Ungerska skolbarn har i generationer reciterat ungersk poesi och därmed lärt sig att uppskatta den skönhet som ett språk kan bibringa. Sällan frågar man sig vilken ”nytta” det medför, utan man ser det helt enkelt som en naturlig sak som man ska behärska om man är någorlunda bildad. Den bildade medelklassungraren ser sig också som en särdeles bildad person, gärna som kontrast mot de ytliga västerlänningarna. Ärligt talat är nog bildningen tämligen selektiv, med fantastiska luckor vad gäller naturvetenskap, geografi och historia, liksom kunskap om andra språk och kulturer. Dock, att vara ”bildad” har ett högre egenvärde rent allmänt i Centraleuropa och även i delar av Västeuropa än vad det har i Sverige.

Vad gäller skolundervisning så är inte Ungern särskilt framstående när OECD:s PISA-team gör sina regelbundna undersökningar. Landet hamnar i de nedre skikten i alla ämnen och de olika åldrarna som undersöks. Den högre undervisningen står sig heller inte särskilt stark i internationella jämförelser, vilket olika universitetsrankningar regelbundet visar. Att Ungern skulle utvecklas till en kunskapsnation är heller inte en ambition som regeringen har, tvärtom vill Orbán inte ha en befolkning som är högt utbildad och som kan tänka självständigt och kritiskt. Det som man vill ha är en arbetskraft som kan erbjudas till större internationella företag som bedriver tillverkning i landet (läs den tyska och japanska bilindustrin).

Den generella utbildningsstandarden och villkoren för de som bedriver undervisning är låg respektive dåliga idag. Arbetsbetingelserna för lärarna är det som den senaste tiden kommit att stå alltmer i förgrunden, då både personal, skolbarn och föräldrar har börjat att uttrycka sitt stora missnöje. Den senaste veckan har flera större demonstrationer, med tusental deltagare på sina håll, genomförts på många platser i landet. Framför allt är det lärarnas villkor som lyfts fram, men nu i dessa tider ser man också hur den fysiska skolmiljön måste nedgraderas, med skolor som varnar för att de måste stänga eller dra ner på utrymmet för olika aktiviteter då man helt enkelt inte har pengar att betala för hyra och uppvärmning.

Lärare har protesterat hela året för att uppmärksamma både sina låga löner och de generellt dåliga arbetsbetingelser som de måste utstå för att verka i det allmänna skolsystemet. En del ”privata” skolor har inte de problemen då de är så kraftigt finansiellt stödda av staten (direkt eller indirekt) att knappa resurser inte ens finns på problemkartan. I princip är lärare förbjudna att delta i strejker enligt ett regeringsdekret i mars detta år. Trots det har många lärare deltagit i aktioner på arbetstid, vilket alltså inte är tillåtet. Vanligen har dessa lärare då erhållit ett brev med varning om att ifall de upprepar beteendet så innebär det uppsägning från jobbet. Sådana uppsägningar har blivit allt vanligare nu sedan höstterminen startat, och har medfört att skolor saknar lärarpersonal, till men för undervisningen av skolbarnen givetvis. Föräldrar och deras barn har inte funnit detta särskilt bra, utan de vill i allt högre grad att lärare inte blir uppsagda, och att de dessutom ska få gehör för de krav de ställer.

Vad är det då specifikt frågan om? Lönerna är en central punkt, där statsmakten inte vare sig vill förhandla med lärare eller anser sig ha medel att höja lönerna. Regeringens syn är att eventuella löneökningar ska finansieras från EU:s återhämtningsfond, vilken ju bara delvis står Ungern till buds i dagsläget. Lärarna menar å andra sidan att skolan ju är ett område som staten har ansvar för, och att den normala statsbudgeten ska användas för löneökningar.

Det är inrikesministeriet som sätter lärarlöner, och de utgår från de minimilöner som beslutades 2014, vilket då var 101,500 Ft i månaden. Idag är lärarlönerna långt under genomsnittslönerna för yrken som kräver högre utbildning. En grundskollärare har en ingångslön på ca 150,000 Ft, och med upp emot 40 års yrkeserfarenhet kan läraren ha 390,000 Ft i månaden. Gymnasielärare tjänar något mer, maximalt 455,000 Ft. Universitetslärare har 626,000 enligt uppgift, vilket i sin tur är under det vad en civilingenjör kan få (725,000) eller en jurist som har 790,000. Byråkrater på ministerier har över en miljon, och en specialistläkare har numera (efter rejäla löneförhöjningar de två senaste åren) 1,700,000 Ft i genomsnittslön. Lärare är alltså i allmänhet lägre betalda än andra yrken som kräver universitetsutbildning. Enligt OECD har lärare ca 60% av en genomsnitts-akademikerlön i Ungern, vilket är det näst lägsta i OECD. I Slovakien har lärare ännu lägre löner.

Förutom lönebildningen vill lärare också minska antalet lektioner. NU uppgår de i genomsnitt till 27 timmar i veckan, och kompensation för extraarbete utgår inte. Sammantaget har dessa villkor haft en kraftigt negativ effekt på nyrekryteringen, vilken går ner med hög hastighet. Antalet pensioneringar ökar också, så underbemanningen tilltar, vilket också förstärks av att många helt enkelt slutar med lärarjobbet. Till viss del försöker man kompensera det med att försöka få de äldre lärarna att arbete långt efter pensioneringen, men de oattraktiva villkoren gör detta svårt.

Nu är det inte bara det svåra läget för lärare och den katastrofala ekonomin för de enskilda skolorna som visar på utbildningssektorns svåra situation i Ungern. De universitet som lyder direkt under det ansvariga departementet (Kultur och innovation) får dessutom lägre statsbidrag, och inga kompensationer för de kraftigt ökade kostnaderna för energi som nu råder. Därmed ser sig universitet tvungna att minska på utbildning i universitetslokaler, och ersätter med ökade inslag av nätbaserad undervisning. Vid det stora ELTE-universitetet är situationen sådan att man har föreslagit att stänga vissa institutioner för undervisning vid den naturvetenskapliga fakulteten under perioden november 2022 till och med mars 2023. Anledningen är minskade statsanslag samtidigt som overhead-kostnader (inkluderande energi) ökar kraftigt. Dessutom har det forskningsråd som finansierar grundforskning i den nya budgeten inga medel att tilldela forskargrupper, så många har helt enkelt inga pengar att finansiera sin forskning med. Att grundforskning är ett oönskat inslag i verksamheten är mycket påtagligt sedan flera år, vilket givetvis är förödande för Ungerns framtidsutsikter i en alltmer kunskapsdriven ekonomi.

Ytterligare en yttring av kunskapsförakt (och misogyni) kom fram nu under sommaren. En rapport togs fram av motsvarigheten till svenska SCB, där det framgick att kvinnor starkt dominerar i antal bland högskolestuderande och bland de som tilldelas högre examina. Tolkningen från denna myndighet var att detta är en stark orsak till många samhällsproblem, särskilt då kvinnoandelen bland lärare är påtagligt hög. Inte nog med att elever därmed kommer att präglas av ”kvinnliga värderingar”, dessutom är dessa kvinnor oattraktiva på äktenskapsmarknaden och en stor orsak till den låga nativiteten i landet. Huruvida detta har inflytande på den njugga inställningen till lärarlöneökningar kan man spekulera om.

När filmen Das Leben der Anderen (De andras liv) gick upp på de tyska biograferna 2006 tillhörde jag de många som med skräckblandad fascination följde filmfigurernas självklara orderaccepterande när de spionerade på familjemedlemmar, arbetskamrater, grannar etc. Observationerna (notiser, avlyssningsljudspår, fotografier m.m.) kommunicerades till den östtyska säkerhetstjänsten Stasi, som i sina arkiv samlade på sig material för att kunna terrorisera vem som helst. I filmen drabbas en av de högre Stasi-tjänstemännen (spelad av Ulrich Mühe i den Oscars-prisbelönta filmen) av något som liknar samvetskval och han försöker upphöra med det groteska spionerandet på sina landsmän och medmänniskor.

Att statsapparaten spionerar på sina undersåtar är ju ett standardbeteende i en auktoritär stat, hur ska man annars kunna avstyra att någon eller några får för sig att ifrågasätta makten!? Att det görs lagligt tillhör självklarheterna, sen är det mer en gradskillnad i hur långt man vill gå och vilka som ska hållas under sträng uppsikt. Teknologin har ju avancerat påtagligt sen DDR:s dagar och de metoder som används idag orienterar sig i mycket stor utsträckning mot att kunna ta del av digital information, om det nu är i form av datortrafik, mobiltelefonanvändande eller något annat. Ett tydligen användbart och populärt verktyg är mjukvaran Pegasus (en s.k. spyware) som utvecklats och säljs av den israeliska firman NSO Group. Firman får enbart sälja till kunder som godkänts av ett israeliskt ministerium och skall bara få användas av regeringar för att skydda sig mot terroristaktivitet och kriminell aktivitet. NSO Group verkar inte ta så hårt på dessa instruktioner och köparen kan ju själv definiera vad som ”terrorism” och ”kriminellt”. Ofta kan ju politisk opposition räknas dit.

Bland de dokument som kom fram i dagens ljus i samband med läckandet av Pegasushandlingarna fanns det översikter av telefonnummer där Pegasus använts eller har kunnat användas. En del av dessa nummer hör hemma i Ungern, och antydde därmed dels att Ungerns regering har varit kund hos NSO Group, dels att man använt denna spyware för att spionera på personer med ungerska telefoner. På direkta frågor svarade först talespersoner att man inte lämnade några kommentarer, men senare uttalade sig en Fidesz-parlamentariker och sa att visst, Ungern har mjukvaran och använder sig av den. Snabbt kom kommentarer från ministerier som klargjorde att det inte är olagligt att bedriva avlyssning av ungerska medborgare, det behövs bara att justitiedepartementet godkänner avlyssningen. Enligt gällande lag ska enbart justitieministern kunna göra detta godkännande, men hon har skickligt nog tagit sin hand ifrån detta ärende och låtit en departementssekreterare göra jobbet, vilket kan vara olagligt.

Alltså, Ungerns regering använder sig av denna metod för att kunna avlyssna (i dess vidaste bemärkelse, det är också möjligt att ta del av t.ex. alla data på en smarttelefon, och till och med att kontrollera mikrofon och kamera på mobilen) sina medborgare, oklart med vilken grund. De läckta dokumenten innehöll ju aktuella telefonnummer så undersökande journalister har givetvis kontrollerat vem som är potentiellt under uppsikt av säkerhetsmyndigheter i landet. Resultaten är intressanta, de som spionerats på är bland andra oppositionspolitiker, tjänstemän i olika säkerhetstjänster, affärsmän och journalister.

Hur detta spionerande kan jämställas med övervakning av t.ex. islamistiska eller nazistiska terroristceller eller den ryska maffian är givetvis svårt att förstå, så helt klart är Ungerns regering mer intresserad av att ha kontroll över vad oppositionella eller granskande personer har för sig. I och med att vi idag har en stor del av vårt liv inkapslat i mobilen kan ju total extern tillgång till den innebära att alla kontakter och aktiviteter som syns i digital form är helt öppet för ”spionens” ögon. Talande nog är de personer som identifierats ofta journalister som inte går i regeringens ledband, eller affärsmän som inte ingår i den regeringstrogna kretsen av oligarker. Vidare visade sig flera tidigare och nuvarande högt uppsatta personer i de nationella säkerhetstjänsterna vara offer för spionerandet, oklart varför.

Än mer intressant är de uppgifter som kommit fram den senaste veckan, där Pegasus-mjukvaran har visat sig vara inkorporerad under 2019 i mobiltelefoner hos två livvaktschefer som varit president János Áders absolut närmaste medarbetare, med fullständig tillgång till både hans och hans familj alla göranden och låtanden. Alltså, den ungerska regeringen tillstyrker att någon får spionera på statsöverhuvudet! I slutändan är det ju justitieministern som tillåter denna aktivitet, och hon i sin tur hörsammar premiärminister Órbans alla önskemål och befallningar. Frågan som många ställt sig är alltså varför Órban spionerar på landets president? Formellt är ju dessutom premiärministern underställd presidenten, även om den ungerska verkligheten är att presidenten är tillsatt på nåder och inte har något att sätta emot Órban.

Somliga kommentatorer (och det är inte många som kan yttra sig oberoende och med sakkunskap i det här ärendet) tolkar det hela som en strid mellan olika ungerska säkerhetstjänster (av vilka det finns många) och att dessas lojalitet kan vara gentemot olika aktörer. President Áder bytte nämligen ut den organisation (anti-terrorist-organisationen TEK) som hade till uppgift att skydda honom för några år sen, mot en specialstyrka som enbart har till uppgift att värna presidentens säkerhet. Anledningen var tydligen att Áder var trött på att TEK-personalen hela tiden försåg Órban med uppgifter om presidentens privatscheman och alla hans göranden och låtanden. De nya livvakterna var alltså lojala mot presidenten, och därmed förvann en för Órban viktig informationskanal. Behovet av Pegasus var därmed uppenbart, och när programmet var tillgängligt var det bara att använda det. Så lyder alltså förklaringarna som man kan få sig till livs, några kommentarer från president eller regering föreligger inte, och kommer knappast att dyka upp.

Oberoende medier har givetvis diskuterat det här ämnet de senaste dagarna, och i kölvattnet har plötsligt många människor börjat att lätta på förlåten och berätta om sina erfarenheter. Det spionerande som pågick i DDR (och även i andra öststater) på den egna befolkningen, och där en mycket stor del av människorna var delaktiga, kunde man tro var en del av det förgångna. Baserat på veckans utsagor kan man inte vara så säker längre. Uppenbarligen pågår ett vardagsspioneri på många håll, där många samlar uppgifter om sina kollegor för att kunna använda dem som medel för påtryckningar eller vad det nu kan vara. Rapporter om medarbetares privata vanor kommuniceras till överordnade, och till och med Fidesz-politiker på både högre och lägre nivåer spionerar på varandra och litar därmed inte ett jota på varandra. En miljö med ett sådant paranoid klimat lär nog snart komma till vägs ände.

När coronaviruset började sina härjningar i Europa under senvintern och våren 2020 så hade länder i Centraleuropa och på Balkan betydligt färre svåra sjukdoms- och dödsfall än länder i västra och norra Europa. Retoriken från politiker var minst sagt självgod, och redan under sommaren slog bl.a. Viktor Orbán fast att även om en ny våg av infektioner skulle ta vid efter sommaren så var landet utmärkt rustat, med ett antal sjukhusbäddar och respiratorer som skulle rädda de stackare som kunde komma att bli infekterade. Restriktioner som var till för att begränsa smittspridandet togs bort under sommaren och var med få undantag bortglömda fram till början av hösten.

Nu i början på april är vi inne på den sjätte månaden med nedstängningar i Ungern. Det råder utegångsförbud mellan kl 20:00 och 05:00, alla daghem och skolor är stängda, universiteten har inga studenter på plats, maskplikt råder överallt utanför hemmet, inga serviceinrättningar, sportanläggningar eller bad får ha öppet. Sen fyra veckor är dessutom alla affärer med undantag av livsmedelsbutiker, apotek och drogerier helt stängda. Sen i november får hotell endast ha affärsresenärer som gäster, kaféer och restauranger får servera take-away, men inte mer. Givetvis har det här enorma konsekvenser för ekonomin.

Har dessa åtgärder skonat folkhälsan och räddat sjukvårdssektorn från överbelastning och kollaps? Svaret är ett entydigt nej! Numera är Ungern den största ”förloraren” i ”kriget” mot viruset, för att använda de ord som den ungerska regeringen alltid använder i sin märkliga kommunikation med den egna befolkningen.

I skrivande stund rapporterar ungerska myndigheter följande siffror. Antalet dödsfall sen igår är 311, den högsta siffran överhuvudtaget. Sammantaget har landet nu officiellt 22409 dödsfall i COVID-19. Då är att märka att det är en medveten underskattning av det verkliga antalet. Enbart personer avlidna på sjukhus med bekräftad COVID-19-diagnos räknas in. Läkarföreningen menar att mer än tretusen ytterligare dödsfall är att hänföra till pandemin. Dödsfallen fram till den sista oktober uppgick till 1750, så det är en ytterst beklaglig utveckling som Ungern kan uppvisa som resultat av den andra och nu pågående tredje vågen av smittspridning.

Läget är så dåligt att Ungern har världens högsta dödsfrekvens per capita under denna period. Räknat över hela pandemiperioden är det enbart Tjeckien och San Marino som har ännu värre siffror, men den pågående fasen slår hårdare i Ungern är någon annanstans. Sverige, med sina katastrofala siffror, har som jämförelse 13533 döda, med 20-40 nya fall per dag de senaste veckorna.

Ungerns sjukhus har numera 12202 inlagda på COVID-19-avdelningar, knappt 200 mer än igår. Av dessa ligger ungefär 1500 i respirator. Flertalet (vissa skattningar säger upp emot 90%) kommer att dö i den sjukhussängen. Eftersom antalet nya infekterade uppgår till nära 6000 fall per dag (med en låg testambition) kommer det att fortsätta att vara ett enormt behov av sjukhusvård för dessa patienter, med ett mycket stort antal ytterligare dödsfall i den nära framtiden.

Sjukvårdssektorn är som bekant den kanske sämsta i Europa, och i nuläget är den så överbelastad att den kan komma att totalt kollapsa. Flera sjukhus har stängt sina dörrar sen flera veckor för nyintagna patienter (av alla kategorier). Personal omplaceras ständigt från sina normala avdelningar och specialiteter till att ägna sig åt COVID-19-patienter. Inga ledigheter tillåts, arbetsdagarna är ofta sex till sju i veckan, ofta med 12 timmar långa arbetspass. Det administrativa kaoset är enormt, och arbetsbördan oerhört hög. Den enorma bristen på personal som råder även i ”fredstid” (en annan av Orbánregeringens beskrivning av lägen) kan illustreras av att antalet patienter per sjuksköterska på en intensivvårdsavdelning med respiratorpatienter kan uppgå till över tio stycken. Då framstår den enorma dödsfrekvensen som förklarlig. Eftersom sjukhusen har så uselt rykte väntar dessvärre patienter också i det längsta med att uppsöka vård, och då kan det vara försent.

Den materiella standarden på sjukhusen är på vissa håll så erbarmligt dålig att man tror sig vara i en film från 1950-talets efterkrigs-Europa, före renoveringarna, när man är på plats. Lyckligtvis, har Orbán upprepade gånger försäkrat undersåtarna, behöver ungrarna inte vara oroliga, det finns sjukhusbäddar för hela befolkningen och man har så många respiratorer (16000 inköpta bara under fjolåret) att man inte vet vad man ska göra med dem. Kanske finns det ungrare som tror på detta, liksom en del utlänningar i landet som lever i sina egna bubblor, men för flertalet ungrare är misstron gentemot överheten monumental och det som man försöker till det yttersta är att hålla sig borta från sjukhusen.

Hur kan det ha kommit till denna katastrof, som kommer att belasta landet med både indirekta och direkta skador för många år framåt? Huvudorsaken lär nog vara regeringens inkompetens och dess mångåriga ointresse för sjukvården, liksom för andra samhällsområden som inte har med byggandet av hotell, konferensanläggningar och sportanläggningar. Huvudsaken med politiken har ju varit att i första hand berika den innersta Fidesz-nomenklaturan och de beroende oligarkerna, och att framhäva ungrarnas exceptionalitet, där ”mjuka” värden inte har någon plats. En annan anledning är också att folk i det tysta struntar i att följa de förhållningsregler som råder. Att respektera rekommendationer om att inte delta i folksamlingar etc faller inte väl ut, och ungrare likväl som andra östeuropéer är mästare i att vara ögontjänare när överheten tittar i deras riktning. Eftersom man i alla fall misstror myndigheter så gör man givetvis som man vill när man så kan.

Den drivna personalpolitiken har i årtionden utarmat vårdsektorn. Flykten till andra länder är mycket omfattande. Det är inte enbart på grund av att lönerna är låga, andra villkor i arbetet är ofta ännu sämre. Vi har nu under den pågående pandemin fått höra direkt från flera hästars mun att dessa personer inte kan tänka sig att fortsätta att jobba inom Ungerns hälso- och sjukvård när situationen förbättras och normaliseras. Vid Orbáns senaste fredagspredikan (en så kallad intervju som sänds i regeringsmegafonen Kossúth Radió varje fredag förmiddag) framförde han att de ungrare som arbetar i grannlandet Österrike inom vårdsektorn borde komma ”hem” till Ungern, om inte så får väl regeringen hitta på något. Detta förtäckta hot är nog ytterligare en spik i den kista som leder till mer emigration av sjukhuspersonal. Hans kommentar om att personalen inte behöver sova mer än fyra timmar om dygnet, som han själv påstår sig göra, och skulle jobba resten av tiden, är heller inte ägnad åt att göra de utpekade personalkategorierna mer vänligt stämda till regeringen.

Trots den katastrofala situationen finner regeringen ingen andledning till oro, man meddelar regelbundet att man har situationen helt under kontroll och att man klarar corona-pandemin mycket bättre än de förhatliga västländerna som lever under Bryssels tyranni. En av de ansvariga ministrarna förlorade fattningen nyligen, då han orutinerat kom in på de enorma dödstalen. De var absolut inte Ungerns fel, utan resultatet av EUs hållning i migrationsfrågor och EUs inkompetens vad gäller vaccinering.

Det enda område där något positiv går att uppvisa är också vaccinationsframstegen i Ungern. Inköpen av framförallt kinesiska men även ryska vaccin utöver de som kommer i det stora EU-paketet har väsentligt ökat tillgängligheten av doser. De ryska och kinesiska vaccinen är ju inte godkända av European Medicals Agency, utan enbart av den ungerska regeringen i ett nödläge. Över tre miljoner ungrare har fått sin första dos, vilket är ett förbehåll för att vissa restriktioner nu kan mildras. När 3-3,5 miljoner är färdigvaccinerade kommer troligen samhället att öppna igen, utan restriktioner. På vägen dit ska förskolor och skolor öppna enligt planen den 19 april. Det blir intressant att se om öppningsambitionerna i sin tur leder till att en fjärde våg kommer att slå till, risken finns eftersom samhället har en så hög grad av infektioner som snabbt kan spridas när försiktighetsåtgärder åsidosätts. En ytterligare allvarlig våg lär nog skjuta sjukvården helt i sank.

Fördelningen av vacciner verkar följa en helt oförståelig taktik. Enbart de som registrerat sig kommer att få vaccin. Det är inte en majoritet av befolkningen, eftersom väldigt många hyser stark misstro mot det registreringsformulär som måste fyllas i. Det innehåller ett otal uppgifter av ett slag som inte har ett dugg med pandemin att göra, så registreringen kan också fylla andra mer obehagliga funktioner. Vi har också hört av inblandade personer att fördelningen av vilket slags vaccin som används i olika stadsdelar, kommuner etc. är baserat på vilket parti som har den ledande rollen i den valkretsen. I Fideszstyrda orter/stadsdelar får invånarna företrädesvis vaccinet som framställs av Pfizer-BioNTech. Oppositionsstyrda platser däremot får hålla till godo med ett kinesiskt vaccin. En av läkarna som var med när Orbán själv blev vaccinerad har berättat för en av våra vänner att den officiella berättelsen om att premiärministern fick vaccinet från Sinopharm är en skröna. I verkligheten fick han det från Pfizer-BioNTech. Säkrast så, det finns ju heller inga data som kan användas för att utvärdera varken kinesiska eller ryska vaccin, trots att de är godkända för användning.

De regeringstrogna medierna i Ungern berättar inte gärna om de misslyckanden, rofferier och olika skandaler som Fidesz-politiker är involverade i. Dessbättre finns det fortfarande ett litet antal oberoende (internet-)medier som försöker få ut reportage om händelser och aktiviteter som inte är smickrande för regeringspartiet. För de medier som ingår i ”mediarådet” KESMA är det dock locket på, så de flesta ungrare har ingen aning om vad som händer bakom den kuliss som regeringen målar upp.

De senaste veckorna har flera tämligen oförståeliga eller till och med otroliga händelser fått utrymme i de ”alternativa” medierna. De fyller bara på den mycket omfattande samlingen av aparta historier som politikerna vid makten i Ungern är med att bygga upp. Gemensamt har de nyaste artiklarna att olika Fidesz-höjdare har ertappats med handlingar som borde ligga långt ifrån den uppförandekodex normala anständiga politiker ska hålla sig till. I och med det extremt höga tonläge vad gäller beteende som Fidesz bekänner sig till framstår också dubbelmoralen i ett ännu skarpare och föga smickrande ljus.

En som bokstavlig ertappades med byxorna nere var Fidesz-toppolitikern József Szájer, medlem i Europaparlamentet. Han var en av partiets grundare och har varit gruppledare för Fidesz i Bryssel, och på senare tid vice-ordförande för sin partisamling EPP i parlamentet. Alltså en erfaren och högt placerad politiker som också varit känd som en rabiat motståndare mot andra samlevnadsformer än det heterosexuella äktenskapet. Därmed har han lett Fidesz´ kampanj mot hbtq-rättigheter. I december, under rådande förbud mot publika samlingar p.g.a. COVID-19, inkluderande sammankomster av privat natur med mer än ett högst begränsat antal deltagare, blev han tagen av polisen en kväll. Anledningen var att han synts klättra, naken, nedför en stupränna, med ryggsäck som enda beklädnad. Sen försökte han springande ta sig obemärkt från platsen men kvarhölls av polisen. Szájer vägrade att uppge sin identitet och åberopade diplomatisk immunitet. Tyvärr tittade polisen i hans ryggsäck och hittade en icke-uppgiven mängd ecstasy. Hans identitet gick inte att hålla hemlig, och vid den samtidiga polisundersökningen av den lägenhet som Szájer försökte fly ifrån visade det sig att ca 25 nakna män där ägnades sig åt gruppsex.

Szájer avgick som ledamot av EP någon dag därefter, ackompanjerad av otaliga tidnings- och internetartiklar i den belgiska och internationella pressen. Hans dubbelmoral likväl som hans brott mot COVID-19-lagstiftning och hans narkotikabrott var populära ämnen och bidrog till den allmänna anti-Fideszstämningen som råder vid EP. Däremot var det enbart korta notiser i ungersk press som nämnde hans avgång. Det officella skälet var att han ansåg sig psykiskt trött på politik efter trettio år och ville ha tid att göra något annat. Att han och flera andra höjdare inom Fidesz är homosexuella och tydligen ägnar sig åt gruppsexorgier för skattebetalares pengar är en av de hemligheter som den rabiata anti-hbtqpropagandan från detta parti nogsamt aktar sig för att göra offentligt.

Justitieminister Judit Varga tillhör de mest synliga av regeringens ministrar. Hon rycker alltid ut till försvar av vad än Fidesz-regeringen beslutar med de mest sofistikerade juridiska argument, ”lagvrängare” är den beteckning som kommer till minnes när man hör vad hon är upptagen med. Hon och hennes man har nyligen avslöjats med en del dubiösa fastighetsaffärer. Inne i Budapest, på en av Buda-sidans mest exklusiva kullar där endast särdeles ”täta” individer har råd att skaffa sig bostad, har de köpt fem av sex lägenheter plus garage i ett hus, som gjorts om till en jättelägenhet på 265 m2. Inget märkligt med det, om de har råd och har fått de nödvändiga tillstånden. Köpet, till ”vänskapspris” finansierades tydligen med mycket gynnsamma hypotekslån. Problemet är att det är parets officiella adress, samtidigt som de också uppger att de bor permanent vid Balatonsjön. Där har de köpt och renoverat en gammal bondgård, till ett sådant skick att huset av en tidskrift utnämnts till ett av de skönaste hemmen i Ungern. När de renoverade huset fick de ett renoveringsbidrag på 10 miljoner Ft från regeringen, från en kassa som var avsedd för barnfamiljer med begränsade medel som bygger sig ett hus. Förutom att paret har mer än råd att renovera vilket hus de vill så sticker det i ögonen att de falseligen uppgett vad som är deras primära boende.

Den ungerska regeringen har en propagandaminister (en titel som man trodde dog ut med Goebbels) som heter Antal Rogán. Han är inte särsklit populär men har länge varit ett kärt objekt i kändisjournalistiken, sen i december gift för tredje gången. Förutom sin förkärlek för kamerablixtar har han också gjort sig känd för sin girighet och förmåga att nosa upp goda affärsmöjligheter som öppnar sig när man har tillgång till den offentliga verksamhetens skattekistor. Rogan är miljardär räknat i Ft enligt sin egen deklaration, vilket även i svenska kronor räknat blir en hyfsad summa pengar. Hans nya fru, med familj, köpte i slutet av förra året en större areal mark i ett av de nordöstra länen, till ett pris av 1,6 miljarder Ft. Marken räknas som jordbruksmark och kan vara en riktigt god inkomstkälla när man har tillgång till den del av EUs jordbrukssstöd som går till Ungern. Intressant nog var den direkta kostnaden för Barbara Rogán enbart 83,2 miljoner Ft, resten ett mycket generöst lån från den statsägda Budapest Bank. Den här mycket tveksamma affären var till slut för mycket även för ”chefen” (Orbán själv), och när arrangemanget började diskuteras bland allmänheten utgick en order om att köpet skulle gå tillbaka. Barbara Rogáns familj är för övrigt stenrik, med en förmögenhet uppbyggd på EU-bidrag, så spekulationer om att Antal Rogán valde fru också utifrån hemgiftens storlek har givetvis florerat. En viss besvikelse över att affärskonceptet har fallerat kan man tänka sig att Rogán känner. Att dessutom bli tagen i örat av Orbán är heller ingen karriärbefrämjande aktivitet.

Budapests mest berömda idrottsanläggning är den nationella fotbollstadion namngiven efter legendaren Ferenc Puskás. Tidigare hette arenan Népstadion (”folkets stadion”) vilket givetvis var en produkt från kommunisttidens retorik. På senare år har arenan helt bygggts om och är nu det stadion där landslaget ska spela sina hemmamatcher och där man hoppas att internationella turneringar kan äga rum. I verkligheten är det sällan någon aktivitet där, men om så är fallet kan man vara säker på att premiärminister Orbán sitter på sin plats på VIP-läktaren. Han är ett riktigt fotbollsfan och det enda som han verkar riktigt glädja sig åt är om ungerska fotbollslag vinner, vilket ju inte är särskilt ofta. Bygget är egentligen inte godkänt utan sen ett par år tillbaka rent tekniskt ett svartbygge. Nu lär nog ingen riktigt bry sig om det, men en anledning till att det inte är helt klart med stadionbyggandet är att regeringen lagt in behov av en tunnel för VIPare i byggbeskrivningen. Den delen av handlingarna är hemligstämplad men kom upp i ljuset för ett par veckor sen. Ett parlamentsutskott skulle ta ett formellt beslut om att betala för tunnelbygget, men oturligt nog hamnade det papperet på bordet tillhörande en politiker från oppositionspartiet Jobbik. Ledamoten tog genast till orda och gjorde hela affären offentlig. Bygget av tunneln, och dess finansiering (2 miljarder Ft) var hemligt p.g.a. nationell säkerhet, och hade inte gått till någon upphandling. Istället skulle arbetet ges till en ”betrodd” firma. Genast framfördes spekulationer om att tunneln var till för att Orbán skulle kunna komma och gå som han vill utan att beblanda sig med vanligt folk. Det påminde folk om den tunnel som fanns i den tidigare Népstadion, en tunnel byggd för diktatorn Rákosi, vilket inte är smickrande, to say the least. Till saken hör också att Orbán redan 2012 såg till att han fick en tunnel byggd för sig från Operan till en sidogata. Opera är väl inte något som Orbán direkt är känd för att avnjuta frivilligt, men diskreta vägar är alltid bra att ha tillgång till.

Det kanske mest aparta som kommit i dagens ljus de senaste veckorna är kanske den historia om förhållandet mellan Fidesz-parlamentarikern Lajos Kósa och en bedragerska som benämns omväxlande Fru Szabó och Maria P. Hon har dömts till fängelse för att ha lurat till sig över 2,5 miljoner € från olika män under flera år. Under den rättegången har också hennes ”affärer” med Kósa kommit upp till ytan, vilket inte direkt är smickrande för honom.

Deras ömsesidiga projekt är helt otroligt. Hon tog tydligen kontakt med honom för flera år sen, och presenterade sig som en arvtagerska till en gigantisk tysk förmögenhet. Nu ville hon ha hjälp av Kósa med att ta hand om och placera delar av denna förmögenhet. I första skedet rörde det sig om 4,3 miljarder (!) €, vilket hon ville låta Kósa vara med om att förvalta. Han skulle få fri tillgång till dessa medel, och ifall affärerna löpte bra skulle han få tillgång också till andra delar av det arv som var på väg. Just dessa medel var en andel (24,09%) av den franska jättebanken (landets fjärde största) Crédit Industrial et Commercial. Fru Szabó ville sälja denna andel och placera pengarna i Schweiz. Därför behövde hon hjälp av Kósa, som för övrigt aldrig haft med finanser att göra i hela sitt liv. Paret reste flera gånger till Zürich där de träffade en ”kontaktperson” för jättebanken UBS, och en annan representant för investeringsfirman Safra Sarasin Group. Av en händelse och väldigt passande pratade bägge dessa ”schweizare” flytande ungerska, vilket var utmärkt eftersom Kósa håller sig enbart till ungerska. Nu hann tyvärr rättvisan ikapp Fru Szabó/Maria P så vi fick aldrig reda på hur hon skulle kunna få loss det kapital hon frestade Kósa med. Under tiden fick hon i alla fall sex resor till Zürich och betydande handlån, medan Kósa numera står där som ett girigt fån utsatt för andras spott och spe. Som man brukar säga, om något är för bra för att vara sant, då är det så. Kósa har ingen förklaring till sitt agerande utan vill bara låta affären försvinna i glömskans dimmor. Han är ordförande för parlamentets utskott för försvar och för rättsväsende och ska tydligen vara ungefär det mest kompetenta i politikerväg som Fidesz kan skaka fram. Lycka till säger vi till det ungerska folket!

Den här typen av beteende med de mest flagranta inslag av dubbelmoral, girighet och inkompetens är kardinaltecken för de toppolitiker som tjänar Fidesz. Medier som står under regeringens tumme rapporterar definitiv inte om dessa saker, men det är ju inte möjligt att alltid hålla allting bakom slutna dörrar. När något kommer ut aktiveras dementi- och maskeringsmaskineriet omedelbart. Genomsnittsungraren vet mindre om vad maktens människor sysslar med än i alla andra europeiska länder. Frågan är om det skulle göra någon skillnad om den vanlige väljaren fick reda på sakers verkliga tillstånd. Självförnekelsens och mytologins mekanismer har etablerat sig och är svåra att deaktivera med kunskap allena.

Vid sin sedvanliga fredagsintervju i en gynnad radiokanal den senaste veckan gjorde Premiärminister Viktor Orbán klart att det kinesiska vaccinet mot coronavirus-infektionen är hans favorit. Det är det vaccin han vill ta. Tidigare var det Orbáns åsikt att det ryska vaccinet Sputnik V var det bästa och det som ungrare i första hand skulle erbjudas, eftersom andra vaccin är mycket sämre och dessutom inte tillgängliga i den omfattning som behövs. Möjligen har de ryska problemen vad gäller produktion och fortfarande bristfälliga data från fas-3 kliniska undersökningar dämpat Orbáns entusiasm för den ryska produkten.

Det kinesiska vaccinet ifråga tillverkas av firman Sinopharm och är godkänt för användning i Ungern, tack vare den nödlagstiftning som råder, men inte i EU. Någon prövning av EU-agenturen EMA är heller inte på gång. Godkännandet var helt politiskt och inte understött av den ”läkarkammare” som normalt står för godkännande av läkemedel och medicinsk utrustning. Vaccinet är baserat på ett inaktiverat SARS-CoV-2 virus och har tydligen getts till ca en miljon kineser. Det finns få data rörande vaccinets effekter från fas-3 studier. Ungern sägs ha beställt 5 miljoner doser, vilka ska levereras inom de kommande fyra månaderna.

Det pris som tydligen gäller uppgår till 145 US$, vilket är skyhögt över vad kostnaden per dos är för andra vaccin som finns till hands. Det verkar inte rimligt, men det finns kanske andra skäl till att acceptera detta pris än de rent finansiella aspekterna för en ekonomi i gungning. Spekulationer om att det kanske är ett skenpris som täcker andra transaktioner förekommer bland oberoende medier. Från regeringen framställs det däremot som en ytterligare framgång för den utrikespolitik som regeringen bedriver.

Vad den här affären egentligen visar är inte tecken på en effektiv pandemihantering utan ett ytterliggare belägg för den starka koppling som numera finns mellan den ungerska och den kinesiska staten. De banden har stärkts påtagligt det senaste året. Ungerns strategi är att göra sig vän med Ryssland och Kina, även om det kommer att försämra förhållandet till EU ytterligare. Med Biden som president i USA lär heller inte Ungerns flirtande med östliga diktaturer komma att opåtalt passera. Annars är just Orbán-regeringens vänskapliga attityd till envåldshärskare något som i högsta grad oroar många länder, hittills utan att det genererat några motaktioner.

Landet införde 2010 det man kallar ”Opening to East”-politiken, i akt och mening att få den kinesiska regeringen att med välvilja betrakta EU-landet Ungern. Andelen kinesiska investeringar i Ungern är de högsta i EU, men däremot är de flesta av dessa tämligen blygsamma, de riktigt stora medlen har inte kommit och de stora satsningarna uteblir. Dessutom är ju vissa av de kinesiska projekten tämligen tveksamma ur Ungerns synpunkt eftersom ungrarna står för kostnader och kinesiska företag och arbetare utför jobben. Ett bra exempel är järnvägen som ska förbinda Belgrad med Budapest, som en del av Belt-and-Road initiativet. Planen var att tåg skulle rulla in i Budapest från Kina 2017, men av det har hittills inget blivit av. Byggandet har inte ens påbörjats på den ungerska sidan av gränsen mot Serbien. Den sträckningen har heller ingen avsikt att nå andra ungerska städer, så det försenade statusprojektet är inte så uppmärksammat eller uppskattat utanför regeringskretsarna. Kina beviljade större lån till Ungern nyligen för att finansiera projektet som annars såg ut att rinna ut i sanden. I de nya avtalen sägs också att de ungerska insatserna i byggandet ska utföras av firmor som tillhör oligarken Lörinc Mészáros, som är Orbáns kanske närmaste förtrogne och den som i verkligheten handhar Orbáns finansiella imperium. Vidare har telekomgiganten Huawei sin största distributionscentral utanför Kina i just Ungern. Någon diskussion rörande eventuella säkerhetsaspekter vid 5G-nätets utbyggnad förekommer således inte i Ungern.

Det bor sedan årtionden en hel del kineser i Ungern. Officliellt lär det vara 20000 som fått permanent uppehållstillstånd, varav många erhöll dessa i form av de ”golden visa” som den ungerska regeringen sålde till utlänningar fram till häromåret. Källor från bl.a. polisen säger däremot att den verkliga siffran är uppemot 100000. Dessutom finns det också en del gästarbetare som befinner sig i landet för en begränsad period. Befolkningen i allmänhet har inga särskilda åsikter vad gäller kinesisk invandring och närvaro, de flesta kineser håller sig undan och ställer inte till besvär.

Kina gör nu också insteg i den akademiska världen i Ungern. I slutet av 2020 skrev ministrar i de bägge länderna under ett Memorandum of Understanding som medför att det kinesiska Fudan-universitet i Shanghai etablerar ett campus i Budapest. Det blir då det första utländska campuset för ett kinesiskt universitet. Planen är att Fudan etablerar en filial som kan ta emot 6000 studenter, och ha ca 500 anställda lärare. Examina på master-nivå ska i första hand utfärdas, inom ämnesområden som innefattar ekonomi, internationella relationer, medicin, och teknik. Ungern står för alla kostnader som rör campusets fysiska struktur. Bland annat har medel motsvarande 2,26 miljoner € avsatts i årets budget för inköp av ett lämpligt campusområde. Dessutom står Ungern för kostnader för administration etc. Med andra ord ett bra avtal för det kinesiska universitetet.

Fudan har nyligen skrivit om sitt värdegrundsmanifest. Tidigare stod det att universitet bejakade akademisk frihet. Den passusen har tagits bort och ersätts med text som säger att universitetet ska följa den politik som det kinesiska kommunistiska partiet stakar ut. Det är därför med tveksamhet och oro som beskedet om campus-etableringen har mottagits i de flesta läger. Med något enstaka undantag, som t.ex. en ungersk lärare i ekonomi som ansåg att det är bra att den kinesiska synen på ekonomi kan gälla som ledmotiv för universitetsstudier, har därför även de flesta ungerska enskilda akademikerna knappast uppvisat någon entusiasm. Många ser i stället att den satsning som den ungerska regeringen gör för att stödja kinesisk akademisk verksamhet kommer att minska möjligheterna ytterligare för ungerska universitet att vara konkurrenskraftiga. Att Fudan väljer Ungern som lokaliseringsort kan nog också ha att göra med att i Ungern kommer granskning och kritiska kommentarer att vara mycket sällsynta, så länge Fidész sitter i regerinsställning. Ironin i att Ungern först kastar ut Central European University som är en symbol för det öppna samhället och isället bjuder in ett universitet från ett totalitärt land lär nog inte undgå någon.

Vidare har de så kallade Konfucius-instituten stark etablering i Ungern. Åtminstone fem sådana finns etablerade i samarbete med ungerska universitet. Förutom den allmänna utfästelsen att befrämja förståelse och kulturspridning är ju dessa bekanta för sin roll som spioncentraler, där bevakandet av kinesiska studenter och lärare samt inhämtande av strategisk information från värdlandet är centrala verksamheter. Också svenska universitet med sin naiva syn välkomnade ju i några fall dessa institut för en del år sen, vilket nu är ett avslutat kapitel. Alla fyra institut som var verksamma vid svenska universitet och även de ”klassrum” som den kinesiska regeringen under Konfucius-mantel finansierade vid gymnasier är stängda sen maj förra året. Sverige är tydligen det första europeiska land som gör detta, vilket ser ut att följas av fler. I Ungern går det däremot i den andra riktningen, någon kritik eller ens uppmärksamhet av kränkandet av mänskliga fri- och rättigheter som pågår i Kina existerar inte i de ungerska medier som lyder under regeringen.

Det finns några företeelser som dom flesta ungrare faktiskt är överens om, även om de i många fall kan ha kraftig divergerande uppfattningar om t.ex. politik, (nationell) kultur och vikten av att ”återföra” förlorade landområden efter det första världskriget till den ungerska nationen. Tillståndet i det ungerska hälso- och sjukvårdssystemet anses av alla utom vissa toppolitiker och deras närmaste supportrar och hantlangare vara mycket dåligt.

Jag har i tidigare blogg-poster nämnt hur lågt rankade ungerska hälso(vårds)indikatorer är i jämförelse med andra länder, och också pekat på den usla standarden på sjukhus och vårdinrättningar. Korruptionen är vittomfattande, och jag har tidigare skrivit om systemet med kontantbetalningar under bordet, ”tacksamhetspengar” – hálapénz, vilket är en förutsättning för att patienter överhuvudtaget behandlas som patienter. Den omfattande utvandringen av personal (läkare, sjuksköterskor, vårdbiträden) har i årtionden dränerat systemet på kompetent personal. Anledningarna skrivs underfinansiering och urusel organisation. Allt detta är välkänt och missnöjet har utvecklats till ett politiskt problem som kan få stora negativa konsekvenser till och med för den järnhårda Orbán-regeringens maktposition.

Nu under hösten slår COVID-19 till hårdare än under vårmånaderna då Ungern klarade sig bra, med relativt låga infektionstal (vilket påtagligt understöddes av avsaknaden av omfattande testning) och relativt få dödsfall. Då stängdes samhället till stora delar ner, liksom gränserna, på liknande sätt som andra öst-stater gjorde. Ungrarna själva åker inte så mycket utomlands under vintern, och inkommande turister är relativt få under den perioden. Befolkningen var också disciplinerad och ville helst inte bli sjuka och riskera att hamna på sjukhus. Alltsammans ledde till att det inte blev någon överbelastning på sjukvårdsapparaten. Det var nog tur det, framförallt Ungerns men också många andra forna östblocksländers hälso- och sjukvård är i dåligt skick och en katastrof kunde lätt uppstå om antalet allvarliga fall ökade så snabbt som de gjorde i så många västeuropeiska länder. Därefter kom sommaren, och med nedstängningarnas chockartade effekt på ekonomin som outtalad bakgrund drev den ungerska regeringen på ett öppnande av samhället och uppmuntrade sommarfirande och större sällskap.

Nu kommer räkningen, de bekräftade infektionsfallen (fortfarande med låg nivå på testning och ingen ”contact tracing”) har stigit till de högsta dagliga nivåerna och de dagliga dödstalen är nu också högre än tidigare. Samtidigt har situationen i vårdsektorn troligtvis försämrats ytterligare, personalavgångarna är omfattande och hundratals läkare samt tusentals andra i sektorn är numera inte tillgängliga. Somliga har flyttat ut från landet, i den mån det är möjligt, men många bedömare säger att en annan viktig orsak är att många inte vill fortsätta i jobbet eftersom arbetssituationen är dålig.

När pandemin började rådde i Ungern liksom i andra länder stora brister på skydds- och vårdutrustning. Dessutom saknades sjukhusbäddar. Närmast panikartat tog då regeringen över från ansvariga myndigheter och skickade hem patienter i stora skaror, byggde upp barackläger och vände sig till Kina för att köpa upp så mycket man kunde av bl.a. skyddsmasker och respiratorer. Köpglädjen var stor, men sansen försvunnen. Enorma mängder masker sades vara inköpta och tillgängliga, men kom nästan ingen tillhanda, ens på sjukhusen. Tydligen köpte man också in dysfunktionella produkter till höga priser, och idag är det oklart var och hur mycket som finns i lager.

Riktigt tokigt gick det med inköpen av respiratorutrustning. Internationella handelsdata visar att Ungerns inköp, räknat i kostnad per kilo, är avsevärt högre än andra länders. I april t.ex. var de priser som Ungern betalade tio gånger högre än för Italien, och otroliga femtio gånger mer än vad Tyskland betalade. Det berodde inte på att de större länderna fick bättre rabatter, förklarade en representant för ungerska UD, utan på att priserna per enhet blev högre ju mer man köpte. Alltså, Ungern måste köpa mycket mer och därför blev det så mycket dyrare per styck. Det motsägs dock av att andra länder fick bättre priser ju mer de köpte. Sextusen maskiner köptes från en malaysisk firma för 500 miljoner €. Inköpen från Kina för perioden mars till juni uppgick till 482 miljoner €, med de flesta inköpen i juni när fallen var på en mycket låg nivå. Totalt har inget EU-land köpt för så mycket i Kina som just Ungern.

I dag sägs Ungern ha tillgång till mer än 16000 respiratorer. Det lär nog vara mer per capita än alla andra länder om det stämmer. I Sverige fanns det tydligen bara knappt 600 i slutet av mars när bristen på beredskap i Sverige gjordes publik. För Sveriges del blev det lyckligtvis ingen brist under våren och jag antar att man idag har bättrat på beredskapen. Antalet som sägs finnas i Ungern får man också hoppas är mer än tillräckligt, men det lär knappast ha varit intentionen att ha en sådan överkapacitet, till en enorm kostnad, och tyvärr i avsaknad av kompetent personal som kan sköta om patienter i respiratorer. Felsatsning är nog inte ens förnamnet i det här sammanhanget.

Premiärminister Orbán ser samhällsekonomin som ett spel med två deltagare. Dels ska det finnas en mycket stark stat, och dels ska det finnas ett fåtal oligarker som är beroende av staten, men som kan tillåtas ha stora ”förläningar” (i form av monopol) där de tillåts verka och blomstra så länge de svär centralmakten trohet. Den starka staten kan hålla oligarkerna i skick och är vid slutet av dagen den som bestämmer vad som gäller.

Den dåligt fungerande hälso- och sjukvården passar inte riktigt in det här mönstret. Sektorn har den offentliga komponenten, i dåligt skick och med mycket omfattande korruptionsinslag. Dessutom tillkommer ett stort antal privata tjänsteutövare. På personbasis är det väldigt många som arbetar i båda världarna. Grundanställnigen som t.ex. sjukgymnast eller gynekolog är i den offentliga vården, men för att förbättra den privata ekonomin arbetar man extra i en privat klinik. Lönerna är jämförelsevis låga och några timmars extra arbete kan betyda en bra förstärkning. Dessutom tjänar ju många riktigt stora belopp i den offentliga vården tack vare de tacksamhetspengar (obeskattade, hálapénz) som de flesta patienter betalar för att få någon acceptabel vård alls. Det rör sig alltså om sanktionerade mutor.

Hela systemet behöver verkligen reformeras, vilket har efterfrågats i åratal. Under sina senaste tio år vid makten har regeringen Orbán försummat att ta itu med sektorns problem och de har nu växt till en omfattning som kan få befolkningen att explodera. Det har man nu insett allvaret i och för ett par dagar sen presenterades ett omfattande lagförslag som medför en omorganisation av hälso- och sjukvårdssystemet med en strikt åtskillnad mellan offentlig och privat vård. Förslaget gick på nolltid till omröstning i parlamentet och togs direkt med stor majoritet. Läkarsällskapet hade konsulterats i skrivandet av förslaget och var före offentliggörandet mycket positivt, eftersom de emotsåg rejäla löneökningar. Nu visade det sig att de faktiskt togs på sängen, förslaget innehåller mycket mer än vad de trodde, och med aspekter som går emot deras, och andra vårdutövares, intressen.

Den nya lagen förbjuder i princip att arbeta i bägge sektorerna. Endera är man privatanställd eller i den offentliga sektorn. Alla biysslor förbjuds. Systemet med hálapénz förbjuds. De nya kontrakten gäller från 1 januari 2021 och de som inte skriver under förlorar sin anställning ifall de är anställda av det allmänna. I förstone ser det ut som om åtminstone läkare får rejäla löneförhöjningar. En underläkare kommer att placeras i intervallet 480-630 tusen Ft i månadslön (motsvarar ca 14 till drygt 18 tusen SEK). Den som har 10 års yrkeserfarenhet får ungefär 1 miljon Ft i månaden. Ytterligare 20% ökning kommer att ske 2022 och 2023.

En viktig del av syftet är att minska utflödet av professionella från den allmänna sjukvården, men många, inklusive det nu förorättade läkarsällskapet, hyser stora tvivel på att så kommer att ske. Den nya lagen innebär en rejäl frihetsförlust för inviduella läkare och andra yrkeskategorier. Lagen innefattar också att det kommer att införas geografiskt tjänstgöringstvång, så en läkare t.ex. kan med omedelbar (10 dagar) verkan sändas till en annan ort inom landet. Först efter två år kan den personen ansöka om en annan tjänst. Sammantaget tror de flesta som har kommenterat den nya lagen att det kommer att uppstå än svårare brist på många specialister, med ännu längre väntetider. Förklaringen är dels att många kommer att försöka byta jobb, att de som kan söker sig till den privata sidan som i alla fall betalar bättre, och att strömmen till utlandet, särskilt bland de yngre, kan bli ännu stridare.

Om det blir än svårare för patienter att få t.ex. en viss kirurgisk behandling eller motsvarande, kan systemet med avskaffande av hálapénz misslyckas, vilket ju vore synd. Istället kan det bli till en utveckling där enda sättet att komma framåt i kön är att betala än mer i det diskreta kuvert som erbjuds den läkare som man vill ska behandla mig. Det finns också en intressant möjlighet för den som huvudsakligen arbetar i den privata sektorn, och där uppbär riktigt höga löner eftersom de med pengar i alla fall helst går dit för sina läkarbesök. Den framgångsrike kirurgen i exemplet kan erbjuda ett visst sjukhus att arbeta en dag i veckan utan betalning. Sjukhusen har ju personalbrist och är tacksamma för ”hjälpen”. Någon officiell lön får läkaren inte i det fallet, men eftersom säkert många vill behandlas av hen så gäller hur mycket man som patient kan tänka sig att betala i tacksamhetspengar som inträdesbiljett. Även om det kommer att bli förbjudet är det svårt för att inte säga omöjligt att kontrollera. På det sättet kan framgångsrika och kända ”läkarbaroner” tjäna summor som även överläkare i Sverige skulle vara riktigt avundsjuka på.

Något år efter det att Ungern tillsammans med flera andra länder blivit de nya medlemmarna i EU (det var 2004 för den som glömt det) diskuterade jag utvecklingen i Österrikes grannländer med några österrikiska affärsmän och akademiker. Jag påpekade att jag inte såg särskilt mycket av t.ex. vetenskapliga eller produktutvecklingssamarbeten med ungerska aktörer. Omedelbart fick jag medhåll och en del uppföljningskommentarer till livs. I Österrike hade man haft mycket stora förhoppningar på ”östöppningen”, särskilt rörande Ungern, inte minst från den affärsmässiga sidan. En viktig anledning var att under de sista åren av kommunisteran var Ungern det östblocksland som hade den högsta standarden och var mest öppet gentemot resten av världen. Ungrare var också relativt väl utbildade och hade ju prövat på kapitalismen till en del, tack vare den ”gulaschkommunism” som accepterats under ett par decennier. Det innebar att småföretag tilläts verka utan att staten dikterade alla villkor, och därmed kunde också marknadsmässig handel bedrivas vilket gav medborgare möjligheten att komma över vanliga konsumentprodukter. Tyvärr hade förhoppningarna redan 2007-2008 visat sig vara svåra att infria, Ungern verkade ha svårt att verkligen komma loss från den tröghet som rått i samhället efter kommunismens maktövertagande, och de som hade mer initiativförmåga emigrerade i stora skaror.

Hur har det blivit sen dess? I alla de länder som upptogs i EU i början på seklet har levnadsstandard och levnadsvillkor förbättrats betydligt. Stora förändringar har skett i alla länder, och med de grundtankar rörande fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor som gäller i EU har också många människor sett och verkar i andra länder. Migrationsströmmarna har mestadels gått i riktning västerut, och idag bor många medborgare i de tidigare östblocksländerna i Västeuropa. Det har haft en positiv effekt på kapitalinflöde eftersom en avsevärd del av intjänade pengar kommer till ”hemländerna”. Å andra sidan har befolkningen minskat i dessa länder, både på grund av utvandring och den låga nativiteten som råder i nästan alla europeiska länder.

Trots de allmänt förbättrade villkoren där direkt pengamässigt stöd från EU spelar en mycket viktig roll är det ett avsevärt, men minskande, glapp mellan väst och öst. Inget östland räknas som ett höginkomstland, även om framförallt Polen kan komma att räknas dit inom en inte alltför avlägsen framtid. Det blir alltså stadigt bättre, klart synbart för den som besökt dessa länder över en längre tid.

Det är därför särskilt tragiskt att på nära håll följa den ungerska utvecklingen, som i så många avseenden de senaste åren går i fel riktning. Det senaste tecknet, vilket fick mig att skriva denna blogg-post, var publiceringen av detta års Social Progress Index (data från 2019). Denna rankning är skapad av en grupp globala ledare inom den sociala sektorn och strävar efter få en så allsidig bild som möjligt av ett lands utvecklingsnivå. Arbetet leds av högt respekterade akademiker, inklusive Nobelpristagare, och finansieras av privata stiftelser. Operativt styrs arbetet från ett par professorer vid Harvard Business School och MIT. Den första utgåvan kom 2013 och den senaste häromdagen.

Under de gångna åren har de flesta länder som ingår i undersökningen (193 i den nya utgåvan) förbättrat sina indextal, men tre länder har faktiskt sjunkit kraftigt sen den första sammanställningen. Mest utför har det gått för USA som sjunkit från plats 19 till plats 28 detta år. Därmed ligger USA i skiktet som rankas som andra klass bland totalt sex olika grupperingar. De andra länderna med kraftiga fall befinner sig i grupp 3, Ungern på plats 40 och Brasilien på plats 61. Bägge länderna var tidigare i grupp två men har varje år tappat både index-poäng och placeringar.

Indexet baseras på ett femtiotal parametrar och har tre huvudgrupper; grundläggande mänskliga behov, välståndsfundament, och möjligheter. Vardera av dessa har sen ett antal underavdelningar. Den högst rankade gruppen av länder innehåller tretton länder, där de sex första är i tur och ordning Norge, Danmark, Finland, Nya Zeeland, Sverige och Schweiz. Med andra ord de länder som ”alltid” hamnar högst i internationella rankningar baserade på positiva indikatorer.

I den andra gruppen hamnar flera av de nyare EU-medlemmarna, med Estland som ledande nation (rankad som nummer 24). Andra länder på ungefär samma levnadskvalitetsnivå är Tjeckien (25), Polen (31), Litauen (32), Lettland (35), och Slovakien (36). Västbalkanländerna och Rumänien samt Bulgarien ligger på den nivå som Ungern har intagit. Rumänien och Bulgarien är de fattigaste av EU-länderna men har faktiskt utvecklats mer positivt än flera andra och är nu mer eller mindre ikapp Ungern.

Ungern går alltså emot strömmen i många avseenden och det försämrade tillståndet i landet är nu mycket synbart. Indexet baseras alltså på data som gällde vid utgången av år 2019, men nu i år har flera händelser inträffat vilka ytterligare försämrar situationen i landet. Vårens corona-epidemi drabbade inte Ungern särskilt hårt vad gäller antal identifierade fall och avlidna, men den partiella nedstängning som infördes hade helt klart svåra ekonomiska konsekvenser. Den redan tidigare skakiga ekonomin fick sig en rejäl smäll, och BNP under det andra kvartalet sjönk med nästan 15%. Den ekonomiska aktiviteten i Budapest är sedan dess verkligen på synbar lågväxel. Inflationen har tagit fart och framförallt livsmedelspriser har ökat kraftigt, medan tillgången på olika produkter har minskat. Nu sedan tre-fyra veckor har antalet positivt testade individer ökat till nivåer som inte alls synts under våren. Idag presenterades t.ex. ett all-time-high värde för dagligt positivt testade, 916 nya fall. Antalet på sjukhus och i intensivvård kommer nu också upp till de högsta talen sen epidemin kom till landet. Gränserna är stängda och återigen kommer signaler om kraftiga åtgärder, vilka kommer att omöjliggöra en någorlunda snabb återhämtning i ekonomin.

Tillbaka till hur Ungern rankas i Social Progress Index. Det finns några undersökta variabler där Ungern ligger mycket bra till, liksom andra EU-stater för övrigt. Det inkluder tillgången på elektricitet, användandet av rena bränslen vid matlagning, antalet mobiltelefonabonnemang, läskunnighet och avsaknaden av könsskillnader i genomgången grundskola. Vidare är Ungern ett av de högst rankade länderna vad gäller biotopskydd, där Sverige tillhör de riktigt lågt rankade (nummer 112 i världen). Dessa positiva tecken till trots, inom många andra områden underpresterar Ungern kraftigt och det generar ett betyg som inte är smickrande, och som dessutom har blivit mycket sämre sen de första åren. Klara underbetyg återfinns inom såväl hälso- som utbildningssektorn, liksom vad gäller det politiska området. Skolutbildningens kvalitet är låg (rankas som nummer 78, och är också under OECD-genomsnittet i PISA-undersökningarna), andelen som genomgår och har tillgång till sekundära utbildningar (motsvarande det svenska gymnasiet) är låg (nummer 87), och andelen med examen från tertiär utbildning (nummer 65) är lägre än jämförbara länder. Ännu sämre är utfallet vad gäller flera hälsovårdsindikatorer, där placeringar återfinns mellan 75-116. Politiska rättigheter är beskurna(rankas som nummer 91), tillgång till on-line-government tjänster låg (75), och som bekant är har mediers frihet kraftigt begränsats de senaste åren (111).

Ett annat etablerat index som behandlar delvis likartade faktorer, men med något mer betoning på monetärt välstånd, är det bekanta Legatum Prosperity Index. Sex år i följd var Norge rankat som det mest välbeställda landet i världen, men i den senaste sammanställningen var man nere på plats två, tätt efter Danmark. Våra nordiska grannar har för övrigt rankats i topp varje år på denna lista, som inkluderar 167 länder och territorier. Schweiz kommer in som trea, följt av Sverige, Fnland och Nederländerna. USA är här bättre rankad än i Social Progress Index, som land nummer 18. Ungern intar plats 46 på den senaste Legatum-listan, vilket är den lägsta placeringen sen landet ingick i rankningen för första gången. Det var 2008 då man kom in som nummer 37. Även här har Ungern försämrats jämfört med sina kamrater från Central- och Östeuropa, där Estland återigen har vandrat framåt och är nu rankad som land nummer 21. Ungern, Rumänien och Bulgarien rankas direkt efter varandra, men det är enbart Ungern som går bakåt.

Så här kan man fortsätta, internationella rankningar som löpt över ett antal år visar på att Ungern är långt ifrån att bli ett höginkomstland med goda levnadsvillkor för sina invånare. Demokratibedömningar är förödande, numera betraktas landet som en icke-fullvärdig demokrati eller till och med som en hybridregim, vilket är förstadiet till ett auktoritärt styrt land. Landet tappar i ekonomisk slagstyrka (rankas dåligt utifrån innovationsklimat och kompetitivitet) och har en svag till dålig utbildningssektor. Lärarlöner är jämförelsevis låga (motsvarande 20 tusen US$ per år efter korrektion för köpkraft, jämfört med OECD-genomsnittet som är 46 tusen), andelen studenter i högre studier är lågt, och i universitetsrankningarna får man söka långt ner i tabellerna för att hitta ett ungersk universitet. I rankningen från Times Higher Education finns ett universitet i gruppen med platserna 400-500. Rankningen från Shanghai, Academic Ranking of World Universities, är än mer nedslående, de två bästa ungerska universiteten finns på platser mellan 600-700.

När attityder jämförs framstår Ungern heller inte som särskilt öppet. Ett exempel är en undersökning från OECD som sökt information angående acceptans för mångfald (etniska minoriteter, gender, immigration) där Ungern kommer in som landet med lägst andel av befolkningen som ser något positivt i minoriteter. Tio % av befolkningen har den åsikten, att jämföra med Islands 85% i andra ändan av skalan. År 2008 var andelen ungrare med en postiv inställning knappt under 50%, så uppenbarligen har något hänt sedan dess. Vid en enkätförfrågan om vaccinering mot coronaviruset var ungrare de i den undersökta gruppen som var minst villiga att låta sig vaccineras, tillsammans med Polen och Ryssland. 56% av ungrarna såg det som en bra idé, att jämföra meed 97% i Kina.

Ett mycket allvarligt problem är förstås den genomgripande korruptionen på alla nivåer av samhället. Jag har behandlat det i olika sammanhang i andra blogg-poster och tänker inte ta upp något större utrymme den här gången. Nämnas bör dock att om Ungern verkligen tagit vara på de resurser som finns tillgängliga har landet haft betydligt högre välstånd och bättre framförhållning inför kommande svåra tider. Som det nu är försvinner t.ex. en stor del av de EU-bidrag som avsätts för landets räkning. Vid den senaste genomgången kunde EU-organet OLAF (European Anti-Fraud Office) visa på att 24,5% av EU-bidrag som gått till Ungern inte kunnat redovisas på ett tillfredsställande sätt. Den korruptionen finns på den allra högsta nivån och har enorma konsekvenser för hur samhällsekonomin fungerar.

Det här kan förstås tolkas som Ungern-bashing av högsta dignitet. Det är dock ingen tillfällighet att oberoende och professionellt genomförda jämförelser mellan länder numera oftast kommer fram till att läget i Ungern förvärras kontinuerligt för en mycket stor del av befolkningen. Ambitionen från regeringen är också tämligen klar, nämligen att hålla kvar landet som ett medelinkomstland med extrem stark centralstyrning. Därför behövs det arbetskraft med ”lagom” nivå av utbildning, tillräckligt för att klara av tillverkningsjobb i industrin som placeras av tyska, kinesiska och koreanska företag i landet, men inte mer än så. Hur det kommer att fungera som framgångsstrategi i den alltmer komplicerade och avancerade värld vi lever i är svårt att bedöma, men onekligen har Ungern placrat sig på ett spår som är svårt att ta sig ifrån ifall det går i fel riktning. Det medvetna och ökande nedtryckandet av fri- och rättigheter ger en förstärkning av denna effekt. Så länge befolkningen inte reagerar mot detta kommer Ungern heller inte att bli mer fritt, tvärtom.

Regeringen undviker så långt det går att öppet redovisa de enorma problem som finns i samhällsekonomin, men om/när dessa problem blir med kända och tar bort grundvalen för en acceptabel livssituation lär nog även fogliga ungrare börja ta sig ut på gatorna. Under de senaste månaderna har faktiskt missnöjesyttringar börjat att bli mer högljudda och frekventa. Marginalen för regeringen att lyckas med sin nedtryckningspolitik krymper och om svälten kommer lär nog många tappa tålamodet och önska sig politiska förändringar.

Jag förvånas ständigt över hur stryktåliga, eller kanske mer korrekt uttryckt, mesiga och fåraktiga ungrare är när de behandlas som skurtrasor av den politiska eliten (läs Fidesz) i landet. Nu under sommaren har det inte varit någon brist på uttalanden och utspel från nomenklaturan som borde ha upprört varje anständig och tänkande medborgare. Några reaktioner verkar dock inte ha uppstått hos gemene man.

I början av juni reste premiärminister Viktor Orbán till Minsk i Belarus för att göra ett statsbesök. Syftet var uppenbarligen att göra en insats för vännen Aleksandr Lukasjenko inför presidentvalet nu i augusti. De bägge är goda vänner sedan en längre tid, men det var första gången som Ungern gjorde ett besök av den här digniteten. De två har dock träffats i andra sammanhang, där hyggliga polare som Putin, Erdogan, och azeren Ilham Aliyev varit värdar. Under besöket betonade Orbán den samstämmighet och enighet som råder mellan de bägge länderna. Hans stöd för den vitryska regimen uttrycktes och framförallt EUs hållning gentemot Belarus (vapenembargo, sanktioner) fördömdes. Flera samarbetsavtal signerades och de bägge betonade att Ungern är Belarus närmaste partner i Europa.

Presidentvalet med dess följder kan knappast ha kommit som en behaglig uppföljning för den ungerska regeringen. Följdaktligen kom det heller inga mediala inslag som beskrev de demonstrationer som började när valutgången presenterades. De första dagarna efter det manipulerade valet avstod regeringen från att kommentera demonstrationerna och några fördömanden av den vitryska presidentens våldsamma agerande lyste med sin frånvaro. De första kommentarerna från den ungerske utrikesministern Péter Szijjártó var intetsägande, och delvis falska. Han påstod t.ex. att de fyra Visegradländerna (Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern) var eniga i sin ”neutrala” hållning, vilket var osant. De andra av dessa Centraleuropeiska länder fördömde omedelbart Lukasjenko-regeringen och krävde nya val, i linje med vad de baltiska länderna har föreslagit. Nu, flera veckor senare, har Ungern fortfarande inte kritiserat vare sig det skamliga valet eller det våld som regeringen utövar. Det annars väntade steget, nämligen att Ungern gratulerar Lukasjenko till valsegern, har dock uteblivet. Inte ens Orbán vågar i det här läget öppet ta ställning för den vitryska diktaturen och göra sig än mer omöjlig hos de flesta av sina europeiska kollegor.

Ett annat intressant tema är den ungerska regeringens uppmaning till ungrare att tillbringa semestern hemmavid istället för att resa till Medelhavet eller andra platser som ligger vid öppna hav. ”Mer Balaton och mindre Adria” är slagropet. (Balaton-sjön är Ungerns största vattenmassa, i storlek jämförbar med Hjälmaren och favoritresemålet för badsugna ungrare) Budskapet levererades också av Orbán som då antydde att det var där som han tillbringade sina semesterdagar. Uppgifter har dock framkommit som sägs visa att han minsann föredrar Adriatiska kusten. Den kroatiska tidningen Jutarnji List har sett honom vid ön Hvar. Där har han tydligen tillbringat sin tid med att segla (som passagerare) på båtar ägda av ungerska oligarker. Förfrågningar om hans semestrande från undersökande journalister har inte besvarats, men också tidigare år har Orbán roat sig på lyx-jakter därnere. En favorit har varit jakten Lady MRD som ägs av oligarken Laszlo Szijj, vilken grundade det mycket blygsamma byggföretaget Duna Aszfalt för ett antal år sen. Efter Orbáns maktövertagande 2010 har Szijj blivit mångmiljardär (i svenska kronor) och är nu Ungerns fjärde rikaste person. Inkomsterna kommer från enorma byggprojekt som finansieras av den ungerska staten. Att hyra sådana båtar kostar stora summor och ingen tror ett ögonblick på att Orbán själv betalar en enda forint för det nöjet.

Än mer pikant är hur utrikesminister Szijjártó har betett sig de senaste veckorna. Han postade bilder av sig själv under flera dagar på sitt Facebook-konto som skulle visa hur han arbetade på ministeriet och också träffade utländska dignitärer. Det visade sig dock snart att bilderna var från tidigare tillfällen, i vissa fall flera år gamla, och att han i verkligheten också var i Kroatien, just på den ovan nämnda jakten. Båten i fråga lär ha kostat 21 miljoner € och veckohyran är 170000 €. Szijjárdós månadslön motsvarar 8500 € (svenska statsråd tjänar 139 tusen SEK i månaden) så det verkar inte rimligt att han betalat för vistelsen. Han uppger själv också att hans samlade tillgångar uppgår till i runda slängar 10 miljoner Ft så det finns ingen egen förmögenhet som betalar vistelsen. När kroatiska journalister i båt kom fram till fartyget och fotograferade ministern med fru dröjde det bara minuter innan de blev bortjagade av säkerhetspersonal och samtidigt togs satellitidentifieringssystemet ur bruk för att göra det omöjligt att den vägen följa båtens rutt. När Szijjárdó konfronterades med sina lögner svarade han helt enkelt att det skulle andra skita i, vad han gör är hans ensak. Lögner i ämbetet är alltså helt acceptabla i hans världsbild.

Till saken hör att han reste till Kroatien i en luxuös privatjet (av märket Bombardier Global 6000) som står parkerad på Budapests flygplats. Planet är registrerat i Österrike, men ingen utomstående verkar veta vem som är ägaren. Det är också det planet som Orbán använder sig av när han reser till olika fotbollsmatcher eller gör andra privatresor. Han har sagt att det tillhör en av hans vänner och att han är tacksam för att han får använda det. Under ett par augustiveckor kunde journalister belägga att planet använts för talrika resor från Budapest till ett antal semesterorter vid Medelhavet, inklusive Brác och Dubrovnik i Kroatien, Nice, Larnaca, och Malaga. Reseschemat passar ihop med sex olika resesällskap, av vilka ett alltså är Szijjártós.

Ingen förmenar regeringen dess semestrar, men hyckleriet runt om reseanvisningar för vanligt folk och nomenklaturans eget beteende är påtagligt. Sen tillkommer givetvis frågan om det tillbörliga i att ta emot gåvor av typen lyxsemestrar, fria flygresor etc. Intressant nog har Ungern en lagstiftning som inte reglerar regeringsmedlemmars rätt att ta emot gåvor. Det finns alltså ingen begränsning för detta, medan däremot parlamentariker har regler att hålla sig till. Misstankar uppstår givetvis om att det här kan handla om mutor eller till och med om att regeringmedlemmarna kan utpressa ägarna till att bistå dem med varor och tjänster, för att annars riskera att tappa de enormt lukrativa kontrakt de har med staten. Några undersökningar av dessa förhållanden görs inte, och det finns minsann inte på regeringens dagordning att tillåta något sådant.

I dessa tider finns det alltid händelser som knyter an till den pågående COVID-19 pandemin. Flera högt placerade Fideszfunktionärer besökte ett party förra lördagen, och testades sedan positivt för coronaviruset ett par dagar efteråt. Vidare information har varit svår att få tag på, men uppenbarligen var kommunikationsdirektören István Hollik den som spred infektionen. Han var testad och befunnen vara infekterad redan två dagar tidigare men fann tydligen ingen anledning till att se det som ett skäl till att informera de övriga och framförallt inte till att gå i karantän. Återigen, för den vanlige medborgaren är regeln den att ett positivt testresultat innebär två veckors karantän, eller två negativa PCR-test under ett bestämt tidsintervall. Den som befinner sig i hemkarantän får ett anslag att sätta upp på dörren, mycket synligt!, och får dagligen besök av polisen som ska bekräfta att man håller sig till reglerna. Annars bestraffas man med stränga böter. Hollik ansågs sig inte omfattas av sådana futtiga regler och uppenbart gäller de heller inte för andra deltagare i festen. Vilka de andra är inte allmänt känt och ”får” inte heller rapporteras av de regeringstrogna medierna. Justitieminister Judit Varga är tydligen också smittad, men mer än det vet man inte. Hon var däremot inte med på festen i fråga.

Efter gränsstängningarna i våras är nu Ungern det första landet i Schengenområdet att återigen stänga sina nationella gränser. Det gäller från 1 september och innebär att enbart ungerska medborgare får resa in i landet. Efter ankomsten måste dessa sitta två veckor i karantän. Inga med andra medborgarskap släpps in i landet från den dagen. Intressant nog förvarnande Orbán om detta för flera veckor sedan. Han sa då att de som reste till Kroatien på semester skulle vara tillbaka före den första september om de ville undvika karantän. Att det skulle komma att gälla inresande från alla destinationer och att icke-ungrare skulle vara helt utestängda, oberoende av corona-status i det land de resande kommer ifrån, sades dock inte vid det tillfället. Uppenbarligen har nedstängningen inget att göra med reella infektionstal, varken i utlandet eller i Ungern. Idag t.ex. rapporteras drygt 150 nya infektionsfall i landet. Det är en ökning jämfört med talen tidigare under sommaren men Ungern har haft jämförelsevis få fall, åtminstone officiellt. Nu har dock nomenklaturan också varit vid Medelhavet så då kan man stänga ned. Den officiella retoriken är vidare mycket tydlig, i Ungern sker det ingen riktig smittspridning, det är alltid så att smittan kommer från det farliga utlandet.

De tokigheter i nomenklaturans beteende som så flitigt förekommer i Ungern rapporteras överhuvudtaget inte av de medier som ingår i det regeringstrogna mediekonglomeratet. Uppgifter som framkommer annorstädes nonchaleras vanligen av regeringen och Fideszpartiet och sen försöker de hitta vägar att straffa de som rapporterar om oegentlighter, problem och missförhållanden. För ungrarna i gemen verkar detta sakernas tillstånd inte vara något problem. Väldigt många drivs av en uppblåst nationalism och ser allt som är kritiskt mot Ungern och/eller det styrande partiet som ett hädiskt inslag i diskussionen. En annan, och kanske inte konkurrende drivkraft, är att de gärna skulle se sig själva i den privilegierade situationen och då skulle de inte bete sig ett dugg bättre. Moral och etik är inte alls viktigt utan det nakna egenintresset och föraktet för medmänniskorna är det som gäller. De fåtal demonstrationer som sker i Ungern inkluderar enbart en liten del av den mer urbana och välutbildade befolkningen. Till skillnad mot andra länder är de också engångsföreteelser och har haft patetiskt liten framgång. Den fräckhet och gränslösa cynicism som regeringen och regeringspartiet uppvisar skapar ingen allomfattande upprördhet och kommer nog att tillåtas fortsätta länge till, troligen i allt starkare former. Hur länge dröjer det till att vanligt folk får nog?

Så länge jag kan minnas har ungrare associerats med att vara pragmatiska, ha måttlig respekt för regler och förordningar och allmänt vara glada gamänger. Till viss utsträckning stämmer det kanske, men jag börjar mer och mer se ungrare som väldigt lydiga medborgare och med stort tålamod när det gäller att stå ut med orättvisa och irrationella förhållanden.

Nu ska man noggrannt akta sig för att ordna in människor i specifika grupper och anta att en persons egenskaper är avhängig en slumpmässig grupptillhörighet. Subjektiva omdömen och enskilda slumpartade iakttagelser förklarar inte världen, så med de brasklapparna vill jag ge exempel på hur de inledande stereotyperna ser ut att vara rätt så felaktiga i mina ögon.

Som många har noterat fick web-portalen index.hu rejält med stryk från ägare och därmed indirekt det politiska etablissemanget de gångna veckorna. Det började med att företagets nye VD avgick, vilket fick portalen att varna för att dess obeorende var i fara. Förra veckan fick så chefredaktören Szabolcs Dull avsked på grått papper. Portalen, som är mycket välbesökt och anses ha varit både informativ och oberoende (dvs. kritisk mot både regering och opposition), hade varnat för just detta scenario. Avskedet av Dull var alltså inte överraskande men den häftiga reaktion som följde var mer oväntad. Redaktionsrådet och mer än 70 journalister lämnade in sina avskedsansökningar dagen därpå. Det var i princip hela den skrivande arbetsstyrkan på knappt 90 personer, enbart några medarbetare på semester hade tydligen fortfarande inte avgått i fredags.

Det uppmärksammades av ”alla” i Ungern, och även i utländska medier. Timingen var inte optimal sett ur regeringen Orbáns synpunkt, som knappast önskade sig mer uppmärksamhet rörande inskränkningen av fria medier i Ungern. Det särskilt inte i ljuset av den allmänt Ungern-kritiska stämningen vid det senaste EU-toppmötet där Orbán knappast fick så stor framgång som han själv vill presentera det på hemmaplan. Inte blev det bättre när ett av de politiska partierna, liberala Momentum, organiserade en demonstrationsmarch under fredagskvällen. Flera tusen deltagare gick en lång sträcka från de norra förorterna, där index´ huvudkvarter finns, ner till slottsdistriktet och det mindre palats som ministerpresidenten använder som tjänstehögkvarter. Demonstranterna uttryckte sitt stöd för återinsättandet av chefredaktör Dull (vilket inte lär hända) och framförallt sitt missnöje med de regeringsledda och ökande inskränkningarna av rättigheter som bl.a. menings- och yttrandefrihet.

Den ungerska regeringen har gått till motattack och förklarat att vad som än pågår i anslutning tíll index.hu så har regeringen absolut inget med detta att göra. Allt är interna stridigheter som beror på web-sitens ekonomiska situation och dess olämpliga ledning, med inslag av destruktiva krafter från den politiska oppositionen. Detta handtvagande tas dock inte på allvar av någon utanför de mest regeringstrogna kretsarna (om ens där). Portalen har haft de högsta besökssiffrorna av de jämförbara medierna och förhållandevis god ekonomi. Det senare har dock varit på en något osäker grund då den Orbántrogna mediagruppen KESMA har starkt inflytande på annonsintäkterna och därmed den totala ekonomin. Index.hu har gått bra och då de inte varit rädda för att kritisera den sittande regeringen och även Orbáns närmaste familje- och vänkrets har sajten varit en vagel i ögat på regeringen. Att tukta index har alltså varit i Orbáns intresse, men kanske var den senaste utvecklingen med därpå följande uppmärksamhet inte del av den övergripande planen utan mer en överloppsgärning av någon ambitiös underhuggare. Här finns det gott om spekulationer.

Nu lär index.hu inte läggas ner utan den nya ledningen försöker nog utnyttja portalens goda namn och rykte för att fortsätta att nå många läsare. Däremot tror många att sajten gradvis kommer att bli ett mer och mer uttalat regeringsvänligt organ, som kan användas för att säkra segern vid nästa parlamentsval (2022).

Vi i väst har ju lärt oss att ungrare gjorde uppror mot den Sovjet-styrda kommunistiska diktaturen 1956. Många framförallt unga människor kämpade under några höstveckor på Budapests gator och även delvis ute i landet mot det knallhårda förtrycket från regeringen och för en drägligare tillvaro. Tusentals dödsoffer och flera hundratusen som flyktade landet blev resultatet efter att Sovjettrupper invaderat och återställt det Sovjet-trogna kommunistpartiet som enväldig ledare för landet. Ungern förblev därmed en trogen Sovjet-satellit även om senare den Sovjet-tillsatte premiärministern János Kádár påbörjade ekonomiska reformer i början av sextiotalet, vilka utvecklades till det vi känner som ”gulaschkommunismen”.

I modern tid har upproret 1956 ansetts som en av höjdpunkterna i nyare ungersk historia och omgetts av ett delvis romantiskt skimmer. Orbán-regeringen verkar dock mer och mer fjärma sig från detta synsätt och har börjat glorifiera andra tidsepoker och ”hjältar” (vilket jag kommer att skriva mer om i andra inlägg). Någon utpräglad demonstrationskultur med arga människor på gatorna har dock inte etablerats sig efter 1956. Undantagen är väl de sista åren på 1980-talet som kännetecknades av omfattande frihetsbejakande yttringar i Ungern likväl som i övriga Östeuropa.

De senaste årtiondena har ungrare i gemen inte särskilt ofta tagit steget ut på gatorna för att visa sitt missnöje. I princip är det bara enstaka politiska beslut som så retat upp medborgarna att de funnit det värt att ta det obehaget. Införande av en patientavgift i sjukvården och en internet-skatt är sådana exempel. De senaste två-tre åren har den (splittrade och svaga) oppositionen också manat till demonstrationer mot regeringens maktutövande vad gäller yttrandefrihet, forskningens oberoende och den omfattande korruptionen. Protesterna, kortvariga och inte alltför omfattande, har dock inte lett till förändringar i regeringens maktutövande. I stället sitter den lugnt i båten och och rycker på axlarna åt de missnöjesyttringar som faktiskt väldigt många instämmer i mellan skål och vägg. Taktiken är att ignorera oppositionella yttringar i alla former så långt det går.

Genom den förda mediepolitiken görs också regeringskritik och politisk opposition mer eller mindre omöjlig att bedriva på ett sätt som allmänheten kan ta del av. Det ultimata syftet är att permenta regeringsmakten i Fidesz händer, så att stat och parti på nytt (liksom under kommunisttiden) blir ett. Hittills har detta beteende inte mött något allmänt stort motstånd. Det är delvis beroende av den mediesituation som råder, där budskapet från regeringen pumpas ut utan att en kritiskt granskande press kan analysera och beskriva vad som görs och sägs. Sannolikt spelar det också in att ungrare inte har någon större lust att sticka ut och vara ”bråkig”. Det straffar sig på ett eller annat sätt och så länge man håller en låg profil kan kanske vardagslivet fortsätta på en någorlunda acceptabel nivå. Den inställningen är långt ifrån det hjältemodiga upproret från 1956 som hursomhelst bör glömmas bort. Kanske var det därför anmärkningsvärt, och uppmuntrande, att de anställda vid index.hu visade både solidaritet och civilkurage förra fredagen. Ungern likväl som vi i övriga Europa behöver våra fria medier och fria tankar om vi vill fortsätta att ha det bra.

Under senvåren och försommaren bjuder Centraleuropa på egenodlade jordbruksprodukter av absolut högsta kvalitet. Färskpotatisen kan man köpa i maj, liksom jordgubbarna och de första bigarråerna. Nu i juni är de sura körsbären som bäst, och melonerna kommer snart. Aprikoser dyker upp på diskarna, rotfrukter i mängder, hallonen och vinbären. Lite senare gigantiska vattenmeloner, söta majskolvar och saftiga persikor. Allt till priser som man i Sverige skulle anse vara kriminellt låga.

I år har ju maj och juni varit lite kallare än normalt, och dessutom var det en riktigt torr vinter och vår. Sen har ju den senaste månadens lågtryck vräkt in stora regnväder från väster som dränkt marken norr och öster om Alperna. Tillgången på läckerheterna påverkas förstås av vädret, som ju blir mer och mer extremt i takt med klimatförändringarna som påverkar våra levnadsbetingelser. Men det är nog inte hela förklaringen till den ibland nästan torftiga tillgången och de höga priserna som kommit att känneteckna Budapests livsmedelhandel de senaste åren.

I år har vi inte kunnat hitta fräscha och aptitliga ungerska jordgubbar i Budapest mer än en eller två gånger, och det till priser som avskräcker även en som är van vid skyhöga (jämförelsevis) svenska matpriser. Ungerska kvalitetsäpplen hittar vi inte längre, och det i ett land som är en av världens ledande äppelodlare. Små plastformar med 125 g röda vinbär eller hallon kostar tiotals kronor. Till och med ungerskt fläskkött är en bristvara, hur otroligt det än låter. Får vi överhuvudtaget tag på något gåskött till hösten?

Karpatiska bäckenet är landet som flödar av mjölk och honung. Betingelserna för jordbruk är utmärkta. Jordmånen är mycket gynnsam och bevattnas av vattensystem som hör ihop med Donau och dess bifloder. En jättelik vattenreservoar ligger under jordytan i den flacka pusztan. Det tempererade klimatet med både kontinentalt, atlantiskt och alpint inflytande ger en både lång och gynnsam odlingssäsong. Läget är skyddat av Alpernas, Karpaternas och Dinaridernas höga toppar. Brukbar jord i Ungern motsvarar 2/3 av landets yta. Här kan man alltså hitta de allra bästa geografiska förutsättningar för ett framgångsrikt jordbruk, som kan förse inte bara ungrarna själva utan också andra behövande länder med det de vill ha.

Hur kan det då komma sig att många varor och produkter är svåra, ibland också omöjliga att få tag på? Varför är priserna mer och mer jämförbara med det man får betala i Wien, en betydligt dyrare ort än Budapest? Kvaliteten är ibland riktigt dålig, och det är mer och mer importerade istället för inhemska varor. Fram till bara för ett eller två år sen hade vi fyra frukt- och grönsaksaffärer inom ett par minuters gångavstånd från vår lägenhet. Ingen är kvar idag. Vår närmaste ”supermarket” har en skamligt dålig grönsaks- och fruktavdelning. De öppna marknaderna med stånd som man inbillar sig bemannas av lokala odlare säljer ofta importerade varor, av dålig kvalitet och till priser som inte attraherar. Den uppenbara försämringen kan nog till en del tillskrivas de senaste årens extrema väderbetingelser, med torka och hetta tidigare år följt av årets kalla och blöta försommar. Personligen misstänker jag att en annan faktor betyder mer på längre sikt, vilket har avspeglats sig i att problemen har blivit mer och mer tydliga över flera år. Det som tilldrar sig min onda blick är EUs jordbrukspolitik, särskilt de subventionsprogram som råder. Sen försämras saken av de medel som inte direkt är jordbrukssubvention men som går till utveckling av lantliga regioner, ”regionala stödfonder”. Under perioden 2014-2020 har EU avsatt 4,2 miljarder € för ”rural development” för Ungerns räkning. Dessa medel ska användas för att förbättra levnadsbetingelser för de som bor i sämre bemedlade regioner. Så långt, kanske så väl. Den som rest runt på den ungeska landsbygden tvivlar dock på att dessa medel verkligen hittat rätt.

De direkta jordbrukssubventionena från EU uppgår årligen till nästan 60 miljarder € under den pågåenden budgetperioden. Centraleuropa har mycket stora landarealer som är klassade som jordbruksmark och får därför mycket stora bidrag. Mer mark ger mer pengar. Medlen går i stor utsträckning till ett fåtal stora jordägare. Åttio procent av EU-stöden delas ut till 20 % av mottagarna. Tjeckiens premiärminsiter Andrej Babis är en av de som tar emot de största beloppen. Under 2018 var hans EU-bidragsbelopp runt 38 miljoner €. I både Slovakien och i Bulgarien har utdelandet av de generöst tilltagna EU-medlen lett till omfattande ”land grabs”. Återigen, stora landarealer ger stora bidragssummor.

Jordbrukssubventionerna betyder alltså både politisk makt och ”gratis” inkomster. Fördelningen av medlen görs av de enskilda medlemsstaterna, så den som har den beslutande makten kan bestämma vem som ska få vad, och kan därmed styra över även de rikaste av oligarker. Det är alltså ingen slump att oligarker oftast är väldigt regeringstrogna. Man biter inte den hand som föder en, heter det ju. Omvänt, jordbrukssubventionerna är så omfattande att de i de ekonomiskt svagare tidigare öststatsländerna kan bygga upp en maktstruktur som primärt är till för att säkra de enorma förmögenheterna som samlats i ett fåtal händer efter kommunismens kollaps.

Hur har då landarealerna hamnat hos ett relativt fåtal jordägare? Givetvis finns det i t.e.x. Ungern småbönder och de som har mellanstora åkerarealer, och som är ”seriösa” bönder. De har dock på intet sätt lyckats få tag på någon större del av den mark som var statsägd under kommunisttiden. När det var dags för utförsäljning av den kollektiva marken, vilket tog rätt lång tid efter ”die Wende”, styrde Orbáns regering skeendet och sålde ut många tusentals hektar till Orbáns familj och till nära medarbetare. Därmed hade dessa personer det ”startkapital” som var så viktigt att ha när Ungern blev EU-medlem 2004. Genom att visa upp ägardokument kunde de omedelbart börja inkassera medel från EU, att användas för investeringar i andra ekonomiskt gynnsamma aktiviteter. Något intresse för jordbruk ligger alltså inte bakom strävan efter att äga jordbruksmark. Vidare, vid många utförsäljningar har småbönder mött motstånd när de försökt köpa mark som kan komplettera de små jordlotter de har. Flera har rapporterat att de inte fått korrekt information om att en utförsäljning ska ske, och andra har blivit uppmanade att inte lägga några anbud, då de hursomhelst inte har någon chans att vinna ett anbudsförfarande.

Vad producerar då de stora jordägarna i Ungern? På landsbygden ser man stora monokulturer av grödor som majs (för djurfoder), solrosor och raps (för produktion av olja). Ungern är också en stor producent av vete och vetemjöl och hybriden rågvete. Potatis är en stapelgröda, och antalet vinrankor blir fler och fler i de mer bergiga trakterna i nordost och också runtom Balatonsjöns sydvästra spets. Många med egna små trädgårdar och jordplättar producerar förstås grönsaker och frukter för husbehov, och en del säljer ett litet överskott också på någon lokal marknad under säsongen. De läckerheterna når dock inte den numerärt större befolkningen i städerna och ifall storjordbruken satsar på monokulturer av enstaka grödor för mer industriell produktion blir det förstås mindre mängder av inhemsk mångfalds- och kvalitetsproduktion som når konsumenterna.

Utsikten från vårt kontor i Budapest är vacker och bjuder på vyer man i förstone inte associerar med storstäder. Lite uppåt vänster ser jag de gröna kullarna som utgör Rózsadomb, en välmående stadsdel med många stora och ståtliga villor, omgivna av gröna lövbehängda jätteträd i form av lindar och kastanjer, ekar och lönnar, och fantastiska rosenbuskar och syrener. Genom samma fönster kan jag också, om jag vrider på huvudet lite mer till höger, se Europas blå band, Donau. Vattenytan speglar den blå himlen när solen skiner, och Margit-brons gula pelare och räcken sträcker sig över Margitszigets sydspets till Pest-sidan. Gatan som löper fem våningar under oss är enkelriktad, tvåspårig och de flesta dagar och timmar full av en långsam ström av biltrafik. De flesta väntar sen tålmodigt vid gathörnets trafikljus på den gröna lyktans sken, följande en trafikrytm som för en svensk landsortbilist kanske känns lite snabb och hetsig, men som numera inte är varken särskilt aggresiv eller farlig. Det är, innan vardagslunken störs av dessa högljudda sirener!

Ingenstans tror jag att en så stor andel av biltrafiken utgörs av siren- och blåljusförsedda fordon som i Budapest. Inte nog med att fordonen finns, de använder också sina tillbehör för att snabbt och hänsynslöst ta sig fram med högsta fart och med så lite hänsyn som möjligt till den övriga trafiken. Ljudnivån är extremt hög, och variationen av signaler verkar vara oändlig. Kombinerat med de bländande signalljusen lär ingen levande människa kunna undgå att lägga märka till vettvillingarna när de kommer.

Ja, de är vettvillingar! Och de är många! Och de är förblindade av sin egen auktoritet i form av de ljud- och ljuseffekter som extrautrustningen förmedlar.

De är inte bara ambulanser, brandkår och polis. De är också bilar som tillhör vattenverket, el-verket, gasleverantören och kollektivtrafikens stadsägda firma. Sen har också sjukhusen ”blodbilar” och bilar som kör organ ämnade för transplantationer. Det finns säkerhets- och vaktfirmor med dessa fantastiska ljud- och ljusanläggnignar. Och de kör i princip aldrig utan att uppenbarligen vara i en nödsituation. Att de skulle kunna vara en del av vardagstrafiken när läget så påbjuder existerar inte i dessa chaufförers sinnevärld, har man en bil med sirener och blåljus ska det också utnyttjas!

Sen har vid de svartlackerade bilarna med tonade rutor! De är tyska prestigevagnar, eller årets modell av Skoda Superb (möjligen har budgeten för 2020 skalats ner i förhållande till tidigare år). De tillhör utrikesministeriet, vars imponerande stora byggnadskomplex är beläget bara femtio meter nedanför det hus där vårt blygsamma kontor är beläget. Talrika parkeringsplatser omger byggnaden, med tydliga markeringar för vem som får parkera där. De svarta bilarna som står ”inne” är beredda att med hög fart och med absolut förkörsrätt fara igenom stan, med någon viktig potentat i baksätet får man förmoda. Emellanåt kommer eller far bilarna i väg i kortege. Vid något tillfälle kunde jag räkna till ungefär tjugo av dessa stridsvagnsliknande fordon som körde i gemensam kolonn. De föregås vid dessa kolonnkörningar av ett antal polisfordon, och klungan avslutas också med polisens vagnar och motorcyklar. Alla har givetvis ljus och ljud på med full effekt, och resten av trafiken får vackert köra åt sidan. Nu under coronakrisen har vi inte sett till dessa parader, men i vanliga fall har de ofta förekommit, ibland men inte alltid i samband med något statsbesök.

Att motorfordonens chaufförer missbrukar sin ställning och sina resurser är otvivelaktigt. Alla färder kan omöjligen vara nödutryckningar som kräver att alla andra på gatorna ska hålla sig undan. Kontrasten med Wien, en stad som är ungefär lika stor befolkningsmässigt men tätare i stadsplanen i de centrala delarna, är slående. Där används sirener och blåljus sparsamt, och är begränsat till de fordon som man vanligen förknippar med den typen av specialutrustning. Chaufförerna i Budapest verkar leva högt på sin makt vilket tillåter dem att köra i vilken riktning man vill, ignorerande skyltar och allmänna trafikregler. Vi bor i ett hus som ligger vid vacker, enkelriktad aveny omgärdad av plataner, kastanjer och andra imposanta lövträd. Ytterligare tjugo meter bort tar Doanu vid. Trafiken löper i riktning från syd till norr och är inte särskilt tät på kvällen. Då brukar polisen roa sig med att med tjutande sirener köra mot körriktningen. Avsikten syns inte vara att snabbt ta sig till någon trängande situation, utan helt enkelt ett kul sätt köra dit man vill så snabbt man kan.

Häromdagen gick jag fram till gathörnet vid vårt kontorshus för att besöka en närbutik. Bakom mig hörde jag det bekanta ljudet av sirener som närmade sig i hög fart, och när jag tittade mig om såg jag den vanliga synen med två svarta limousiner som trängde sig fram mellan de andra bilarna. De svarta bilarna svängde runt hörnet precis där jag stod och tog av till vänster efter femtio meter vid Utrikesministeriets baksida. Först där stängde de av blåljus och sirener. Eftersom jag var så nära tänkte jag passa på och se vilket politiskt högdjur som kördes till ministeriet i en så hög hastighet. Antagligen var det någon utrikespolitiskt stor händelse på gång. När jag några sekunder senare kom runt hörnet på byggnaden kunde jag se att min föreställning om brådska och viktiga ärenden var tämligen naiv. De enda som klev ur bilarna var chaufförerna som skrattande lyckönskade varandra till det lyckade pojkstrecket, eller maktmissbruket som andra kanske skulle kalla det. Som det så ofta har visat sig leder okontrollerad och oförtjänt makt till en farlig arrogans och en grogrund för auktoritära beteenden. Det är ingen tillfällighet att även personer långt nere i hierarkin tar sig stora friheter och förlorar respekten för sina medmänniskors behov och rättigheter.

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg (2020-04-02) om den fullmaktslag som Ungerns regering började tillämpa i slutet av mars. Lagen möjliggör att premiärminister Viktor Orbán och hans regering kan regera per dekret så länge parlamentet anser att en ”nödsituation” råder som konsekvens av coronaepidemin. I förra veckan beslöt så parlamentet (som gör vad regeringen säger åt det, och inte tvärtom vilket är fallet i en demokrati) att lagen tas tillbaka och upphör att gälla från och med den 20 juni. Det kan tyckas vara ett steg framåt och en seger för demokratin, men flertalet oberoende kommentatorer (inlusive Amnesty International och Helsingforskommittéens ungerska avdelning) ser det hela med ett stort mått av skepsis. Är det hela en skenmanöver som inte alls minskar Orbáns makt utan istället tillåter honom att verka än mer obesvärat och enbart enligt sina egna idéer?

Regeringen vill ersätta den rådande nödlagstiftningen med ett nytt paragrafverk som fungerar som ett slags kvasi-permanent nödläge, vilket kan åberopas närhelst regeringen anser att ett medicinsk nödläge råder. I den nya formen av lagen, som råder i sex månader och kan förnyas hur många gånger som helst, har parlamentet inget säga till om, så regeringen (via den ansvariga chefen för medicinalstyrelsen) kan därmed fortsätta att regera per dekret så länge den vill. I ett nödläge tillåter den nya lagen mycket långtgående inskränkningar av mötes- och rörelsefrihet, likväl som medietillgång, dricksvattenkonsumtion och vilka husdjur man har (sic!). Regeringen kommer alltså att ha än mindre intresse av att lyssna till den politiska oppositionen eller den allmänt missnöjda och frustrerade befolkningen. Alla tvingas till att hålla tyst, så att inte eventuella nödsitationer försämras. Regeringen kontrollerar i praktiken alla statliga institutioner, en betydande del av näringslivet, de flesta medier och även domstolarna. Det finns därmed ingen möjlighet för någon att yttra sig på ett sådant sätt att eventuell kritik av regeringens handlande uppfattas av någon med verklig makt och möjlighet att göra något åt situationen.

I Ungern har staten på nytt blivit synonym med regeringspartiet. Så var det också under kommunisttiden. Förvånansvärt nog är det inte så många som ser eller verkar bry sig om det, utan de inbillar sig att läget är det diametralt motsatta till det som rådde fram till 1989. Där spelar förstås regeringspartiet Fidesz retorik en stor roll, där de högljutt beskriver sig som anti-kommunister och alla de som inte är för dem som (samtidigt!) kommunister och liberaler (hur nu det går ihop?). Alla meningsyttringar som går i polemik med den officiella retoriken behandlas med stenhårda nypor av Fideszpartiet. Det görs både med verbala metoder och med rättsliga medel vilka kan innebära hårda straff för de som begår något som regeringen ser som ett övertramp. Syftet är solklart, genom att tidigt och hårt trycka ned missnöjesyttringar och kritiska frågor ska alla lära sig att det som gäller är att hålla käften. Ve den som som är dum nog att säge emot eller att ifrågasätta Orbáns och kumpaners obegränsade vishet.

Nyligen utnyttjades den gällande nödfallslagen för bestraffa en regeringskritisk demonstration. Under några dagar signalerade bilförare under lunchtid när de körde igenom en cirkulationsplats vid Clark Adam tér, ett torg på Kedjebrons Buda-sida. Ingen bilförare bröt mot några avståndsregler, eller betedde sig på ett sådant sätt att virusbekämpningen försvårades. Tutandet var dock symboliskt med att man visade sitt ogillande i största allmänhet med regeringen och dess politik.

Uppenbarligen var det för mycket för den mycket tunnhudade regeringen som satte sina jurister i hårt arbete med att hitta någon lämplig tolkning av ett lagutrymme som möjliggjorde att beteendet ansågs vara i strid mot pandemibekämpningen. Polisen fick order om att stoppa och bötfälla de bilister som signalerade under körningen genom rondellen. Det hela blev tämligen löjligt och nådde sin kulmen när man stoppade och bötfällde en 70-årig man, en pensionär med 40 tusen Forint i månatlig pension. Hans bötesbelopp sattes till 750 tusen Ft (motsvarar i runda slängar 25 tusen SEK). Dyrt nöje, eller hur?! Det ofattbara beloppet är skyhögt mer än vad den stackars mannen någonsin skulle kunna betala och medför att han ska i fängelse i stället. Nu har många donerat pengar till en fond som betalar hans böter så han lär väl slippa åtminstone det besväret, men syftet med handlandet är uppnått. Gör något som regeringen inte gillar och du åker dit, och det ordentligt. Det hela fungerar som smort, signaldemonstrationen har upphört och ingen vill göra något som leder till Orbáns ogillande.

Det rådande församlingsförbudet begränsar antalet människor till 50 personer. Den 15 juni ökas antalet till 200. Den 28 maj fann polisen dock ingen anledning att hålla sig till den riktlinjen. Anledningen var en demonstration organiserad av partiet MHM (Mi Hazánk Mozgalom; vilket betyder ungefär ”vår hemlandsrörelse”), en avknoppning från det högerextrema partiet Jobbik. MHM är ett väldigt extremt anti-semitiskt och anti-romskt parti (och extremt emot allt som inte är ungersk-nationalistiskt) med en bas bland fans tillhörande klubben Újpest FC (en klubb som tidigare hette Újpest Dozsa, vilket vi äldre fotbollsintresserade troligen känner bättre till, idag är ungerska klubbar inte något som man noterar utanför landet). Demonstationen samlade något tusental deltagare, och gick fredligt till, men ledde inte till att polisen hade någon åsikt om att församlingsförbud och avståndregler m.m. negligerades så mycket som det gick. Där spelade nog temat för demonstationen en viktig roll, eftersom den riktade sig emot den romska delen av den ungerska befolkningen. Om något är ungrare, ifall de inte själva är romer, fanatiskt anti-romska.

I det här fallet gavs demonstrationen bränsle av ett knivdåd några dagar tidigare, då en ung man dödade två andra yngre män. Möjligen var alla inblandade romer, och möjligen också medlemmar av olika band. Detaljer är inte så allmänt kända, men allt som kan elda på roma-hatet används gärna av grupperingar som MHM. Den här typen av utfall ses också med gillande av Orbán, som excellerar i anti-romska anspelningar och yttranden. De senaste månaderna har han attackerat sociala program som ger romer stöd, och särskilt ett domstolsutslag som påtalade att romska skolbarn inte får diskrimineras i skolorna. Orbán gillar inte minoriteter (om de inte är ungrare i Ukraina eller Rumänien, då är krigsretoriken inte långt borta), och bland det värsta han vet är att romer finns sedan många århundraden (sedan 1200-talet enligt många källor) i Ungern och utgör en betydande del av befolkningen. Antalet personer är omstritt, men anges av expertgrupper och organisationer som representerar romer till uppemot en miljon. Eftersom romer till skillnad mot den övriga befolkningen i Ungern är unga och dessutom får barn har ungerska nationalister inte mycket till övers för denna minoritet. Sålunda, yttringar som dessa från gatans parlament faller Orbán väl i smaken och han kan peka på sådana demonstrationer som utslag av vad den verkliga folkviljan är.

Orbáns mest kända bandhund är parlamentets president László Kövér. Han har till synes inga hämningar när det gäller att uppföra sig som en måttligt intelligent flåbuse och mobbare, i det parlament där han är satt hålla någon slags civiliserad ordning. Hans absoluta förakt den parlamentariska oppositionen överträffas endast av hans hat gentemot kvinnor, särskilt de som inte delar hans politiska uppfattning. Kvinnor bör inte ha något att göra i politiken överhuvudtaget, utan de (åtminstone om de är ungerska kvinnor) ska sätta barn till världen och annars vackert hålla mun. Det råder ju inte direkt någon kvinnodominans i det ungerska parlamentet, så kanske är det inte så svårt att hitta invektiv som kan användas av Kövér för att visa sitt kvinnoförakt på ett personligt rikat vis. Några som särskilt retar honom genom sin blotta existens är Bernadette Szél, en tidigare ”grön” ledamot, men numera oberoende, och socialdemokraterna Ildikó Bangó och Timea Szabó. Både Kövér och Orbán har svårt för att svälja att Europas viktigaste nutidspolitiker är Angela Merkel, och givetvis måste det smärta rent oerhört att Europakommissionens president är Ursula von der Leyen, mor till sju barn! Det antalet barn är för övrigt det som alla ungerska kvinnor ska ha om Kövér får sin vilja fram.

Den personliga antipatins retorik är ju inte begränsad till Ungern, vilket vi ju har sett från USA de senaste åren. Givetvis kan personangrepp av det motbjudande slag som idag används av vissa politiker kraftigt påverka vad många vågar säga. Bättre att hålla tyst än att bli påhoppad och förnedrad. När dessutom lagstiftning, under olika täckmantlar, har som en av sina huvuduppgifter att tysta kritik och meningsskiljaktligheter försvåras det demokratiska samtalet än mer. Därefter är det inte långt bort att fundamentala mänskliga rättigheter förklaras oviktiga och oönskade. Ungern är i hög hastighet på väg dit.

De senaste veckorna har vardagslivet I Budapest genomgått rejäla förändringar under coronavirusets inflytande. Så är det givetvis överallt, och en del saker är de samma i de flesta länder och städer, medan andra förändringar har en mer tydlig lokal prägel. Så är det med den förändring som pågår i trafikmiljön i Budapest.

Bara till för kanske fem-sex år sen var det sällsynt med mer än enstaka cyklar och cyklister på gatorna och gångvägarna i Ungerns huvudstad. En förklaring var den hälsofara det innebar att ge sig ut i den livliga bildominerade gatutrafiken på ett så oskyddad sätt som på en cykel. Eftersom cyklisterna var få och bilisterna många och utan erfarenhet av den sortens trafikanter var utsattheten påtaglig. Dessutom saknades specifika cykelbanor eller leder så alternativet till att cykla på gatan var att bege upp på trottoaren, med trängsel, konflikter och begränsad framkomlighet för alla som följd. Vidare var det minsann ingen påtaglig status eller coolness med cyklandet, tvärtom med ökat ekonomiskt välstånd har bilen blivit en oerhört viktig statussymbol i de östeuropeiska länderna. Biltrafiken har ökat markant och trafiken flyter ofta riktigt uselt i de större central- och östeuropeiska städerna - Budapest är där inget undantag.

På kort tid har cyklandet blivit mer accepterat och populärt. Budapestborna har mer och mer, framförallt ifall de tillhör den yngre och urbant sinnade befolkningen, börjat att ta sig fram på cykel. Olika uthyrningsfirmor, av samma slag som vi ser överallt numera, har stora bestånd av cyklar som man kan hyra för en relativt liten penning ifall man har en smart-phone och kredit- eller betalkort. Eftersom Budapest är en populär turiststad har man där hittat en viktig kundgrupp. Längs fler och fler gator i innerstaden, på bägge sidorna av Donau, har stadsmyndigheterna också markerat specifika cykelbanor, insprängda bland den vanliga fordonstrafiken. Bara de senaste veckorna har flera centrala gator fått särskilda cykelleder, huruvida de är permanenta eller ett temporärt virusbetignat inslag är oklart. På vissa promenadstråk, bland annat längs med floden, har cyklisterna också fått sina egna markerade banor, och därmed börjat att göra livet svårare för de som promenerar och inte ser över axlarna hela tiden.

Den här våren har utvecklingen tagit ett ännu större steg mot en stadstrafik med en cyklistandel som är på väg att åtminstone ha vissa likheter med de västeuropeiska städer som har rejäla cyklistinslag. Det är inte jämförbart med de cykeldominerade gatubilderna i städer som Amsterdam eller Köpenhamn, ej heller med den fartfyllda cyklisthetsen i Stockholm eller de mer avslappnade cykelsedvänjorna i de klassiska europeiska universitetsstäderna. Men dock, cyklister har blivit ett vanligt inslag i gatubilden.

Huruvida utvecklingen nyligen har någon kausal koppling till corona-epidemin är kanske inte så självklart, men tidsmässigt passar de ihop. Både bil- och kollektivtrafiken har minskat kraftigt sedan mitten av mars när olika restriktioner i samhällslivet började införas. Det är helt enkelt mycket färre människor i stadsbilden numera. Någon minskning i cykeltrafiken ser man dock inte, tvärtom. Påtagligt är också att det verkar vara både vardagstransporten och fritidscyklandet som växer kraftigt. Ett typiskt inslag i trafikbilden de senaste veckosluten har varit familjer som tillsammans trampar sig fram. Givetvis med hjälm på huvudet!

För många har också cykeln tagit över rollen som ett verktyg för att hålla sig i form. Tyvärr är inte de fysiska förutsättnignarna på gatorna riktigt lämpade för att ta sig fram med hög fart, så troligen blir det en suboptimal träning för de som vill förbättra konditionen genom att cykla inne i stan.

Troligtvis har cykelvurmen kommit för att stanna. Den fysiska miljön har blivit mer tillåtande för cyklismen, även om det minsann är mycket kvar att göra på det området. Den som börjar att cykla uppskattar både den praktiska och miljövänliga aspekten och fortsätter gärna. Cykelbutiker och små verkstäder syns helt plötsligt överallt längs gatorna och ser ut att ha gott om kunder för ögonblicket. El-cyklar har ännu inte fått något genombrott här, men det kanske kommer när fler väljer att ta sig till jobbet på ett mer individuellt och smittofritt sätt utan att tvingas till att köra den egna bilen med allt det besvär det innebär i en större stad. Däremot ser fjolårets stora fluga el-skotern ut att ha dött ut. Knappast någon större saknad för de flesta som bor i stan, det var nog mest turister som hyrde åkdonen och gjorde sig allmänt impopulära. Just turisterna är annars nog de i trafikbilden som saknas mest. Vem vet när och om de kommer tillbaka i någon större omfattning.

Har Du hört den här:

- Stammade vi östtyskar från aporna?

-Omöjligt. Apor kunde aldrig ha överlevt på bara två bananer om året.

Humor har alltid kunnat användas som ett vapen från de undertryckta gentemot de som har makten. Det är vanligt såväl i demokratier som i diktaturer, men ofta finns der mer sälta och skärpa i de vitsar och skämt som sprids i politiskt repressiva miljöer. Det forna DDR var inte känt som det mest skojfriska och lättsinniga landet, tvärtom, men även där fanns det en omfattande humoristisk sub-kultur. Liksom i andra länder med auktoritära och diktatoriska regimer gällde det dock att passa sig, framfördes skämten i fel sällskap och vid fel tidpunkt kunde det sluta med frihetsstraff. Sålunda:

- Det finns människor som berättar skämt. Det finns människor som samlar skämt och berättar skämt. Och det finns människor som samlar människor som berättar skämt.

Andra exempel på DDR-vitsar på den tid det begav sig är denna som säkert var relevant i ett samhälle med kronisk brist på konsumtionsvaror:

- Vad skulle hända om öknen blev kommunistisk?

- Ingenting på ett tag och då skulle det vara sandbrist.

Den bil som genomsnittsmedborgaren kunde hoppas på att kunna köpa efter många år av väntan i DDR var den charmanta Trabanten (Trabi eller Trabbi i folkmun). Märket tillverkades från 1957 till 1990 eller 1991 i Zwickau och genomgick i princip inga förbättringar under den tiden. Bilens låga kvalitet och undermåliga prestanda var en riktig inspirationskälla för dåliga vitsar:

- En ny Trabi har lanserats med två avgasrör - så du kan använda den som en skottkärra.

Regim- och samhällskritisk humor och satir förekom på intet vis enbart i det enormt repressiva DDR. Till och med i den svenska skolan på min tid fick vi höra talas om den sovjetryska tidningen Krokodil. Den grundades 1922, och var på den tiden utgiven av Pravda (sic!). Den tilläts att verka eftersom den ofta gisslade den västliga imperialismen, men ofta förekom skämt med udden riktad mot sovjetsamhällets avigsidor och brister. I mer modern tid, dvs. under Michail Gorbatjov, radikaliserades tidningen och tog klar ställning för demokrati och uttalade stark samhällskritik. Krokodil sägs fortfarande existera, under Literaturnaja Gazetas ägarskap, som en slags underground-tidning. Huruvida det stämmer och om den idag i så fall är Putin-kritisk är mig obekant.

Den livligaste baracken i Sovjet-imperiet var i många avseenden Ungern. Både språket och socialiseringen bidrar till en sofistikerad och underfyndig humor, som på ett intressant sätt kompletterar ungrarnas förkärlek för poesi. Ordens användning och vändningar är viktiga. Samtidigt är det ett språk som är fyllt med vulgariteter. Det finns en stor uppfinningsrikedom i hur man kan infoga de mest expletiva beskrivningar av alla möjliga djurarters sexuella organ och beteenden t.ex.

Min fru har berättat utförligt om ungersk humortradition, och vilka uttryck den tog sig framförallt under kommunistledaren Kádár på sextio- och sjuttiotalen. Ett exempel var ett satiriskt veckomagasin, Lúdas Matyi, som utgavs 1945-1992. Pappers- och tryckvalitet var låg, ”dög inte ens som toalettpapper", men skämtteckningarna av högsta klass. Givetvis var innehållet en spegling både av vad regeringen tillät att uttryckas, och vad befolkningen uppfattade så löjligt och dysfunktionellt att det enda försvaret var att skämta om det.

En troligen unik artist på många sätt var Géza Hoffmann (Hofi) som var en superstjärna i Ungern som parodist och kabarettist. Han hade en egen stil, en slags dåtidens stand-up comedian men med mer finess och skärpa, och arbetade sig fram till en position grundad på popularitet som med tiden gjorde honom immun mot regeringens eventuella ambitioner att tysta honom. På sätt och vis gjorde han humor som Hasse&Tage, eller kanske som Karl Gerhard, men i en betydligt svårare och farligare omgivning. Han gjorde hundratals eller kanske tusentals scenframträdanden från sent 60-tal till slutet av 80-talet. Dessutom producerade han mängder av LPs och hans TV-shower var riktiga ”gatusopare” som man säger på tyska, dvs. alla var hemma framför TVn när de visades.

Hofi använde ofta ett uttryck som lindade in hans kritik mot regeringen, nämligen att det han berättade om hände Odysseus i Ithaca. Därmed undvek han direkt omnämnande av Ungern och ungerska politiker, och kunde inte så lätt beslås med landsförräderi. Trots det var han tydligen i fängelse några kortare perioder under 1960-talet på grund av sina fräcka texter.

För några år sen gjorde någon mig uppmärksam på att den ungerska svarta humorn är tillbaka. Det är ett dåligt tecken, men troligen en bra indikator på att folksjälen behöver avreagera sig på något sätt för att förminska de frustrationer och brister som den dagliga politiken utsätter den för. Ett vanligt uttryck som blivit populärt de senaste två-tre åren är ”i fredstid”. Det är en tidsbeskrivning, och syftar på händelser eller förhållanden som rådde innan Viktor Orbán blev riktigt varm i kläderna och cementerade sin makt. ”Freden” som syftas på är de tider som rådde, eller kommer att råda i framtiden, innan Orbán förklarade krig mot allt och alla, vilket han gör rutinmässigt i sina tal och meddelanden.

De senaste veckorna har ytterligare ett steg tagits, som tyder på att många med kritiska åsikter börjar bli oroliga för sin säkerhet. Den nya lagstiftningen som gäller under den pågående Corona-krisen (se mitt blogg-inlägg 2020-04-02) har en passus som gör det olagligt att förmedla ”fake news”. Vad som gäller som sådana nyheter är en tolkningsfråga, där regeringen bestämmer spelreglerna. Med en blandning av skoj och allvar frågar t.ex. radiopratare de som ringer om det de berättar om är fake news eller inte. Förmedlar de regeringskritik som kan tolkas åt det hållet är det ”Schluss mit lustig”.

EUs kontrollmyndigheter och NGOs som t.e.x Transparency International pekar på den fortsatt omfattande korruptionen i EUs medlemsländer från det tidigare östblocket. Rumänien och Bulgarien klär ofta skott, men de är inte de enda syndarna. Nyligen publicerade Transparency International sitt ”corruption perception index” för 2019. 180 länder rankas enligt ett detaljerat system, där ett idealt land kan nå värdet 100. Inget land befinner sig där, Danmark är bäst i klassen med 87, följt av Finland och Sverige (85). Ungern når värdet 44 på 66:e plats (försämras ständigt), i nivå med Rumänien och en plats bättre än Bulgarien. Som väntat när det gäller den här typen av jämförelser så kan inte Ungern officiellt erkänna sådana problem utan anser att detta index inte är något korrekt mätinstrument, och att Ungern liksom i alla andra jämförelser egentligen ligger bättre till än de allra flesta. Det finns nog inget, eller åminstone få, land som så Orwellskt kan vända och vrida på ord för att spegelvända betydelser och meningar.

I Ungern gäller framförallt i den privata sektorn att det finns parallella prislistor. Vill man ha officiella kvitton, vilket ju kan vara bra om man vill åberopa eventuella garantier, betalar man givetvis motsvarigheten till den svenska momsen. Den skattesatsen är hög i Ungern, 27%. Det finns några undantag, men de är få och inbegriper t.ex. 18% för hotellnätter och vissa livsmedel. Även läkemedel och böcker har lägre satser, 5%. Om man däremot är mer intreserad av ett lågt pris, kan man betala nettopriset, och givetvis kontant.

Överhuvudtaget är det sällsynt att man får en faktura i handen som man därefter betalar på banken. De flesta hantverkare föredrar att ha så korta vägar som möjligt när det gäller tjänster och betalningar. Många arbetsgivare ”anställer” personal officiellt ofta på deltid, för att få ner kostnaderna för olika sociala avgifter. Arbetstagarna får därmed tillgång till sjukförsäkring, men har officiellt mycket låga löner, med de konsekvenser det medför. Resterande del av lönen betalas alltså ut svart, och endast som nettolön. Ingen skatt med andra ord på den delen av lönen.

Alternativa ”prislistor” kan man träffa på också i andra sammanhang. Många arbetar som kontrollörer, med uppgift att utfärda betalningsanmärkningar för de som inte har betalat rätt avgifter i t.ex. kollektivtrafiken, eller inte betalat parkeringsavgiften i rätt tid. Dessa arbetstagare har inte höga löner, och vad de tjänar är också i relation till vad de tar in. För dessa kan det löna sig att erbjuda betalningsskyldiga att avstå från att utfärda en bot, om de i gengäld kan få en gratifikation som är lägre än den formella boten.

Vid en spårvagnsresa för ett tag sen hade två nypåstigna kontrollörer uppfattningen att vi hade fel biljetter för vår resa. Det officiella bötesbeloppet var rätt högt, och vi frågade om det fanns något alternativ till den kostnaden. Jovisst, för halva summan kunde vi reglera affären, eftersom det var påtagligt att vi gjort ett ärligt misstag. Givetvis utan kvitto. Vid ett annat tillfälle tog vi vår bil till ett lokalt sjukhus eftersom vi behövde transportera både personer och bagage. Den bevakade infarten angav parkeringskostnaden för en dag. Vi informerades också om att vi behövde avlägga en ny avgift om vi körde ut och kom tillbaka igen samma dag. Det tyckte vi var ett orättfärdigt system och frågade om det inte gavs alternativ som var mer gynnsamma. Jovisst, för en annan och lägre summa kunde vi köra in och ut så ofta vi ville så länge mannen i fråga var vid infarten. Dock, någon biljett kunde vi inte få för den avgiften, och något kvitto skrevs inte ut.

Mer svårförståeligt och än mindre attraktivt i mina ögon är dock det system av under-bordet betalningar som görs av patienter och deras anhöriga i sjukvården. För en direktkontakt mellan läkare och patient i den offentliga sektorn bör man vara införstådd med att det är kutym (införd under kommunisttiden) att man betalar en ”tacksamhetsavgift” (hálapénz på ungerska). Läkare och annan vårdpersonal har låga löner i Ungern (och många söker sig utomlands för bättre betalda jobb). De senaste åren har staten höjt lönerna, men de är fortfarande relativt blygsamma. Då kan det vara en viktig inkomstkälla att få pengar också direkt från de patienter man tar hand om som komplement till den officiella lönen.

Den här typen av avgifter är ofta obligatorisk om man vill ha god behandling, och kan förhandlas om i förväg. För vissa mindre nogräknade läkare är det till och med så att de inte tar en patient på riktigt allvar om denne/denna inte har betalat tillräckligt mycket i det kuvert som man på ett diskret sätt tillställer läkaren.

Den fysiska standarden på sjukhusen i den offentliga sektorn är låg. Som patient förväntas man ta med egna handdukar, mediciner, toa-papper, nattkläder etc. Förutom sängen och sjukvårdsutrustningen tillhandahålls egentligen ingenting. Anhöriga tar också med daglig mat och dryck. Även här betalar man tacksamhetsavgift till vårdpersonalen.

Vi har haft omfattande erfarenhet av den ungerska hälso- och sjukvården, då familjemedlemmar tyvärr varit i akut behov av medicinsk vård. Standarden på framförallt den fysiska miljön är förskräckligt låg, och det är skrämmande hur etablerat systemet med tacksamhetspengar fortfarande verkar vara. Våra utlägg för de senare har varit mycket omfattande, men nödvändiga. Många yngre bland personalen ser problemet som mycket allvarligt och det är ytterligare ett argument för att söka sig utanför landet.

I jämförelse med de flesta andra europeiska länder har Ungern också lägre andel av BNP investerad i vårdsektorn. Förväntad livslängd för nyfödda och förväntat antal återstående år för äldre är lägre än för de flesta andra länder. Det finns goda privata alternativ för den som kan betala men den offentliga vårdsektorn är ett stort problem för landet. Officellt vill man inte gärna erkänna det, men de som arbetar i sektorn gör ingen hemlighet av att de arbetar i en otillfredsställande situation.

Den 30 mars röstade Ungerns parlament för att anta en lag, ”Corona-lagen”, som ger den ungerska regeringen maktbefogenheter att användas i ett ”farligt”, dvs. nödtillstånd. Därmed ges i praktiken regeringen fullmakt att regera medelst dekret på obestämd tid. Redan i mitten av mars utropade regeringen nödläge vilket gav den möjlighet att vidta extraordinära åtgärder i kampen mot corona-virusets effekter. Dock, den makten var begränsad till 15 dagar. Nu har alltså parlamentet gett upp sitt inflytande och tillåter att premiärminister Orbán är maktfullkomlig så länge han vill, vilket är så länge han anser att en farlig situation råder. En tidsbegränsad förlängning av den nu pensionerade lagen sågs som rimlig av den parlamentariska oppositionen, men den vägen ville inte Orbán gå.

Den nya lagen inkluderar också en paragraf som förbjuder medier, och även privatpersoner om jag förstår saken rätt, att offentligt yttra kritik eller ”felaktiga påståenden” om regeringens hanterande av epidemin. Så länge lagen är i kraft hålls heller inga vaI eller folkomröstningar. I praktiken är den nya lagen en inskränking av normala fri- och rättigheter i landet, och invändningar däremot kan bestraffas med fleråriga fängelsestraff. För oss svenskar är Ungern ett ofattbart ”tyst” samhälle, och inte lär det bli mer öppet med det som nu införts.

Åtskilliga bedömare och politiker i andra länder, framförallt inom EU, har yttrat sig väldigt kritiskt mot lagen, som anses vara alltför långtgående och inte i proportion till de åtgärder som kan behöva vidtas för att begränsa corona-epidemins följder. Den första april publicerade 13 EU-länder ett uttalande som efterlyste enbart tidsmässigt begränsade nödåtgärder, i linje med vad rättsliga principer medger. Dock, Ungern nämndes inte vid namn i uttalandet.

Europakommissionens president Ursula von der Leyen gjorde ett ännu svagare uttalande något tidigare, återigen utan att specifikt nämna Ungern.

De EU-länder som står bakom uttalandet är Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien och Sverige. Påtagligt är att de forna östeuropeiska länderna, inkluderande Visegrad-kamraterna Polen, Tjeckien och Slovakien, inte har skrivit under. Österrike saknas också bland undertecknarna. Det är knappast någon tillfällighet, de som sitter vid makten i flera av dessa länder vill nog gärna ha samma befogenheter på plats, så länge de är i regeringsställning.

För Orbán, liksom andra nationalister, behövs det en påtaglig fiende som kan användas för att mobilisera nationalistiska stämningar och därmed motivera en stark och vid behov hänsynslös ledare. Retoriken på ungersk hemmaplan inbegriper oftast att Ungern utkämpar ett ”krig”, mot Bryssel, den judiske affärsmannen och filantropen George Soros (som överlevde den ungerska massutrotningen av judar och emigrerade efter kriget till England), liberala värderingar (där Sverige ofta bespottas) etc. De hårda och hånfulla uttrycken som används i ungerska sammanhang brukar inte översättas och användas internationellt. Då vill man visa sig från den finare sidan och refererar krampaktigt till att man är ytterst demokratiska och bara gör vad alla andra so-wie-so ägnar sig åt.

Ett bra exempel på hur man försöker rättfärdiga sina göranden gavs i det utmärkta österrikiska nyhetsprogrammet Zeit im Bild den 31 mars. Programledaren Armin Wolf, en alldeles utmärkt intervjuare, hade ett längre inslag med Ungerns justitieminister Judit Varga. Ett huvudtema i intervjun var Wolfs fråga varför den ungerska lagen, till skillnad mot andra nödlagar i andra europeiska länder, inte har något slutdatum. Frågan i olika former återkom flera gånger, eftersom Varga inte förmådde komma med ett klart och trovärdigt svar. Hennes argument, vilket upprepades utan att verka övertygande, var att parlamentet kan dra tillbaka lagen när det så önskar. Därför behövs ingen tidsgräns.

Till saken hör dock, vilket alla vet om, att regeringspartiet Fidesz´parlamentariska majoritet, tilsammans med ett stödparti som för övrigt är helt irrelevant, inte har några som helst planer på att gå emot sin ledare Orbán.

Vid intervjun fick Varga också frågan om hur Ungern, då med knappt 500 diagnosticerade fall, kunde anses vara i en kris som rättfärdigar sådana extraordinära åtgärder. Hon passade frågan, men i verkligheten är den ungerska hälsovården i en omfattande kris. Förhållandena är väldigt dåliga och en större påfrestning kan nog få folkopionen att fråga sig hur en så ”kraftfull” regering har kunnat vansköta den sektorn så påtagligt.

Som vanligt presenterade Varga också de av ungerska makthavare så älskade tyck-synd-om-mig-argument vilka spyr galla över västmedier och liberala idéer. Intressant nog vidhöll hon att det parlamentsval som är planerat för 2022 definitivt kommer att gå av stapeln, och att den nya lagen på intet sätt kan interferera i den demokratiska processen. Det uttalandet i ett oberoende österrikiskt nyhetsmedium är svårt att gömma undan.

Under de senaste åren har de alltmer auktoritära tendenserna i Ungern fått motta kritik från utlandet. Somliga har varit skarptungade i sina kommentarer, även om det är mer sällsynt och har aldrig följts upp med några icke-verbala åtgärder. Orbán har inte störts av dessa kommentarer, eftersom de aldrig haft några konsekevenser, och han kommer definitivt att vara än mer okänslig efter de senaste dagarnas händelser.

Vi är vana vid att komma i kontakt med indo-europeiska språk som ofta är påverkade av t.e.x latinska språk/ ord och senare även från språk som tyska och engelska. Ord har ofta samma stam och med samma betydelse. Nu finns det ju dock ord även i våra närbesläktade språk som har olika betydelser. Svenskans ”kostym” är inte detsamma som tyskans ”kostüm” t.e.x, det senare är beteckningen för det klädesplagg som vi skulle benämna ”dräkt” på svenska. För att krångla till det ytterligare, i en dansk herrbeklädnadsaffär skulle jag fråga efter en ”jakkesaet”, och så vidare och så vidare.

Ännu svårare är det att språkligt orientera sig i Ungern. Språket brukar benämnas som ett finsk-ugriskt språk, tillhörande den uraliska språkfamiljen. Andra finsk-ugriska språk i Europa är inte direkt närbesläktade med ungerskan, så i praktiken kan inga européer åka snålskjuts på sitt hemspråk och därmed snabbt förstå och prata ungerska. Det ungerska alfabetet har 44 bokstäver, så vi svenskar kan inte komma så långt genom att bara kunna uttala ”våra” bosktäver om vi vill säga något på ungerska. Grammatiken är minst sagt svår att lära sig, t.e.x har språket inte prepositioner, utan ”post-positioner”. Kort sagt, det är inte helt lätt att lära sig! Jag försöker dock, men framstegstakten är rätt måttlig och frustrationen påtaglig när jag jobbar med språket.

När jag besökte Budapest de första gångerna, för många år sen, var det ju självklart att jag skulle hitta en ”egen” bättre restaurang dit jag kunde ta med min ungerska familj och bjuda på en trevlig middag. En eftermiddag gick jag på egen hand genom ett vackert Donau-nära område på den bergiga Buda-sidan och höll ögonen öppna för det förlösande ordet ”resturant” eller något liknande. Planen var enkel, en restaurang som såg inbjudande ut, en matsedel som jag kunde dechiffrera och se att ”rätt” maträtter var tillgängliga, och med en tilltalande prisbild. Ingenting borde vara enklare för en världsvan yngling som hittat minnesvärda matställen i mexikanska byar, på Hong-Kongs bakgator och i den mest glesbefolkade svenska landsbygden.

Efter två timmar började jag känna en viss förtvivlan, ingen restaurang så långt ögat nådde! Jag kunde inte förstå hur det var möjligt, om något var ju (och är) Ungern fylld med lokaler som serverar mycket bra mat, och jag hade ju själv blivit bjuden på så fantastisk mat i hemmen och på lokal. Var jag på så fel plats? Sen plötsligt stannade jag till och tittade in genom ett fönster innanför vilket jag kunde se både bord, en bardisk, gäster med mera. Blicken vandrade till dess jag identifierade entréen, och ovanför dörren såg jag skylten med texten ”vendéglö”! Nu betyder det inte direkt restaurang, utan är mer korrekt att översätta som värdshus på svenska. Restaurang är bokstavligt ”étterem”, och dessa båda beteckningar är de som man kan titta efter om man är i delar av staden eller i andra delar av Ungern där utländska turister är mer sällsynta. Med åren har dock skyltar med beteckningen ”restaturant” kommit att bli mer och mer frekventa, i takt med att antalet turister från andra länder har ökat.

Ungerska språket är svårt att lära sig. Många ungrare har sagt mig att deras språk är det näst svåraste att lära sig, efter kinesiska. Det är nog omöjligt att generalisera på det sättet, men jämfört med de andra språk jag åtminstone försökt lära mig är ungerskan svårast. Det är sällan en god idé att försöka ”förungerska” uttryck från andra språk. Intuitivt kan man inte komma på att exempelvis polis heter ”rendörség”, att ambulans är ” mentőautó”, och att en dator är en ”számítógép”.