I många (de flesta?) länder firas nationaldagar på ett betydligt mer entusiastiskt sätt än i Sverige. Vi har ju också en kort historia med en officiell nationaldag, den infördes först 1983. En officiell helgdag (”röd dag”) är det bara sen 2005. Tidigare var det en officiell flaggdag, svenska flaggans dag. Den firades från 1893, vilket var under en tid då nationalismen i Europa betonades väldigt mycket. Svenska flaggans dag är också hur jag minns den sjätte juni, en dag bland många andra, men då flaggan skulle hissas på flaggstången. Idag vet jag anledningarna till att just den dagen är en märkesdag, men den kunskapen har kommit i vuxen ålder. Jag har inget minne av att jag någonsin lärde mig det i skolan, och i hemmet hade vi inget som helst förhållande till dagen.

Det ljumma firandet står i kontrast till hur länderna i Centraleuropa betraktar sina nationaldagar. I Ungern var det igår dags för en nationell helgdag. Flaggor hängs upp överallt flera dagar i förväg och alla affärer och serviceanrättningar är stängda. Nu i år var flaggorna uppe, men alla andra former av publikt firande var förbjudet på grund av de stränga corona-restriktioner som råder. Annars är det mycket tal, diktläsning, processioner och olika festliga evenemang som drar mycket folk. Dagen firas till minne av revolutionen 1848 och det påföljande självständighetskriget 1848-1849 som ledde till att Ungern fick en självständigare roll inom det habsburgska imperiet, och dubbelmonarkin Österrike-Ungern kom till.

Intressant nog är den 15 mars bara en av tre officiella nationaldagar i Ungern. Den kanske viktigaste dagen infaller den 20 augusti. Dagen firas till minne av nationens grundande då den helige Stefan (István) utnämndes till kung år 1000 och landet erkändes av påven som fullt kristnat och värdigt att vara en del av den kristna världen. I folkmun betecknas den här dagen som den sista sommardagen (skolorna börjar veckan därpå) och det är förväntat att man firar ordentligt, återigen med en mängd nationella symboler och olika evenemang. Klimax kommer kl 21 då ett gigantiskt fyrverkeri skjuts av på Donau, numera från pråmar som ligger framför parlamentsbyggnaden, mellan Margit-bron i norr och Kedjebron (Szechenyi lánchíd) en dryg kilometer söderut.

Vi har vår Budapest-bostad mittemot parlamentet, vid Donaus strand, med en balkong som vetter mot vattnet. Med andra ord har vi den perfekta utsikten för att kunna avnjuta detta fyrverkeri. Spektaklet brukar dra en dryg miljon åskådare på plats och ackompanjeras av passande pompös musik på hög volym. Planen var att ha det största fyrverkeriet någonsin 2020, men det blev inställt i sista stund då folksamlingen skulle ha varit den värsta tänkbara smittspridningshärden. Det är för tidigt att säga om fyrverkeriet blir av nu 2021, men i så fall vet vi att förberedelserna längs Donau-stranden pågår i två veckor före den stora dagen. Hundratals stånd med kulinarisk försäljning sätts upp i området veckan före evenemanget och otaliga turister spenderar den sista sommarlovsveckan på plats för att kunna se fyrverkeriet live, det TV-sänds också givetvis. Vi skulle kunna hyra ut vår lägenhet för en rejäl summa pengar om vi hade håg därför, men nu föredrar vi att bjuda in några vänner om vi är i Budapest vid den här tidpunkten.

Den tredje av nationaldagarna infaller den 23 oktober och är till minne av 1956 års revolution och det krig som då fördes en kort period mot den sovjetiska ockupationsmakten. Dessutom är dagen till minne av utropandet av den tredje ungerska republiken, vilket skedde detta datum 1989.

Österrikes nationaldag är också till minne av den moderna historien. Landet var ockuperat av de allierade segermakterna i andra världskriget fram till 1955. Detta år togs flera beslut som i slutändan ledde fram till att den andra österrikiska republiken kunde grundas. Den sista av dessa händelser var att parlamentet införde en grundlag som fastlade att landet erkände sig till permanent neutralitet. Datumet var den 26 oktober. Det är det enda land som har en sådan paragraf i grundlagen. Även i Österrike är det en riktig firardag. Förbundspresidenten håller tal, det är öppet hus i alla landets offentliga muséer, militärparader, flaggviftande och mängder av möjligheter att ta del av mat och dryck. Besökare kan också gå in i olika statliga byggnader och se hur det ser ut i presidentens kontor, i regeringskvarteren, nationalbanken och många andra ställen. Överallt ser man den röd-vit-röda flaggan i olika storlekar.

Även Tyskland har sin nationaldag i oktober, nämligen den tredje denna månad. Efter Tysklands enande 1871 har ju landet genomgått många förändringar, med olika former av styre och varierande omfattning av landet. Tidigare nationaldagar var givetvis återspeglingar av sin tid, på samma sätt som den nuvarande nationaldagen är till minne av att forna DDR slutgiltigt anslöt sig till BRD 1990. Dagen kallas officiellt Tag der Deutschen Einheit. Det moderna Tyskland tillhör de länder som är mer modest nationalistiska, men givetvis är denna dag präsent i det vardagliga livet. Intressant nog är den mest officella och högtidliga delen av firandet, der Staatsakt, utlokaliserad till de olika förbundsländerna, ett land ett år, ett annat land nästa år. Värd för förbundspresidentens besök och den högtidliga delen av firandet är delstatens största stad. I år blir det Halle-an-der-Saale i delstaten Sachsen-Anhalt som står för den prestigefyllda uppgiften.

De stora politiska omvälvningarna som har skett i Europa med början under 1989 och fortsättning till mitten av 1990-talet har ju genererat en mängd nya nationer, somliga helt nya, andra som återkommer efter att ha tillhört andra stater under kortare eller längre tid. Det som kallades Tjeckoslovakien var en stat som aldrig hade existerat före 1918, men som efter Österrike-Ungerns nederlag i första världskriget blev ett eget land. Det upphörde i och med Tysklands ockupation 1939 men återfick sin självständighet 1945. Därefter separerade de bägge största delarna 1993 och bildade Tjeckien respektive Slovakien. Tjeckien firar sin nationaldag den 28 oktober, till minne av Tjeckoslovakiens grundande. Slovakien, som var den drivande kraften i skilsmässan mellan de bägge länderna, firar den första september att den framtida republiken Slovakien antog sin konstitution i Bratislava året innan självständigheten. De bägge forna jugoslaviska delrepublikerna Slovenien och Kroatien firar bägge sitt respektive statskap, vilket inträffade 1991, den 26 juni. Kroatien firar dessutom sitt oberoende den 8 oktober, medan Slovenien har en helgdag den 26 december till minne av den folkomröstning 1990 som klargjorde att slovenerna ville lämna Jugoslavien.

Även om just nationaldagarna firas mer uttalat i de länder jag listat här ovan än i Sverige kan man inte säga att Sverige är mindre patriotiskt. Flaggviftandet är kanske mindre uttalat, men den svenska besattheten av midsommarfirandets exklusivitet och den irriterande vanan att i internationella sammanhang alltid tala om att ”i Sverige gör vi så här” i mästrande ton är nog så patriotiska eller till och med nationalistiska beteenden.

Det österrikiska kejsardömet upphörde att existera i och med att landet tillhörde förlorarna i det första världskriget. Det månghundaåriga väldet omvandlades till en samling av olika länder med väldigt många olika etniciteter och språk. Idag är länderna som uppstod runt 1920 mestadels kvar som enskilda nationer, men somliga andra har tillkommit och några har förenats med andra i nya skepnader. Vad som däremot finns kvar är den svårdefinierade centraleuropeiska stämningen med rötter i det habsburgska imperiet, och där Wien fortfarande är den stad som fungerar och ”känns” som en inofficell huvudstad i den här delen av världen.

Familjerna Habsburg och Habsburg-Lothringen, med rötter i Schweiz från medeltiden, styrde över Kejsardömet Österrike (dubbelmonarkin Österrike-Ungern från 1867, ”Donaumonarkin”) från 1526 till 1918. Kejsar Karl avsade sig makten den 11 november 1918 och dagen efter proklamerades den första österrikiska republiken. Då upphörde den makt över landet som habsburgarna haft i århundraden. Idag finns ättlingar i flera andra länder, bl.a. i Sverige, och även på politiskt viktiga poster. Någon strävan efter kejserlig makt har de i allmänhet inte haft, utan de har med något enstaka undantag insett att deras tid är förbi.

Idag benämner österrikarna sin stat som den tredje österrikiska republiken. Vid kejsardömets fall var landet geografiskt omfattande, ca 680 000 km2, med mer än 48 miljoner invånare. Ur det riket uppstod en mängd nya stater, Österrike, Ungern, Tjeckoslovakien, Sloveners, kroaters och serbers stat (sedermera Jugoslavien), och delar avyttrades till det som då blev eller var Italien, Polen, Ukraina, Rumänien. Wien var så gott som hela tiden imperiets huvudstad, med undantag för att Prag verkade som huvudstad 1583-1611.

Givetvis var det svårt att hålla samman detta väldigt heterogena rike. Folkslagen var väldigt många, och med olika språk och kulturer. I verkligheten var det inte ett enhetligt land utan en konglomeratstat. Givetvis fanns spänningar, och i och med att nationalismen uppstod som en politisk kraft under början och mitten av artonhundratalet ville flera av kejsarens undersåtar ha självständiga länder, utan en kejsare som verkade från Wien och med det perspektiv som det innebar.

Jämfört med andra samtida imperier var Österrike både tolerant och framstegsvänligt, och såg diversiteten som ett positivt inslag som befordrade både näringsliv, kultur och vetenskap. Kejsarinnan Maria Theresia och hennes söner Josef II och Leopold II lade under 1700-talet grunden för en centraliserad statsapparat med reformer i administration, inom jordbruket och i politiken. Deras införande av en fungerande byråkrati och andra reformer lever delvis kvar även idag. Många ålderdomliga begrepp och funktioner finns kvar i dagens pappershanterande, välkänt för alla som försökt lära sig hur man fyller i olika slags blanketter och vilka myndigheter man måste känna till och förstå sig på.

Under deras tid vid makten sträckte sig imperiet från Innsbruck i väster till Lviv i det som idag är Ukraina. Italienska städer som Milano, Florens och Trieste var sydliga utposter. Antwerpen i dagens Belgien tillhörde riket under en period. Dagens östeuropeiska städer Prag, Belgrad och Cluj (Kolosvar på ungerska) var viktiga städer. I dag ser vi i dessa städer, liksom i t.ex. Budapest, Zagreb, Bratislava, Krakow m.fl. mängder med ståtliga byggnader som byggdes upp under de österrikiska makthavarnas tid. Arkitekturen är nyklassicistisk och har barockinslag, långt ifrån de rätlinjiga och strama byggnader som uppstod under mellankrigstiden och efter andra världskriget då de stalinistiskt inspirerade mastodontbyggnaderna kom till.

Utifrån flera perspektiv kan perioden från 1867 till början av det tjugonde århundradet sägas vara en guldålder som vi även idag ser många kvarlämningar ifrån. Då inföll också det man kallar ”Gründerzeit” (1867-1873) med viktiga reformer som ledde till ekonomiskt välstånd och en satsning på arkitektur i hela riket som är svår att finna någon motsvartighet till. Kejsar Frans Josef och makan Elisabeth (”Sisi”) manifesterade den kejserliga glansen och är väl de som vi i första hand ser i vår inre bild av den österrikiska ståten och prakten. Souvenirer (made in China idag!) i miljontals säljs varje år med deras ansikten som blickfång. Guldåldern fortsatte fram till just före första världskriget. Framförallt Wien, men i hög utsträckning också Budapest var då bland de viktigaste och mest imponerande städerna i världen, med mängder av moderniteter inkorporerade i den konservativa tradition som samtidigt präglade landet. Inom riket pågick enorma vandringsströmmar av människor, framförallt de stora städerna växte våldsamt. Deras befolkning växte med över 60% under perioden 1890-1910.

Wien hade ”allt” vid den tiden. Riket var mäktigt, ingen gick förbi Österrike i internationell politik. Konst och musik var världsledande, litteraturen fostrade de största namnen. Vetenskapen var högst välsedd, mängder av framstående forskare flyttade dit, för att bedriva verksamhet som ledde till Nobelpris och givetvis till oerhört viktiga upptäckter. Den högborgerliga kulturen stod på sin topp och politiska diskussioner uppmuntrades. Smältdegeln var mycket produktiv och i bjärt kontrast till det som sedan följde. Anti-semitismen, som alltid varit mycket närvarande i Central- och Östeuropa, hade också goda tider. Borgmästaren Karl Lueger, som moderniserade Wien under den här tiden, var en populist och antisemit som stod som modell för den nazistiska rörelsen som uppstod ett par decennier senare. Hans judehat kände inga gränser och han ville också att de som inte var tyskspråkiga i imperiet skulle ha färre rättigheter än de av germanskt ursprung. Budapest, som hade en omfattande och mycket framstående judisk medelklass, kallade han ”Judapest”, en beteckning som adopterades av nazisterna när de började synas och höras.

Under den andra halvan av 1800-talet växte antalet kaffehus kraftigt. Några av dessa ser vi också idag, och de ser ut som på den tiden, både i Wien men även i Prag, Budapest och Zagreb. Här kan man lugnt sitta ner och beställa en mycket god kopp kaffe (finns i många olika varianter) med en bakelse på sidan. Tidningarna kan man fortfarande läsa i pappersform, fastsatta på de stänger som antagligen fabricerades för 140 år sen. I vissa kaféer i Wien har betjäningen levt kvar sen dess, med samma svarta frackinspirerade uniformer och med en snorkighet som saknar motstycke utanför de gamla kommunistiska länderna. På den tiden var caféerna viktiga diskussionsklubbar och mötesplatser för affärsmän, politiker, kulturpersonligheter och helt vanliga medborgare som ville ha en social samlingsplats. Idag är stämningen mer rofylld, oftast fullsatt men man kan trots det sitta kvar i timmar och bara vara om man så vill.

När man besöker dagens centraleuropeiska näringsställen så slås man av att det finns stora likheter i vad som erbjuds. Anorna går tillbaka till kejsardömets tider, då lantliga mattraditioner från avlägsna delar kom till Wien med de personer som flyttade dit, från Galizien eller Böhmen eller Transsylvanien. Där uppstod en kok- och bakkonst som vi idag benämner cross-over, med en blandning av olika impulser. De ursprungliga beteckningarna som fanns i något av de många (kanske uppåt ett fyrtiotal) språken fick en österrikisk form, skild ifrån den tyska som var huvudspråket. Mjölmat och bakverk kom ofta från Böhmen, mustiga kötträtter från Ungern eller Serbien, surkål från Slovakien, korv från Schwaben etc. Många av dessa maträtter upplever idag en renässans i nationalismens namn, där de i de olika länderna förs fram som något mycket typiskt och egenartat för just det landet. För den som rest runt i regionen är det dock uppenbart hur mycket likheter som finns, och hur mångt och mycket antagligen har rest från ”provinsen” till Wien, och sen återvänt i modifierad fram till en av ofta flera ursprungsregioner.

De gyllene tiderna när Österrike var en världsmakt och när Wien, Budapest och Prag var världsstäder kommer inte tillbaka. Det hindrar inte att många ser tillbaka till den eran (som de själva inte har upplevt) som den bästa av tider. Fester och jubiléer med tidstypiska teman och traditioner frodas, men med något olika perspektiv. Österrikare och framförallt wienare ser Wien som något av en europeisk huvudstad och marknadsför sig, med viss framgång, som en traditionsrik stad med goda framtidsperspektiv. Här vill man ha internationella företag, organisationer och möten. Flygplatsen har uppgraderats från en tämligen modest normalt långtråkig variant till en riktig ”hub”, med bra kapacitet och med anknytningar till destinationer som de flesta i västra och norra Europa inte har en aning om var de är. Flygen går till Östeuropa, gamla sovjetiska republiker, Östasien och Mellanöstern. Staden, och landet, tar sig ton i olika frågor och agerar opportunistiskt i relation till utomeuropeiska auktoritärer.

Trots deras inneboende skepsis gentemot den forna imperiehärskaren har grannländerna fortfarande en blick konstant riktad mot Österrike. Vad gör de där, och hur? Nationalismen är i och för sig påfallande, ingen ungrare t.ex. vill idag ens vetas vid att man under århundraden inte var annat än en provins i ett större rike. Trots det, traditioner och även fysiska objekt från ”tiden” lever kvar och omnämns med ett stort mått av stolthet. Det är alltid ett steg uppåt om någon i familjen flyttar till Österrike för ett välbetalt jobb. Slovener betecknar sig som mini-österrikare och i allt väsentligt ser landet ut som Österrike. Deras kunskaper i tyska är bra, statsbesöken i Österike är obligatoriska. Vad skulle Kroatien göra utan alla de österrikare som kommer på semester? Matsedlarna är anpassade till österrikiska gommar, likväl som priserna på kost och logi kräver en välfylld österrikisk plånbok. Studenter från Ukraina vill till Österrike för sin utbildning, serber är den näst största invandrarkontingenten, slovaker pendlar dagligen över gränsen för att jobba på den österrikiska sidan. Norditalienska turister har Wien som det mest självklara turistmålet utanför Italien, polacker och tjecker trivs väl så bra i Österrike som i Tyskland även om avständen kan vara avsevärt längre.

Med andra ord, de forna provinserna i det österrikiska kejsardömet har ett storebrorskomplex gentemot Österrike. Det komiska är att österrikarna har något av samma slags attityd gentemot Tyskland. Länderna har ett gemensamt språk, med mängder av olika regionala skillnader, och en gemensam kulturbas. Det finns också stora skillnader, och för de allra flesta österrikare är Tyskland inte nödvändigtvis ett föredöme. Några är väl fortfarande ”tysknationalister” men Österrike ser sig mer som en centraleuropeisk mittpunkt med öppna dörrar mot Italien i syd. Historiskt var också Österike väl så mäktigt som Tyskland, som mer var ett lapptäcke av konkurrerande småstater innan det tyska enandet under Bismarck. Dagens Tyskland är förstås mycket mäktigare, men Österrike förskräcks inte av det utan strävar efter att hålla sin fana högt och vill erkännas som en egen maktspelare.