, liksom många som företräder den lukrativa medicinturismen. Grannskapet har liksom Burgenland gott om vingårdar som producerar både röda och vita viner. Många vinmakare har gårdar på bägge sidorna om gränsen. På den ungerska sidan har de flesta ungerska som första språk, men väldigt många talar flytande tyska, vilket är förståeligt. På den österrikiska sidan är det omvänt, tyskan är första språket för de flesta, med det finns omfattande minoriteter med ungerska eller kroatiska som hemspråk.

Burgenland som gränsregion är alltså mycket typiskt centraleuropeisk och idag ett välmående land. Det har också spridit sig över gränserna efter det att järnridån fallit och det märks ingen större skillnad förutom språken när man besöker orterna i regionen. Geografiskt är det samma landskap och den blandning av olika folkslag som funnits här under många historiska epoker visar sig fungera alldeles utmärkt och illustrerar hur korttänkt och destruktivt nationellt tänkande har på människors vardagsliv och välstånd.

Under ett normalt år skulle vi nu vara i början på en lång vintersäsong med fantastiska möjligheter till skidåkning i Centraleuropa. Denna del av världen är ju full med attraktiva bergsområden där både naturlig och konstgjord snö finns i stora och inbjudande mängder för de som är intresserade av att klämma lagg. Under den nuvarande vintern blir det dock svårare att få tillgång till dessa områden på grund av corona-epidemin och de restriktioner som de flesta länder har infört. I dagsläget är det i princip enbart Schweiz som tillåter anläggningar att hålla öppet i någorlunda normal omfattning. Där är liftar och skidspår öppna, hotell tar emot gäster, och restauranger och andra näringsställen tillåter sittande kunder. Österrike, som ekonomiskt är väldigt beroende av turism året runt, har anläggningar öppna, men bara för de som åker i spåren. Liftarna är stängda, och gäster kan inte övernatta i hotell eller äta och dricka inomhus i restauranger etc. Huruvida skidturismen överhuvudtaget ska tillåtas är i dagsläget en het politisk fråga. Tyskland ser inte med blida ögon att grannländer överhuvudtaget tillåter besökare i turistområdena. Både Österrike och Schweiz vill dock få igång turistsäsongen så tidigt och så liberalt som möjligt, eftersom de utländska besökarna överväger i antal och bidrar oerhört mycket till besöksnäringens ekonomi. Nedstängningarna som rått sedan senvintern och våren har kostat väldigt mycket och en upprepning uppfattas som en katastrofal situation.

Till ytan är Centraleuropa inte så oerhört stort, något mer är dubbelt så stort som Sverige. Området är geografiskt väldigt varierande, med stora slätter, kulliga landskap, stora floder, och mängder med bergiga områden. Den som reser runt här har onekligen mängder av både vackra och intressanta vyer att betrakta. Däremot får man inte någon vildmarkskänsla direkt, eftersom de flesta enskilda områdena oftast är tämligen begränsade i storlek och dessutom bor eller vistas människor i princip överallt. Därför söker sig också centraleuropeiska turister sig gärna till norra Sverige eller till Norge för att få åtminstone en liten smak av ”vildmarken”, i den mån det är relevant att använda det begreppet idag.

Vad som räknas som berg verkar inte ha någon klar definition. Ibland kan skillnaden mellan ett bergsområde eller ett kulligt område vara tämligen hårfin. I andra fall är det dock inte så svårt att ”känna igen” ett berg. Det är inte bara den absoluta höjden, utan även brantheten, spetsiga toppar och att formationen är en del av ett mer omfattande område som utmärker berget. Kullen kan också vara hög i förhållande till det omgivande landskapet men är mer rundad och når inte samma elevation. Dessutom är kullarna ofta enskilda formationer. Att det vi betecknar som fjäll i Sverige och Norge är ju att räkna som riktiga berg, även om många toppar faktiskt inte är så särskilt höga.

Centraleuropa har som sagt ett stort antal riktiga bergsområden. Många av dessa tänker nog de flesta inte på när man planerar en semesterresa till ett bergigt område, om det nu är för att vandra, åka skidor eller snowboard, eller på något annat sätt njuta av terrängen som erbjuds där. I första hand är det Alperna som vi känner till. Den bergskedjan är ju den mäktigaste väster om Kaukasus och sträcker sig också över en längre sträcka. Här finns en kontinuerlig bergskedja med en längd av över 1200 km, från Frankrike i väster till Österrike och Slovenien i öster. Däremellan har Italien, Schweiz, Lichtenstein och Tyskland massor av berg som hör hit. I princip en kontinuerlig höghöjdsupplevelse från Nice till Wien.

Den högsta alptoppen är Mont Blanc/Monte Bianco med en höjd på 4810 meter över havet. Många andra toppar är nästan lika höga, där Monte Rosa, Dom och Matterhorn tillhör de mest kända. På den italienska sidan av Mont Blanc, som alltså därmed kallas Monte Bianco, finns den fina italienska skidorten Courmayeur, där man pratar italienska, franska och det lokala språket patois med rötter i latin och franska. Det var den första alporten som jag besökte, en vinter när jag fortfarande var ung och i princip inte hade sett något av världen. Nu i år ska inga turister fara dit för att fira jul eller nyår med skidåkning enligt den italienska premiärministern Conte.

Det finns ungefär 30 toppar som når över 4000 meter i Alperna, mer än tillräckligt för en alpinist att sysselsätta sig med ifall bestigarandan faller på. De toppar som når 3000 meter eller mer är över 500 stycken! Det kan man jämföra med de toppar i den svenska delen av Skanderna som är högre än 2000 meter, ett jämt dussin. Alplandskapet är alltså betydligt mer dramatiskt än de svenska fjällen, men också mer präglat av massturism, även om det även i Alperna finns områden som i stort sett ingen besöker. Känslan av ensamhet som man kan uppleva vid en vandring i t.ex. Sarek är dock svår att finna i Alperna.

Nu är det inte bara Alperna som räknas som bergskedjor i Centraleuropa. Områden med riktiga berg och toppar över 1000 meter finns det riktigt gott om. De har historiskt bidragit till gränsdragningar och fungerat som strategiskt viktiga befästningspunkter. Berg- och skogsbruk, och i modern tid turism är andra aktivititeter som gynnats av dessa högre liggande geografiska områden. Oländig terräng har möjliggjort att befolkningen levt i grupper tämligen isolerade från varandra, vilket lett till att språk med väldigt olika dialekter har frodats. Växt- och djurlivet har fram till alldeles nyligen varit någorlunda förskonat från människans aktiviteter, så många arter och lokala varianter har utvecklats och överlevt. Den diversiteten är numera också satt under stort tryck.

Karpaterna är den bergskedja som näst efter Alperna dominerar i Centraleuropa. Det är en kedja som fortsätter österut från Alperna, i drygt 1400 km, efter den slättpräglande parentesen som det karpatiska bäckenet utgör. Den slätten inkluderar östligaste delen av Österrike och tangerar också Slovenien, Kroatien och Slovakien. Största delen av det slättlandskapet finns dock i Ungern, där det på sina håll är uppbrutet av kullandskap som av vissa kallas berg, som inte når några direkt imponerande höjder. Det finns det dock i Karpaterna, som har delar i flera länder; Slovaken, Polen, Ungern, Ukraina och inte minst Rumänien. En del av Sydkarpaterna (Transylvanska alperna) är belägna ner till Serbien. Karpaterna är inte lika turistiskt exploaterade som Alperna, men det finns trots det många orter som har attraktioner som turister gärna besöker. En hel del bra skidåkning kan man hitta här, med betydligt mindre inslag av glamour och med lägre hip-faktor än i Alperna. Kostnaderna för en skidvecka i t.ex. Slovakien eller Rumänien är en bråkdel av vad det kostar att vistas i Österrike, vilket ändå är billigt jämfört med Schweiz. I Karpaterna kam man göra bergsvandringar, mountainbike-turer och kanotutflykter som erbjuder mer natur och äventyr än de glassigare motsvarigheterna i Alperna. Den högsta toppen ligger i Slovakien och heter Gerlachovsky Stit. Hur många känner till den pärlan? Den ligger i den del av Karpaterna som kallas Tatrabergen och utgör gränsen mellan Polen och Slovakien. Stora delar av området är naturskyddsområde eller nationalpark och har ett mycket intressant djurliv.

En utlöpare från Karpaterna är de nordungerska bergen, vilka på den slovakiska sidan av gränsen benämns Matra-Slanec. Den ungerska högsta toppen ligger på 1014 m.ö.h., med motsvarigheten Simponka (1092 m) på den slovakiska sidan. Kékes, som Ungerns högsta punkt heter, nås lätt med bil längs en serpentinringlande smal väg. Väl däruppe har man skön utsikt över ett skogbeväxt område som inte är särskilt långt från Tokay, ett av Ungerns mer bekanta vindistrikt. Också distriktet Eger ligger runt knuten. Det är värt ett besök på sommarhalvåret, även om man inte ska förvänta sig så mycket av ”bergskänsla” när man är där. På vintern kan man också åka skidor här, orten Kékestetö erbjuder några nerfarter och flera enklare knappliftar och släpliftar, och också en sittlift. Fallhöjden är mycket måttlig, men en av de bästa i Ungern som har liftar och konstsnö på en 7-8 ställen. Vissa vintrar kan man alltså åka i backarna, men någon avancerad skidåkning rör det sig inte om.

Tjeckien, Polen och till viss del Sachsen i östra Tyskland härbärgerar området Sudeterna. Här ligger Elbes källor, och den högsta toppen ligger på 1602 m.ö.h. (Snezka, i Tjeckien). Området är kanske inte så stort men attraherar rätt stora mängder turister varje år, hela året. Många tyskar som bor i de östliga delarna kan med bil på några få timmar ta sig från t.ex. Berlin ner till orter med anständig skidåkning. Den inhemska turismen är också omfattande. Det är ett område som är jämförbart med Jämtlandsfjällen när det gäller höjdskillnader, men som på flera sätt är mäktigare eftersom det är ett brantare landskap där de vassa bergstopparna skjuter i dagen. Kvaliteten på utbudet är i klass med vad man kan få i Sverige, något mindre hippt men också betydligt attraktivare priser.

Tyskland har också andra bergsområden än de som finns i sydligaste Bayern (Alperna nordligaste toppar) och i de ovannämnda Sudeterna. Toppar på en bit över 1000 m hittar man i gränsområdet Sachsen-Bayern vid gränsen mot Tjeckien. Där finns områden som kallas Bayerischer Wald, Erzgebirge och Fichtelgebirge. Vintertid är de högre belägna områdena mer än väl täckta av snö, men skidturism är inte något man lever av här. Det samma kan sägas om Mittelgebirge (Harz) vilket ligger i snittpunkten mellan förbundsländerna Niedersachsen, Sachsen-Anhalt och Thüringen. Under århundranden har man här bedrivit bergsbruk och även förädlat metaller till högklassiga verkstadsprodukter.

Sen har vi också die Schwäbische Alpen i den sydöstliga delstaten Baden-Württemberg. De ligger i det område som kallas Schwarzwald och är trädbevuxna höghöjdslägen där den högsta toppen heter Feldberg (1493 m.ö.h.). Området gränsar mot Frankrike, med Rhen som fysisk gräns och är dessutom det område där Donau har sina källor. Även här har gruvdrift och förädlingsindustri lagt grunden till en blomstrande ekonomi, en av Europas rikaste regioner. Idag är också turismen en mycket viktig näring, där man kan kombinera fysisk aktivitet med gastronomiska och önologiska upplevelser.

Centraleuropa är minsann inte fattigt på naturupplevelser, trots den höga befolkningstätheten. Naturen i bergsområdena inbjuder till väldigt många fritidsaktiviter. Miljontals turister besöker varje år de väl utbyggda orterna som erbjuder allt från spektakulära vandringar till några av världens bästa pister och bergväggar för de avancerade utövarna. Karpaterna och de andra mindre områden längre österut är inte så välkända, men mycket väl värda ett besök för den som vill ha lite mindre folk omkring sig när man vandrar, paddlar, cyklar, skidar eller jagar och fiskar. Idag är det lika lätt att ta sig dit som till Alperna, och jag är något förundrad över att svenskar inte i högre utsträckning prövar på dessa ställen. Kommer trängsel och höga priser att fortfarande vara attraktivt när corona-epidemin rasat ut?