Eftersom jag varit ett fan av Bruce Springsteen sen 1975 (när Born to Run kom ut) var det med både bävan (han är ju 71 år, finns kreativiteten kvar?) och förväntan (länge sen sist) som jag väntade på Springsteen och The E Street Bands nya album Letter to You. Nu är det ju ute sen några dar och recensionerna har drösat in. Själv har jag inte fått tag på CD´n än, utan bara kunnat lyssna på enstaka spår. Det verkar vara ett album som the The Boss kan vara nöjd med, klart i nivå med de flesta av hans tidigare verk. Att han inte når upp till Born to Run, Darkness on the Edge of Town och The River må vara hänt, men de skivorna är absoluta rockklassiker och tillhör också mina största favoriter bland de tusentals anständiga rock-plattor som getts ut.

Trots att jag lyssnat medvetet på rock sen ungefär 1965 kan jag inte säga att någon artist eller något band från Mellaneuropa kunnat fånga min entusiasm på riktigt allvar. Det finns enstaka spår av band och artister som Kraftwerk, Omega, Herbert Grönemeyer, Udo Lindenberg (en viss charm har han dock!) och några andra som jag gillar men annars är det förunderligt hur svårt artister från de mellaneuropeiska länderna har att kunna etablera sig utanför land- eller språkgränserna. Just språket är nog den mest begränsande aspekten, även när man som i mitt fall behärskar tyskan bra så är språket inte ”rätt” för rockmusiken. Ungersk rock är faktiskt inte bra, vilket också ungrare brukar skriva under på. De slaviska språken behärskar jag inte, och vad de erbjuder rock-älskare kan jag inte bedöma. Utanför de egna länderna har de dock inte gjort något intryck.

Däremot finns det fantastisk musik från Centraleuropa som bygger på de egna folkmusiktraditionerna. Speciellt tänker jag på klezmermusiken och den musik som framförs av romska musiker när de inte begränsar sig till de populäraste applådkniparna. Specifikt ungersk folkmusik har ju också bevarats i stor utsträckning, inte minst tack vare de insatser som klassiskt skolade komponister som Zoltán Kodály och Béla Bártok gjorde i början på det förra seklet när de spelade in och transkriberade mängder av traditionella stycken. Nu är jag själv inget fan av den folkmusiken men däremot uppskattar jag att lyssna på klezmerband när de framträder live på ändamålsenliga scener. Musiken, som har sina rötter i Ashkenazi-judarnas liv i Central- och Östeuropa, är ju mer och mer hörd och uppskattad av main-streampubliken i väst numera och har stora lyssnarskaror.

Dock, den riktiga styrkan har den klassiska musiken i Centraleuropa. Framförallt de tyskspråkiga länderna har haft kanske världens bästa kompositörer och idag även de bästa scenerna för framförande. Även andra centraleuropeiska länder har haft några av de mest framstående skaparna av klassisk musik. I länder som Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern har den klassiska musiken under lång tid haft riktiga superstjärnor. I dessa länder är denna konstart också idag väldigt uppskattad och evenemang är alltid välbesökta.

Nu kan man ju alltid hävda att ryska, franska och italienska kompositörer skapat några av de mest oförglömliga opera- och orkesterstyckena, men sammantaget är det dock svårt att inte utnämna Tyskland och Österrike till de som leder den klassiska musikens maratontabell. Några namn kan man ju räkna till bägge dessa länder. Det som man brukar skämta om är ju att Österrike betraktar Hitler som tysk och Beethoven som österrikare, vilket ju är en intressant tolkning. Att många framstående musiker (komponister, instrumentalister, sångare, dirigenter) delat sin karriär mellan dessa länder är hursomhelst ett faktum, och givetvis en funktion av att bägge länderna uppskattar denna form av kultur och har erbjudit de bästa möjligheterna för utövande.

Svenska världsnamn i den klassiska musiken (de som gjort karriär utanför Sverige och där verkligen gjort sig ett namn) har ju i de flesta fall verkat i tyskspråkiga länder. På samma sätt har de stora namnen från andra länder förr eller senare levt och verkat där. Vid tiden för det österrikiska kejsardömet kom talangerna förstås till Österrike, från de andra delarna av det imperiet och även mer långväga ifrån. Idag är stora internationella stjärnor inom både opera och instrumentalmusik ”alltid” tillhörande något ”hus” i Tyskland eller Österrike, ofta kombinerat med uppdrag för prestigefyllda institutioner i USA, eller kanske i Milano eller Shanghai.

En stad som ska räknas som världsledande när det gäller kvalitetsutbud i dag är Wien. En tradition med månghundraåriga anor. Enorma mängder människor ser varje nyårsdag den världsberömda nyårskonserten på TV. Den sänds direkt från Wiener Musikverein och framförs av Wiens Filharmoniorkester. Det enormt prestigefyllda uppdraget att dirigera evenemanget går bara till de största namnen, och enbart någon enstaka har dirigerat mer än en gång. Konserthallen räknas till en av de absolut bästa i världen och ligger mycket centralt i Wiens innerstad, Erste Bezirk. Bara några hundra meter därifrån, lämplig promenad längs Ringstrasse, ligger Wiener Staatsoper. Världens främsta solister har inget högre mål än att få ett kontrakt för några framföranden varje år där. De stora superstjärnorna är ju ständigt på resande fot, men får de möjligheten tackar de aldrig nej till att sjunga en paradroll i den kitschiga nyrenässansbyggnaden från 1870-talet. Det här är också det som Anna Netrebko räknar som sin hemmaplan, och hon är ju också skriven på Wiener Franziskanerplatz där hon har en penthouse-våning. Varje kulturellt intresserad österrikare (och de är många) vet också vem som är intendent för de stora musikhusen, och vem som ska leda olika stora festivaler och speciella evenemang.

Apropå festivaler; sådana finns det gott om. Den mest klassiska är Salzburger Festspiele som i år firar hundraårsjubileum. Salzburg, Mozarts födelsestad, andas om något finkultur. Här blandas klassisk musik med teaterstycken, allt framfört av gräddan av musiker och skådespelare. Andra städer har också sina årliga festivaler, ofta med framträdanden för en finklädd publik i den fria luften. Att få ta tag på biljetter är inte bara svårt, utan också ofattbart dyrt. Det gäller också för en biljett till Wiener Staatsoper när en sådan stjärna som Anna Netrebko tar ton. Då får man betala tusentals kronor för en plats som inte är varken långt fram eller som erbjuder god sikt. Akustiken är det dock inget fel på.

Åker man över till Tyskland finns det också ett flertal städer med institutioner och program som är av absolut världsklass. Konzerthaus Berlin vid Gendarmenplatz är idag ett av världens främsta konserthus, renoverat efter andra världskriget då det bombades sönder och samman. Alldeles nygjort är det futuristiska Elbphilharmonie i Hamburg, som jag ännu inte kunnat besöka. Det är också rankat som ett världsledande konserthus, med fantastisk arkitektur och akustik. Inte nog med att dessa, och många andra, hus är fantastiska byggnader, de hyser också verksamheter som är av allra högsta klass. Några problem med att fylla åhörarplatser har de inte, trots genomgående höga biljettpriser. Väldigt många i den helt vanliga befolkningen vill höra levande musik av högsta kvalitet och har också mycket goda kunskaper och vet att uppskatta när något är bra. Den traditionen och inställningen finns ju inte överallt, och inte minst i Sverige får man nog säga att det allmänt stora musikintresset inte har spridit sig vidare till att ta till sig och förstå klassisk musik.

Även i de centraleuropeiska länderna som blev en del av den västliga världen efter järnridåns fall finns det mycket fina traditioner både vad gäller klassisk musik och balett. Musik- och dansutbildning har alltid stått högt i kurs och väldigt många orkestermedlemmar och dansare har fått sin utbildning i Ungern, Polen, Tjeckien eller Rumänien. Möjligheterna att leva på de utbildningarna är inte lika goda som i de västliga grannländerna, så det är också i den här sektorn ett avsevärt utvandrande.

För mig som uppskattar både klassisk musik (såväl instrumentellt som opera), balett och rockmusik är det slående hur olika de olika musikarterna ses och behandlas i olika länder. Sverige är ju välkänt för stora kommersiella framgångar med (schlager)pop och har en del anständig rockmusik att visa upp, medan de klassiska formerna är tämligen marginella. Omvänt vad gäller de mellaneuropeiska länderna, den tyska schlagern är ju direkt hemsk och deras popmusik intetsägande. Riktig inhemsk rock slår med få undantag inte igenom, och det man kallar austro-pop kan utomstående inte stå ut med. Däremot är det ingen som slår Centraleuropa på fingrarna när det gäller klassisk musik, både vad gäller kompositionerna och de framföranden som görs idag.