En olycka kommer sällan ensam säger ordspråket. Det skriver toppolitikerna i Österrike säkert under på, med tanke på de politiskt kopplade nyheter som tagit stort utrymme den senaste veckan.

Corona-epidemin har i Österrike liksom överallt annars dominerat nyhetsflödet det senaste året. Den nu pågående nedstängningen är planerad att avslutas den 8 februari, försåvitt infektionstal tillåter det. Kvällsnyheterna på TV visar varje dag 2-4 ministrar, ofta med Kansler Kurz i spetsen, som håller korta informations- och motivationstal som ska få befolkningen att ta åtgärdena på allvar. Den andra vågen av epidemin har varit mycket tuffare än den första och har inte gått att trycka ner så snabbt med de åtgärder som införts. Det är stopp för resande in i landet och turistnäringen ta oerhört mycket stryk. Tålamodet är på upphällningen i samhället och nu har yttterligare nyheter fått stämningen att bli tämligen upprörd.

Ett antal episoder rörande corona-hanteringen hör dit. På flera håll ute i olika förbundsländer har lokala politiker lyckats få sig själva och även familjemedlemmar vaccinerade i samband med att invånare på äldreboenden fick den första injektionen. Så var det inte tänkt. Sen har ett antal anti-coronademonstrationer (som inte är emot viruset utan emot skyddsåtgärderna) samlat tusentals deltagare. Dessa har vägrat att bära ansiktsmask och inte brytt sig om några avståndsregler. Polisen har mest stått och tittat på. Den stora befokningsmajoriteten som håller sig till alla regler och som numera alltid bär de bättre FFP2-maskerna är inte road. Sen visar det sig att många turister (framförallt svenskar och britter) har hyrt lägenheter på skidorter och angett dessa som sina adresser, vilket har möjliggjort inresa i landet och en lång skidsäsong eftersom liftar är öppna på många håll. Detta missbruk av regler gör många väldigt upprörda. För regeringen är det också besvärande att vaccinationsstrategin verkar oklar och har ändrats under resans gång. Dessutom tog det för de flesta förbundsländer lång tid innan vaccineringen startade, eftersom man ville att länderna skulle ha ett visst antal doser tillgängliga innan man startade, mer rättvist så.

Allt det här faller tillbaka på regeringen som numera inte är särskilt populär. Den lider också av att arbetsminister Aschbecher avgick häromveckan i samband med att hennes master- och doktorarbeten nu undersöks p.g.a. plagiatsanklagelser.

En riktigt stor skandal på politisk nivå är måhända också under uppsegling. Den rör inte enbart det ledande konservativa regeringspartiet ÖVP, utan är egentligen ett sjukdomstecken på den politiska korruption som finns etablerad sen årtionden bland de större partierna. I centrum för de nya upprörande uppgifterna står den förre finanschefen för Wirecard, Jan Marsalek. Jag redogjorde för Wirecard-affären i en tidigare blogg-post (https://www.mitt-i-europa.online/445556432 ). Finansföretaget Wirecard, med säte i München, gick i konkurs under 2020 unde dramatiska omständigheter. Bland annat visade det sig att över 2 miljarder € var försvunna, tillsammans med österrikaren Marsalek som plötsligt var som bortsopad från jordens yta. Han misstänks ha försnillat dessa pengar. Givetvis vill nu många ha tag på honom och dessutom få tillbaka de pengar som Wirecard har ”förvaltat” för sina kunder.

Uppgifter som presenterades i nyhetsmedia de senaste dagarna är skrämmande ur österrikisk politisk synpunkt. Marsaleks ”försvinnande” var enligt utsagor möjliggjort tack vare aktivt agerande från tre österrikare. Två av dessa är/var anställda av den federala säkerhetstjänsten, BVT (Bundesamt für Verfassungsschutz und Terrorismusbekämpfung). Den ene var avdelningschef och den andre en person aktiv i den avdelningen. De anklagas nu för att ha tagit mutor, förrått statshemligheter, och organiserat Marsaleks flykt. Den flykten ska ha beställts av Marsalek vid en träff i en restaurang i München en kväll föregående juni. Österrikarna vid BVT ska ha ordnat ett privatplan som flög från Bad Vöslau på den österrikiska sidan av gränsen till Bayern till Vitrysslands huvudstad Minsk. Dessa BVT-anställda ska tydligen i andra sammanhang ha sålt hemligstämplade uppgifter till både utländska säkerhetstjänster, varvid Ryssland har nämnts vid namn, och till österrikiska politiska partier och lobbyister.

Inblandad i flykten var också en ledamot av Österrikes parlament, der Nationalrat. Personen i fråga, Thomas Schellenbacher, blev invald som ledamot för det nationalistiska partiet FPÖ vid ett tidigare val under märkliga omständigheter. I samband med valet var han nummer nio på en lista där de tre första namnen kom att väljas in. Märkligt nog tackade de som placerats före honom nej i tur och ordning. Nu kommer det fram att den processen hjälptes påtagligt av bidrag från en ukrainsk oligark som sköt till 10 miljoner €. Dåvarande partiledaren och sedermera vice-kansler HC Strache drev personligen på i den frågan.

Strache fick ju sedan avgå både som vice-kansler och som partichef efter det att den s.k. Ibiza-affären briserat. I den video som startade den historien kan man se hur Strache och hans kumpan Johan Godenus vid ett vått party med en rysk oligarks brorsotter (vilket var en skickligt gillrad fälla satt av en iransk-född advokat) skröt med att han kunde ordna vilka affärskontrakt och kontakter som helst på österrikisk botten ifall oligarken ifråga betalade för sig. Den affären gjorde mycket för att försämra politikers anseende i Österrike.

BVT lyder under inrikesministeriet vilket traditionellt leds av en konservativ politiker. Både ministeriet och BVT har de senaste åren varit involverade i flera skandaler och oegentligheter. BVT har fått ett sådant dåligt anseende att utländska säkerhetstjänster har undvikit att ha utbyte med organisationen, dålig reklam givetvis för Österrike. Det som nu kommer fram sätter både BVT och regeringen liksom hela det politiska etablissemanget under hårt tryck. Man förväntar sig att kort läggs på bordet och att en uppstädning sker. Men, i Österrike är man väldigt bra på att sopa obehagligheter under mattan och att förhala saker så att de glöms bort när något nytt och rubrikskapande dyker upp.

Om jag minns rätt had jag en egen bankbok i de tidiga skolåren där de mycket modesta insättningssummorna noterades för hand med penna och bekräftades med en stämpel. Banken var den lokala filialen tillhörande Jordbrukskassan, som senare blev Föreningsbanken. Idag heter den banken också något annat och är en av bara fyra större banker i det enahanda och riskfyllda bank-Sverige. Hursomhelst har jag inte haft en bankbok i Sverige sen många decennier, och jag antar att det finns några miljoner här i landet som inte har en aning om vad en bankbok är för något.

I andra länder existerar bankböcker fortfarande som fysiska och värdefula objekt. Inte nog med det, det finns länder i Sveriges grannskap som fortfarande använder sig av kontanter vid ekonomiska transaktioner. Till och med priser sätts utifrån vilka mynt som finns tillhanda, t.ex. i Österrike där varor ofta har ett pris som slutar med ”9” (Eurocent) vilket innebär att man fort nog kan samla på sig en större mängd encentsmynt. Vill man bli kvitt överskottet av mynt kan man gå till sin bank och sätta in den summan på sitt bankkonto. Bankkontor finns det gott om i Österrike, även om det senaste decenniet sett en stängningsvåg hos några av de större bankerna. Det finns också många banker, och banksektorn i Österrike tjänade oerhört på EU-utvidgningen 2004, vilket också har bidragit starkt till Österrikes snabbt växande välstånd de senaste decennierna.

I Österrike är alltså en bank i fysisk mening ett reellt inslag i vardagslivet. De flesta människor har också ett bankkonto, ungefär 96% av befolkningen. Det kanske överraskar en del, men i EU är det väldigt många som inte har någon bankkontakt, inget konto och definitivt inga bankkort eller appar kopplade till det egna bankkontot. Runt 40 miljoner människor befinner sig i den situationen, och det är inte därför att de protesterar mot kommersialism och kapitalism, utan därför att de inte har råd, fattiga som kyrkråttor som de är. Det är nästan 40% av befolkningen i Rumänien och Bulgarien som lever i den verkligheten. Knappt en tredjedel av ungrarna. Det är bara i Danmark och Finland där alla i befolkningen har ett eget bankkonto eller bankkontakt i annan form. De är ju också de rikaste EU-länderna medan vi i Sverige och i Tyskland och Nederländerna ligger strax under den nivån.

Centraleuropéer sparar också pengar på sina bankkonton, noggrannt infört i bankboken. Däremot anses aktieköp och d:o ägande vara både riskfyllt och en alltför osäker sparform. Att privatpersoner sparar i aktier och i aktiefonder som svenskar gör har ingen motsvarighet i t.ex. Tyskland eller Österrike. Därmed klagas det tämligen högljutt över det ränteläge som har rått de senaste åren, det blir ingen eller mycket liten avkastning på sparkontot.

Den omfattande banksektorn i Österrike bjuder regelbundet på skandaler i olika former, som i slutändan drabbar de normala skattebetalarna och småspararna. Nu under sommaren har en sådan skandal kommit fram i ljuset. Det rör sig om en privatbank i förbundslandet Burgenland, och givetvis är det många lokala privatpersoner som nu blir drabbade.

Banken det gäller heter Commerzialbank Mattersburg (CBM), med huvudkontor i just Mattersburg och med åtta filialer. Efter några dagar med olika akuta larmrapporter slog banken igen den 14 juli, vilket drabbade 13500 privatkunder och 720 företag som inte kunde komma åt sina pengar. Bankens problem är att det fattas åtminstone 528 miljoner € i kassorna! Man har delat ut 690 miljoner i fiktiva krediter, pengar som alltså inte existerat och därmed heller inte gett några inkomster i form av utlåningsräntor. Med tiden har alltså underskottet bara växt och växt och när drygt en halv miljard(!) € fattas har äntligen revisorerna vaknat till och nu larmat finansinspektionen. Friseringen av bokslut har pågått i över tio år men ingen har larmat, eller möjligen ens noterat vad som pågått. Nu förlorar både privatpersoner och företag insatt kapital. Regeringen utlovar en insättningsgaranti för summor upp till hundra tusen €, men det täcker inte på långa vägar de förluster som görs. Vissa företag har förlorat tiotals miljoner € och en del av dessa får också räkna med att gå i konkurs.

CBM har varit huvudsponsor för den lokala fotbollslubben SV Mattersburg, en toppklubb i den österrikiska förstaligan. Bankens fall drar med sig klubben som nu också gått i konkurs och därmed inte kommer att spela när nästa säsong börjar om några veckor. Vidare har banken varit lokala socialdemokratiska politikers favoritbank, och de har också haft personer i bankens styrelse. Givetvis leder detta till ett höjt politiskt tonläge och nu ställer sig alla frågan hur det kommer sig att både politiker och professionella bankmänniskor kunnat tillåta att en bank växer till sig grundat på rena fantasier. I Österrike lugnar sådana här skandaler snabbt ner sig och i slutändan brukar ingen behöva ta något ansvar. De som nu har förlorat sina sparmedel och de företag som går i graven lär nog dock kunna hålla sig för skratt.

En ännu större skandal briserade några veckor tidigare, i Tyskland. Även där är österrikiska ”finansexperter” centralfigurer i en av de största finansskandalerna på lång tid. Det rör sig om betalningstjänst(etc.)-företaget Wirecard. Det lämnade in en konkursansökan den 25 juni därför att man hade upptäckt att det ”fattades” otroliga 1,9 miljarder €! VDn Markus Braun (österrikare) avsattes omedelbart av styrelsen och sitter nu i arrest. Jakten pågår efter pengarna, men det är oklart om de överhuvudtaget existerar. Den saknade summan kan endera vara en ren bluffsiffra, eller möjligen har pengarna tagits ut ur företaget i samband med transaktioner i Sydostasien (Filippinerna, Indonesien och Singapore är möjligen involverade). Kanske är det en kombination av bägge dessa företeelser. Dessutom försvann den operative finanschefen Jan Marsalek som en oljad blixt från jordens yta när företaget imploderade. Polisen söker honom men man vet inte vart han tagit vägen, och ifall han har tagit hand om åtminstone en del av de summor som fattas. Efter några dagar dök det upp spår som antydde att han flytt till Minsk i Vitryssland, och att han därefter fått hjälp av ryska agenter att ta sig till Moskva. Den ryska regeringen nekar till att ha något som helst att göra med det hela.

Wirecard är/var ungefär som Klarna, fast oerhört mycket större. Till en början sålde man sina tjänster till porr- och spelsajter som verkar på Internet, men med tiden fick man mer och mer traditionella kunder. Företaget växte snabbt och blev publikt för några år sedan. Aktiekapitalet växte rasant och under 2018, när företaget var som högst värderat, hade det ett börsvärde på otroliga 24 miljarder €. Det var därmed en av tungviktarna på det tyska börsindexet DAX. De siffror som rapporterades i balansräkningarna har nu visat sig vara falsifierade, för att blåsa upp vinsterna och därmed attrahera ytterligare kapital, vilket givetvis bidrog till den snabba tillväxten. Kritiker (inklusive undersökande journalister) som ställde obekväma frågor attackerades mycket hårt av Wirecard, som snabbt gjorde sig till ett populärt företag bland tyska politiker som ville vara moderna och visa att de förstår sig på den nya internetbaserade ekonomin. Tyskland har inte så många av den här sortens företag och det vore ju fantastiskt om man kunde ha ett eget namn som konkurrerade med stora elefanterna från Silicon Valley. Nu visar det sig dock att allt inte är guld som glimmar och att det uppenbarligen har varit avancerade kriminella som varit med och styrt företaget för att kunna kamma hem enorma summor. Återigen har de småsparare som köpt aktier i Wirecard varit förlorarna. Den bayerska regeringen (företaget var lokaliserat i München) får nu skjuta till medel för att minska de ekonomiska skadeverkningarna. Frågan som är mycket obekväm för vissa politiker är också hur ansvariga kontrollmyndigheter (motsvarigheten till Finansinpektionen bl.a.) kunnat låta den rena bluffverksamheten fortgå i åratal utan att ens följa upp uttalanden från whistle-blowers och de reportage som gjorts av olika medier.

Att vara rakt på sak tillhör inte det österrikiska kynnet. I stället är man mästare på glidande och ibland eleganta formuleringar. Att påpeka och att diskutera det som är svårt, tokigt och besvärligt bör man inte göra så där helt apropå. Även i det interpersonella mötet är man mer försiktig än påstridig, där är den svenska benägenheten att påtvinga främlingar de mest intima detaljer knappast att rekommendera.

Därför har man svårt både med historiska problem och med det som är galet idag. Ett känt talesätt lyder ungefär så här: ”endast i Österrike var Beethoven österrikare och Hitler tysk”. Förutom med sitt nazist-förflutna, vilket tyskarna gjort upp med på helt annat och framgångsrikt sätt, vill man i Österrike t.ex. inte kännas vid att republikens president a.D. Kurt Waldheim (kontroversiellt utnämnd till FNs genralsekreterare) tjänstgjorde i Wehrmacht i princip fram till krigsslutet.

En av Wiens borgmästare från det förförra sekelskiftet, Karl Lueger, var en rabiat antisemit och Ungernhatare. En Nobelpristagare i medicin, Eric Kandel med rötter i Wien, föreslog för några år sedan att de gatunamn som bär Luegers namn borde ändras med tanke på hans anisemitism och andra mindre trevliga drag. Föga populärt förslag, istället pekade många på att Lueger spelade en viktig roll i moderniseringen av det kejserliga Wien och att han gjorde goda insatser för ”de små” i samhället.

Notabelt är också att Österrike länge ansåg sig vara det första offret för Nazi-Tyskland i och med ”Anschluss” 1938. Offermentaliteten tillät att alla österikare, även aktiva nazister, efter andra världskrigets slut inte behövde ta på sig något ansvar för de krigsförbrytelser som begåtts. Allt var tyskarnas skuld! Det var först i och med starkt tryck från utlandet i början av 2000-talet som offerrollen officiellt övergavs.

Detta beteende, att man inte gärna vill diskutera de mindre goda sidorna hos berömda österrikare utan tycker att det räcker med att nämna goda handlingar verkar vara en ryggmärgsreflex hos många.

Mer nutida politiker som den 2008 avlidne Jörg Haider och den 2019 avsatte partichefen Heinz-Christian Strache var representanter för det ”frihetliga” parti (FPÖ) som grundades efter andra världskriget av bl.a. företrädare för den stortyska rörelsen, som hade rötter i nationalsocialismen. Framförallt Haider var mycket kontroversiell och ansågs av många österrikare och även av andra européer att knappast vara salongsfähig med sina nationalistiska-populistiska yttranden, men hade trots det en kort tid en roll i en ÖVP-ledd regering. Strache var också helt nyligen vice-kansler i en koalitionsregering med ÖVP, innan den regeringen kollapsade i samband med den så kallade Ibiza-skandalen 2019. Trots det närmast landsförrädiska beteendet som Strache uppvisade i det som ledde fram till regeringskollapsen har han behållit en betydande del av sin popularitet. Den avlidne Haider har nästan helgonstatus i framförallt lantliga regioner som hans hemprovins Kärnten.

Bägge dessa politiker spelade på främlingsfientlighet, antidemokratiska stämningar och anti-elitära ställningstaganden för att få genomslag hos den allmänna befolkningen. Dock, kommentarer av deras politik och kritik av deras extrema åsikter tas inte särskilt väl emot av den gemene österrikaren. Deras allmänna charm och gemyt väger över i bedömningen och anses vara viktigare och mer relevant än deras auktoritära ambitioner.