I mitt aktiva minne har jag sedan tidigare två händelser av betydelse för världshistorien. Det första härrör sig till 9 november 1989 då Berlinmuren föll. Jag följde noggrant de svenska nyheterna hela sommaren och hösten det året för att kunna ta del av de förändringar som pågick i Östeuropa. Nära nog varje dag meddelades att östtyskar gick över gränsen från Ungern till Österrike och från tyska ambassaden i Prag kunde de komma över till Västtyskland. Att något var på väg att hända låg alltså i luften. Vad som sen hände på kvällen den 9 november kom i alla fall som en chock. Den östtyska politbyråns talesman Günther Schabowski höll en till synes rutinmässig presskonferens efter politbyråns sammanträde tidigare under dagen. Själv var Schabowski inte fullt informerad om vad som avhandlats och beslutats, så på en direkt fråga från en italiensk journalist svarade han något svävande att det verkade som att DDR:s medborgare skulle få lämna DDR utan särskilt tillstånd i framtiden. Följdfrågan var när detta tillstånd skulle införas. – Tja, svarade han tämligen felaktigt, det gäller tydligen omedelbart. Då var klockan tre minuter i sju på kvällen och några minuter senare började folk bege sig till gränsövergångarna mot Västberlin. Vid midnatt var alla gränsövergångar till väst öppnade, och en ny tidsålder med rivna murar och ett upplöst Sovjetunionen började.

Följande dag, en fredag, reste många tusentals tyskar från väst till Berlin för att vara med vid öppnandet av muren, vilket innebar att man tog ner den med bara händer, sten för sten. En av de som bilade dit var min hustru, som då bodde i München. För henne var det momentet oerhört känslosamt, född som hon är i Ungern och med egen erfarenhet av att vara instängd och förtryckt av det egna landets regering. För egen del vaknade jag upp till radionyheterna den fredagsmorgonen och kunde knappt tro mina öron. Bilderna som kablades ut över hela världen visades också på svensk TV och bekräftade det jag just hört på radion.

Nästa stora händelse upplevde jag framför TV:n. Det var tisdagen den 11 september 2001. På förmiddagen hade jag hållit en föreläsning, åt sedan lunch och bestämde mig för att åka hem för att jobba med nästa dags föreläsning, vilket var en avvikelse från mina normala arbetsrutiner. Väl hemma slog jag som så ofta på TV:n för att se vad CNN hade att förtälja. Bilderna visade en skyskrapa med ett stort rykande hål, och jag kunde för mitt liv inte förstå vad som reportrarna förmedlade. Var det ett angrepp på World Trade Center? Sen övergick bilderna till att sändas live, och upphetsade röster berättade att ännu ett flygplan (!) var på ingång, nu mot tvillingtornet. Andlöst och totalt oförstående följer jag sen i realtid hur planet kraschar in i skrapan och än mer förstörelse och förvirring uppstår. De bilderna glömmer ingen som såg dem den dagen. Konsekvenserna av de få minuternas omedelbara dramatik var ju också oerhörda.

Nu är vi ju mitt uppe i en ny paradigm-omkastande händelse, den brutala och olagliga ryska invasionen av Ukraina. Förberedelserna har ju pågått länge och tecknen har varit mer än tydliga, även om så många har trivialiserat och till och förlöjligat alla de indikationer som världen tack vare våra nya kommunikationsteknologier kan ta del av. Det datum som vi kommer att referera till i framtida historieskrivningar är alltså torsdagen den 24 februari 2022, då ryska trupper i stor skala gick över gränsen till Ukraina från Ryssland, från redan ockuperade delar av Ukraina och från Belarus.

Idag är det ju inte så många som öppet tar ställning för Ryssland och rättfärdigar invasionen. Tvärtom, fördömanden är legio och de flesta inser faran med att låta en militärt stark part utan grund starta ett krig mot en någorlunda demokratisk granne. Som det så ofta uttrycks, vår nutida världsordning står på spel. Många stora och vackra ord uttalas, och rop skallar på att vi måste göra något, men vad? Det som kommer till användning är olika slags sanktioner som ska ses som ett sätt att straffa Ryssland för sitt beteende, och som kanske kan avhålla landet från att utöka sina aggressioner. Hur är stödet i verkligheten för sådana åtgärder? Vilka är beredda att gå utanför sin bekvämlighetszon och göra något substantiellt för att försöka få stopp på den ryska ambitionen att förstöra västerlandets demokratiska system och förhindra Ryssland att återigen ta över och styra delar av Central- och Östeuropa?

Ungern har ju en regering och en premiärminister som per automatik vägrar att klandra eller på något vis interferera med Putins göranden och låtanden. Först på fredagen kom officiella uttalanden som ställde in sig i det europeiska ledet, med fördömanden av invasionen, kompletterat med kritik av Ukrainas militaristiska hållning och den omänskliga behandlingen av etniska ryssar. Fram till dess var Ungerns ståndpunkt att det inte var någon risk för ryska krigshandlingar, och sedan att det gör mer skada än nytta att försöka motverka Ryssland. Eftersom Ungern i allmänhet ser Ukraina som mindre önskvärt land, där en minoritet i Transkarpatien pratar ungerska, kan man tänka sig att Ungern hoppas på att få ta del av territorier som förlorades vid fredsförhandlingarna i Trianon 1920.

Nu är ju Ungern både medlem av NATO en del av EU, så det visade sig rätt snart att det inte är politiskt möjligt att direkt ställa sig på Rysslands sida, även om det vore det naturligaste för både Viktor Orbán och utrikesminister Peter Szijjartó. Orbáns nyligen timade besök i Moskva var ju också mycket talande, han och Putin kommer ju väl överens och den här gången kom Orbán hem med besked om att Ungern kan fortsatt lita på ryska gasleveranser till extraordinärt låga priser. Därmed har Orbán ett starkt argument inför det kommande valet (i april) där han kan lova att med Fidesz som regeringsparti fortsätter Ungern att ha de mest subventionerade energipriserna i Europa. Han och Putin meddelade också skrattande att de räknar med att de under lång tid fortsätter att styra sina länder.

När EU:s stats- och regeringschefer diskuterade sanktioner gentemot Ryssland var ju Ungern ett av de länder som klart tog avstånd från sanktioner med mer bett i sig. Att t.ex. stänga ute Ryssland från SWIFT-samarbetet kan Ungern inte gå med på. Den här hållningen kritiseras oerhört starkt av den politiska oppositionen, som troligtvis har befolkningen med sig om de överhuvudtaget kunde få reda på vad som försiggår. Regeringstrogna medier rapporterar inte det som kan vara besvärligt eller ogynnsamt för regeringen. Orbán yttrade också att Ungern inte kommer att bidra till några krigshandlingar, vilket ju ställer deras medlemskap i NATO i ett besynnerligt ljus. Vad händer om Ryssland angriper t.ex. Estland eller Polen?

Även Tyskland har ett schizofrent förhållande till Ryssland. Alltsedan Rysslands krig mot Georgien 2008 har tyskarna undvikit att klart markera mot Ryssland. Det är dels en funktion av näringslivsintressen, allt som kan skada eller inte gynnar det tyska näringslivet är tabu, och dels en slags historisk sentimentalitet där man anser sig stå i särskild skuld till det ryska folket på grund av andra världskriget. Att Ukraina fick lida än mer har man förträngt sedan länge. Vidare har Tyskland en uppsjö av före detta politiker, och näringslivstoppar, som är väl försörjda av de ryska storföretagen. En av dessa är den f.d. förbundskanslern Gerhard Schröder, SPD. Direkt efter valförlusten 2005 lämnade han partiledaposten och tog sig an styrelseuppdrag i stora ryska energiföretag. Han är personlig vän med Putin och har alltid lojalt försvarat och understött honom. Därmed har i princip det socialdemokratiska partiet hamnat i det läget att det är omöjligt att kritisera Rysslands utrikespolitik. Det först de senaste månaderna som en slags tillnyktring har kunnat märkas. Schröder själv har dock knappast ändrat sin ståndpunkt, häromveckan gick han ut och anklagade Ukraina för vapenskrammel, och de skulle sluta med att hota Ryssland. Nu twittrade han att han beklagade ”den militära operationen” och att fel var begångna från bägge sidor. Några sanktioner gentemot Ryssland ska det däremot inte förekomma. Det har också varit den nuvarande kanslerns, Olaf Scholz, synpunkt så gott som hela tiden, även om han med långrandiga förklaringar försökt få sina medborgare att inse att det är med tålmodig diplomati som man kan övertyga Ryssland att upphöra med invasionen och en eventuell ockupation eller värre av Ukraina. Tyskland ledde nu den grupp av EU:s medlemsstater som motsatte sig hårdare sanktioner, framförallt SWIFT-verktyget. Med på det tåget var Italien, Ungern och Cypern, och från början även Österrike. Andra länder var endera för att stänga ute Ryssland, eller åtminstone att beakta det alternativet.

Tyskland har ju en mängd ”Russlandsversteher”, i både politik och näringsliv. Det är personer som i första hand vill att man inte ska gå emot Ryssland, eller specifikt Putin, utan i stället ska anpassa sig till dem. Många av dessa personer gör det på grund av personlig vinning (styrelseuppdrag, lukrativa kontrakt) och dels för att det passar in i deras politiska profil. Socialdemokraterna har alltid haft många sådana personer, och bland vänsterpartiet die Linke (arvtagarna till de östtyska kommunisterna finns där) är det mer regel än undantag. Ursäkterna för den ryska invasionen i Ukraina var dock svaga, och flera ledande politiker erkände att de haft fel när de fram till i onsdags med hög röst förklarade att det inte någonsin varit tal om att angripa Ukraina. Bland de unga vänsterpartisterna finns det fortfarande de som hävdar att det inte är något att fördöma i Ukraina-kriget, huvudproblemet finns hemma och heter NATO. Den ståndpunkten ville dock die Linkes partiledning inte ge mer utrymme efter de första utspelen.

En annan grupp som mycket klart identifierar sig med Putin och nationalistiska ryssar är det högerextrema (delvis fascistiska och nazistiska) AfD. De har aldrig yttrat sig negativt om Ryssland eller Putin och till och med idag vägrar de att benämna invasionen i Ukraina med dess rätta namn. Det är en ”militär operation”, betingad av en berättigad rysk oro för sin nationella säkerhet. Om NATO tycker de inte och demokrati är inget att hurra för. Partiet är representerat i Bundestag, och starkt i vissa delstater, men i den här frågan är de långt ifrån att kunna ha inflytande på hur Tyskland kommer att uppföra sig.

I Österrike är det regel att politiker efter avslutat uppdrag går vidare till välavlönade och ibland riktigt inflytelserika uppdrag i näringsliv, kultur, etc. Många har under de senaste åren verkat mycket framgångsrikt för ryska företag, stiftelser, tankesmedjor etc. Om något är ju dessa personer fantastiska nätverkare, knappast några andra är så skickade att knyta kontakter, förmedla budskap och upptäcka möjligheter som just politiskt skolade österrikare. Det är ingen tillfällighet att de så ofta är framgångsrika lobbyister på den internationella arenan. Väldigt många är också anlitade av ryska intressen, och dessa har nu så gott som enhälligt förklarat att de är emot sanktioner som drabbar Ryssland överhuvudtaget. Därmed inte sagt att de stöder den ryska inmarschen i Ukraina. Bland de som yttrat sig de senaste två dagarna inkluderas den tidigare kanslern Christian Kern (SPÖ), den tidigare ordföranden för landets handelskammare, Christoph Leitl, den tidigare utrikesministern Karin Kneissl (utnämnd av FPÖ, arbetar idag bl.a. som expertkommentator i RT), parlamentsledamoten Muna Duzdar (SPÖ), och Johann Gudenus (tidigare FPÖ). De är några få av väldigt många i Österrike som arbetar för ryska intressen, ibland alltså parallellt med sina politiska uppdrag.

Den österrikiska regeringen har valt att ”följa den europeiska linjen”, dvs. att bidra till en konsensushållning och att se till att sanktioner införs och genomförs. I första läget var de emot att använda SWIFT-vapnet för sanktioner, men sent i går eftermiddag meddelade man att det nog är dags att ändra ståndpunkt i den frågan.

Vi är ju fortfarande i början av en dramatisk utveckling och vet inte vad som kommer att hända vare sig på kort eller längre sikt. För en gångs skull finns det dock fog för påståendet att vi upplever något som kan ha avgörande betydelse för hur vår framtid ter sig, och under vilka förhållanden vi kommer att leva. Hur personer i ledande ställning ser på situationen och vilken väg de förordar framgår dock tämligen klart, och det är inte enbart med optimism som man kan betrakta vägvalet som vissa har bestämt sig för.

Under 1920- och 1930-talen genomgick den här delen av världen stora förändringar som i sin tur också påverkade den globala utvecklingen. Återuppbyggnaden och samhällsomvandlingen efter första världskriget skapade samhällen, och även nationalstater, som tidigare inte existerat. Konst och annan kultur tog nya spännande former och olika politiska ideologier uppstod eller utvecklades från tidigare tämligen omogna former. Bland annat växte auktoritära ideologier till sig och kunde ta över det politiska ledarskapet i flera länder med förskräckliga följder. Det var med andra ord en mycket händelserik och dynamisk tid, med både goda och mycket dåliga inslag.

På sätt och vis är vi idag i en liknande instabil period, där vi inte riktigt vet vad som kommer i morgon, och där de dagsaktuella händelserna är svåra att sätta in i ett större sammanhang. Det enorma nyhetsflödet innehåller både motsägande och oförståeliga inslag, vilket gör det svårt att se någon enskild röd tråd som går igenom händelselandskapet.

Under knappt två år har vi nu fått underordna oss SARS-CoV-2-virusets egenskaper och utveckling. Den resulterande pandemin, som på långa vägar inte är på väg att gå över, har haft betydligt större inverkan på människors liv än vad så gott som alla trodde i början på år 2020. Det dagsaktuella läget vad gäller antal nya infektioner, sjukvårdsbelastning och politisk handlingskraft sätter de skiftande dagordningarna för det vardagliga livet. Nu under den senare delen av hösten har den ”fjärde vågen” slagit till med full kraft och i många central- och östeuropeiska länder orsakat lika mycket elände som under de svåra andra och tredje vågorna, trots att vi numera är mer än väl försedda med effektiva och EU-godkända vacciner. I några länder har de senaste veckorna faktiskt uppvisat de högsta dagliga infektionstalen sen pandemin började. Dit hör bl.a. Tyskland, Österrike, Slovakien och en del Balkanländer. Dödstalen i Ungern är nu ånyo de högsta per capita i hela världen, tätt följt av Bulgarien. Vaccineringen är inte högre än EU-genomsnittet i något land, i vissa till och med de lägsta överhuvudtaget. Skarpa restriktioner har införts igen, med bland annat begränsade utegångsmöjligheter. Vaccinationsintyg är i regel ett krav för att få tillträde till större publika sammankomster. Med andra ord en långt ifrån positiv bild inför de kommande storhelgerna.

Frustrationen är också påtaglig i princip överallt. Alla har något att klaga på, vare sig det nu är restriktioner och anvisningar eller att smittan tillåts ta över igen på grund av minoriteters vägran att vaccinera sig och att följa anvisningar som syftar till att minska smittspridning. Framför allt vaccin-”skeptiker” och andra som endera förnekar, förminskar eller relativiserar coronaviruset tar nu till i princip vilka medel som helst för att få politiker att sluta med åtgärder som syftar till att genom kortvariga inskränkningar eller modifieringar av den privata livsstilen motverka virusets härjningar. Olika slags demonstrationer och handlingar genomförs dagligen av dessa asociala grupper i bl.a. Tyskland och Österrike.

De senaste veckorna har flera händelser visat på vilken hänsynslöshet som dessa individer kan uppvisa när de vill tala maktspråk. Deras argument är ju nonsenspåståenden och får inte någon rationell människa att ta deras parti. Därför övergår de till mer och mer våldsamma aktiviteter. Där ingår att mordhota politiker och forskare, att randalera offentliga miljöer, att genomföra nattliga fackeltåg vid särskilt impopulära politikers hem, och att hota och på annat sätt trakassera sjukvårdspersonal när de kommer till eller lämnar sina jobb. Först de senaste dagarna har ordningsmakten börjat ta dessa handlingar på allvar och kategoriserar beteendet som samhällsfarligt.

För den politiskt intresserade har de senaste veckorna bjudit på flera möjligtvis omdanande händelser i flera centraleuropeiska länder. Vissa av händelserna var under långvarig tillblivelse och inte helt oväntade medan andra kom betydligt mer överraskande. I vilken mån de ändrar den politiska spelplanen återstår att se, men åtminstone från dagens perspektiv antyder händelserna att nya tider stundar, med mindre inflytande för traditionellt konservativa s.k. ”folkpartier” och för högerpopulistiska partier. Vidare ser förändringarna ut att bekräfta de ”spådomar” som säger att en större politisk osäkerhet ligger framför oss.

Under våren och sommaren bjöd förspelet till det tyska valet till Bundestag på ständigt nya utfall i valprognoser och på en inblick i hur även erfarna politiker kan förstöra sina egna chanser genom rent inkompetent beteende. Utgången av valet var ju att det socialdemokratiska SPD med liten marginal blev det parti som fick flest parlamentsplatser. Därmed fick deras kanslerkandidat Olaf Scholz uppdraget att försöka bilda en koalitionsregering som kan arbeta från en parlamentarisk majoritetsbasis.

För ett halvt år sen var det ett tämligen oväntat resultat, där SPD såg ut att hamna som tredje största parti, med kanske 15-20 % av rösterna. Scholz var utnämnd redan ett år före valet som Socialdemokraternas toppkandidat och ansågs av många som en slags ”alibikandidat” som mest var där för att kunna påminna om att SPD faktiskt fortfarande var vid liv, de dystra opinionssiffrorna till trots. Han liknades vid en socialdemokratisk Merkel och gavs ingen rejäl chans att kunna komma tillbaka till regeringen efter valet. Frågan tidigare under året var i första hand vem det kristligt konservativa CDU skulle regera tillsammans med. Sent omsider, och efter en bitter intern strid utsågs Armin Laschet till partiledare. Där började CDU:s akuta problem, eftersom systerpartiet CSU:s ledare Markus Söder strävade efter att vara kanslerkandidat. En uppslitande intern strid tog vid och efter väldigt många om och men kom slutligen Laschet att vinna den kampen, och blev därmed de bägge systerpartiernas gemensamma kandidat.

Med Angela Merkel som ledare har ju CDU haft monopol på posten som förbundskansler i sexton raka år. Givetvis såg sig CDU-CSU-unionen som de mest självklara att fortsätta på det väl inslagna spåret, men oklart med vilken politik egentligen. Den otydligheten kombinerad med att Bündnis-90/die Grünen utsåg Annalena Baerbock som sin kandidat fick helt plötsligt opinionssiffrorna under våren att förutse ett jämnt lopp mellan die Union och de Gröna. Kanske skulle det komma till en koalition byggd på dessa två partier, men med de Gröna som största parti? Baerbock-hypen var stundtals mycket påtaglig och SPD kom ännu mer att parkeras i skuggan. I det här läget skymtade en framtida svart-grön eller grön-svart regering, men plötsligt började saker gå helt på tok för de dedicerade kanslerkandidaterna. Framför allt Baerbock, men även Laschet i viss mån gjorde rena nybörjarmisstag i framhävandet av förtjänster och meriter. Baerbocks otydliga och delvis felaktiga officiella CV och påpekanden om plagiarism i en av hennes böcker fick de presumtiva väljarna att tappa förtroendet för henne. Laschet fick också utstå plagiatsanklagelser och följde upp det med katastrofala framträdanden, där det värsta var hans beteende vid ett besök i de översvämningsdrabbade regionerna. Där syntes han stå och skratta med en sällsynt provocerande min bakom en stenallvarlig förbundspresident Steinmeier som höll ett allvarstyngt tal för de drabbade. Givetvis hånade inte Laschet de svårt drabbade men bildsättningen och det allmänt uppskruvade politiska klimatet fick honom att framstå som en sällsynt hjärtlös och cynisk politiker. Till råga på allt var inbördeskriget i die Union långt ifrån bordlagt. Tjuvnypen från Markus Söder och från många mäktiga CDU:are som inte direkt ville ha en ny Angela Merkel som partichef (Laschet har framställt sig och även framställts av andra som en andra generationens Merkel) blev så vassa och ihärdiga att de fick Laschet att delvis tappa fotfästet under den viktiga kampanjtiden under sommaren.

Den ende som höll sig lugn var Scholz, som egentligen inte gjorde något utom att vara försiktig och inte göra bort sig. Han presenterade egentligen heller ingen väsentligt ny politik men steg som en raket i opinionsundersökningarna och kunde de sista veckorna före valet faktiskt se sig som knapp favorit. Så blev också resultatet, SPD vann och nu har de tillsammans med die Grünen och liberala FDP kommit överens om att påbörja regeringsförhandlingar. Därmed är det mycket troligt att Tyskland de närmaste fyra åren får en ”Ampelregierung”, med färgerna rött, gult och grönt. Det sista ordet är inte sagt, men mycket tyder på att så blir fallet. Därmed är Merkels era över, Tyskland kommer att ha en annan profil i sin utrikespolitik, och möjligen kommer en del av de reformer som landet verkligen behöver att kunna sjösättas. Den enorma försiktighet och strävan efter konsensus som kännetecknat Merkel-åren lär vara över, vilket öppnar upp för en del överraskningar.

Ytterligare en potentiellt avgörande utveckling har inträffar i Polen. Landets befolkning är den kanske mest EU-positiva av alla medlemsländers, där alla vet vilket enorm ekonomisk skjuts som medlemskapet har inneburit, dels tack vara alla polacker som i drygt femton år kunna arbeta och tjäna pengar utanför landet, och tack vare de enorma mängder EU-medel som kommit landet till del. Samtidigt är den polska regeringen under partiet PiS ledning EU:s näst mest kritiska, efter Ungerns. De senaste åren har ju motsättningarna mellan främst Europeiska kommissionen och Polens regering blivit mer uttalade, där Polens motvilja att erkänna EU:s definition av rättsstat lett till en farlig utveckling. Den utvecklingen är nu än mer betonad då den Högsta domstolen i Polen (som är under regeringens starka tumme) beslutat att EU:s lagar inte kan erkännas före de polska om det föreligger konflikter mellan de båda. Därmed har Polen i princip förklarat att man inte godkänner någon överhöghet från EU, vilket bryter mot det medlemskontrakt som föreligger. Den logiska utvecklingen är förstås att med den inställningen kan inte Polen vara medlem i EU. Någon ”Polexit” vill dock knappast företrädarna från PiS förorda, därmed skulle stödet även från de mest konservativa på den polska landsbygden troligen försvinna, och landet gå mot en ekonomiskt svår tid. Givetvis ett dilemma. Omvänt, om EU inte fortsätter att trycka på för att även Polen ska hålla sig till överenskomna regler lär en medlemsanarki uppstå, vilket kan få hela EU-projektet att implodera. Något stöd från en ny regering i Berlin kommer Polen inte att få i denna fråga, så rimligen har Warszawa placerat sig själv i en riktigt svår situation. Oppositionen i Polen kan säkert göra gällande att nästa val är ett val som handlar om Polens medlemskap i EU, vilket kan medföra den nuvarande regeringens dödsdom.

På lite olika sätt har två korruptionsaffärer påverkat det politiska landskapet i Tjeckien respektive i Österrike. Vid det nyligen genomförda parlamentsvalet i Tjeckien fick den sittande premiärministern Andrej Babis lite överraskande till slut erkänna sig besegrad. Hans högerkonservativa och populistiska regering blir nu ersatt av en koalition byggd på en liberalkonservativ allians. En möjlig bidragande orsak till att Babis förlorade var de uppgifter från de s.k. Pandora-papperen som dök upp i internationella medier veckan före valet. Bland många andra politiker och andra kända och högt uppsatta personer förekom Babis namn, där hans utnyttjande av offshore-konton i skatteparadis erbjöd oönskad uppmärksamhet. Sedan tidigare är ju Babis dessutom under utredning för tvivelaktiga förfaranden vid utdelning av EU:s jordbruksbidrag, där den mycket rike Babis själv suttit på pengapåsen. Givetvis misstanke om intressekonflikter. Babis, som för övrigt är från nuvarande Slovakien, har också visat sig ha en bakgrund som agent för den kommunistiska säkerhetstjänsten StB i dåvarande Tjeckoslovakien på 1980-talet. Registerkort har hittats som visar att han kategoriserades som ”agent” med kodnamnet ”Bures”. Den fläcken på det förflutna har han velat tysta ned och dessutom sagt att han inte var riktigt medveten om vad det innebar. Den typen av relativiserande av det egna tvivelaktiga förflutna är vanligt bland de som upptäckts vara kommunistregeringarnas spioner på det egna folket i de forna östblocksländerna.

Österrike är ju vant vid att uppleva politiska skandaler, där de bägge folkpartierna ÖVP (ett kristligt konservativt parti liknande tyska CDU) och socialdemokratiska SPÖ turats om att ställa till det. I slutändan har det inte haft någon betydelse, de bägge partierna har delat på makten och infört ett system i Österrike som gör att de högre tjänsterna i den offentliga och delvis i den privata sektorn delas mellan de som har endera av de bägge partiböckerna (”svart” respektive ”rött”). Den politiska kulturen har också inneburit att en nära kontakt uppstått mellan dessa partier och medierna, där de senare i stor utsträckning kunna lita på att få stora annonsintäkter om de gör som partierna vill. Vidare har den dömande statsmakten varit under politikernas tryck och knappas kunnat beskrivas som ”oberoende” i den utsträckning vi är vana vid från andra länder.

Med dessa förutsättningar planerade och genomförde Sebastian Kurz och hans inre krets ett maktövertagande av ÖVP 2017. Han lovade förnyelse och föryngring och vände sig till både yngre och äldre med sin blandning av ungdomlig framåtanda och välvårdat svärmorsdrömsyttre. För att kunna ta över partiet behövde han dock göra sig av med den etablerade konservativa eliten, framför allt i form av den dåvarande partiledaren Reinhold Mitterlehner som då var vice-kansler i en SPÖ-ledd regering. Nu har det kommit fram att Kurz och hans gelikar använde skattepengar för att köpa och publicera fejkade opinionsundersökningar som först desavouerade Mitterlehner och sedan gav den nye partiledaren Kurz skyhöga opinionssiffror, vilket gjorde det möjligt för Kurz-klanen att fullständigt ta över och hårdhänt styra ÖVP. Partiet har också bytt färg, har numera turkos som identifikation, och är enormt toppstyrt. Eftersom partiet också haft valframgångar och är regeringsledare står många, men inte alla, partimedlemmar bakom Kurz, trots den utveckling mot ett närmast auktoritärt parti av Orbán-modell som partiledningen eftersträvar.

Våren 2021 har varit kall, regnig och blåsig i Centraleuropa. De senaste åren har ju bjudit på rekordvärme och svår torka i många delar av regionen under den här perioden. Nu har enstaka varma och sköna dagar lyst upp tillvaron i april och maj, men annars har vädret mer liknat en jämtländsk sommar. Dessutom har förstås COVID-19 satt sina svåröversebara spår. Affärer har varit stängda eller med begränsade öppettider och med plats för enbart ett fåtal kunder. Kaféer och restauranger har varit stängda och många tjänster har varit svåra eller omöjliga att ta del av. Gatulivet i de annars så levande städerna har varit reducerat till ansiktsmaskförsedda hundägare, enstaka flanörer och många varubud på cykel eller moped som transporterar luncher och matpaket till kunder som sitter hemma i sina home offices. Frånvaron av normalt gatuliv och turistande besökare är inte bara känslomässigt svårhanterligt, det har säkert väldiga ekonomiska och samhälleliga konsekvenser som vi ännu inte kan greppa.

Nu de senaste veckorna har vädret inte förbättrats, men däremot har mer och mer av coronainfluensans nedstängande verkningar börjat att försvinna. Smittotalen och därmed sjukdomsfallen går ner, vaccinationsinformation och erfarenheter fyller det ljudliga luftrummet och alltmer har servicesektorn kunna öppna sina dörrar för de längtande kunderna. Så fort ett gatukafé ställt ut bord och stolar och ifall vädret är någorluna tillåtande flockas städernas invånare där som en flock duvor framför brödkanterna i stadsparken, med aptit på kaffe i olika former, eller kanske ett glas öl eller en Aperol spritz som är den kontinentala medelklassens favoritdrink på sommaren.

För flera centraleuropeiska länder är turismen en viktig näringskälla. I Slovenien och framförallt Kroatien vill man ha resande till sina kuster, vilket blir extremt viktigt i juli-september, medan de inlands liggande länderna erbjuder stadsturism eller naturupplevelser i alpina områden. Det är fortfarande för tidigt på säsongen att förvänta sig några större skaror turister, men om turistbortfallet skulle vara lika stort som under det förra året väntar en katastrof runt hörnet. Österrike har nu haft två vintersäsonger med röda siffror och om även årets sommar skulle vidkännas frånvaro av utländska turister så kan inga räddningspaket i världen skydda landet från en ekonomisk käftsmäll. Alltså, nu gäller det att göra allt så att landet är så säkert som möjligt, och att de som kommer är så friska som möjligt. Sen förra veckan har landet släppt sina restriktioner, och den som är vaccinerad, testad med negativt resultat eller har haft en bekräftad COVID-19 infektion det senaste halvåret kan nu besöka näringsställen, delta i kulturevenmang, och gå på sportanläggningar. Alltså, om man bor i Österrike.

För den som vill resa in i landet är det dock fortfarande tämligen komplicerat, om än inte omöjligt. Alla som vill besöka alprepubliken måste fylla i ett ”pre-travel clearance” dokument, och komplettera det med ett intyg som anger att man endera är vaccinerad (fullt ut) med ett av EU godkänt vaccin, eller har ett negativt test (PCR- eller antigentest, max 72 eller 48 timmar gammalt), eller har varit sjuk i COVID-19 under det senaste halvåret. Då kan man resa in och njuta av det man söker, utan att behöva vara i karantän. Det gäller resande från de flesta europeiska länder, dock inte om man kommer från Sverige. Alla resande från Sverige beläggs med tio dagars karantän, som man själv får bekosta. Det räcker alltså inte med de ovan nämnda intygen.

Varför behandlas resande från Sverige så hårdhänt, inte bara i Österrike, utan också i andra centraleuropeiska länder? Svaret är förstås det höga smittoläget i Sverige, troligen världens högsta per capita sedan några veckor. Innan smittotalen går ned väldigt kraftigt kommer svenskar inte att vara välkomna på särskilt många platser, om inte EU-giltiga vaccinationspass är på plats innan dess. Eftersom jag varje dag följer medier i flera länder är det ibland med en känsla av att vara i Twilight Zone som jag läser DN och SvD. Där delges man intrycket från myndigheter och tycka-tillare att COVID-19 mest är en liten olägenhet, men att allt snart är bra igen. Att smittotal är skyhöga jämfört med andra länder och att pandemin kostat mer än 14000 liv leder inte direkt till några ramaskrin. Istället torgförs meningslösheter från myndigheter och journalister om att talen sjunker snabbt sen någon vecka och att dödstalen per capita jämfört med de värsta utfallen inte är så förskräckliga.

Statsminister Stefan Löfven sa tydligen förra året att andra länder fann Sveriges handlande under pandemin ”spännande”. Vem som haft denna åsikt har jag inte kunnat belägga, men däremot är det stora flertalet kommentarer inriktade på att man överhuvudtaget inte kan förstå den svenska inställningen som accepterar att det stockholmska nöjeslivet har företräde före äldre människors hälsa och liv. Ordet ”spännande” är nog inte det rätta adjektivet för åsikterna i andra länder, betydligt mer negativt laddade kommentarer och värderingar är det som används. I alla länder jag följer är alltid Sverige det exempel på misslyckad krishantering som förs fram. Givetvis är den bilden alltför endimensionell, men att försöka få det till att Sverige skulle ses som något slags föredöme är bland det mest bedrägliga jag sett på länge. Själv skulle jag nog betrakta många svenska kommentarer som ”självgoda” på gränsen till ”verklighetsförnekande”. Särskilt sett i ljuset av de mest näraliggande jämförelserna, nämligen de med andra nordiska länder.

Att resa till Tyskland innebär också påtaglig byråkratisk möda. Kraven är likartade med de som ställs för att komma in i Österrike. Sverige är även här placerat som ett ”riskområde”, så även med tester och vaccinationer är det tio dagars karantän som gäller. Sen inne i landet är restriktioner delvis olika, beroende på vilket förbundsland och vilket smittoläge som råder. Att komma in i Ungern är ännu svårare. I princip släpps ingen in som inte är ungrare. Sen kan man få frikort om man deltar i eller organiserar ett idrottsevenmang, eller om man är på vissa typer av affärsresor. Immuniseringscertifikat utfärdade i Serbien, Montenegro, Bahrain, Kroatien, Turkiet, Nordmakedonien, Tjeckien och Slovenien godkänns också. För dessa individer och för den som anländer för att besöka sin familj väntar 10 dagars karantän. Andra kommer alltså inte in alls. Sen i söndags har fem miljoner personer fått första vaccindosen. Efter den första sprutan utfärdas ett ungerskt vaccinationskort som medger att man får vistas i princip överallt, maskförsedd inomhus. Vaccination erhållen i t.ex. Sverige räknas dock inte. Varför vaccinationen i Bahrein eller Serbien skulle vara så mycket bättre kan man ju fråga sig, eftersom dessa personer med största sannolikhet har vaccinerats med ett vaccin som inte är godkänt av varken europeiska, brittiska eller amerikanska myndighter. Svaret är nog att där politiken och självbilden går in går förnuftet ut.

För min egen personliga del har jag de senaste veckorna på plats jämfört Stockholm och Budapest, huvudstäder i två länder som bägge hör till de som hanterat coronapandemin allra sämst, utifrån olika förutsättningar och på olika sätt. De närmaste månaderna har jag ett otal resor i Mellaneuropa inbokade. Nu återstår det att se huruvida de blir möjliga, och huruvida det emotsedda europeiska vaccinationspasset kommer att utgöra den Sesam-öppna-Dig-kod som vi alla hoppas på.

Under våren klarade sig många länder i framförallt forna östblocket bättre än andra europeiska länder vad gäller antal fall och antal döda i Corona-epidemin. Delvis var rapporterade tal något smickrande, testning var blygsam i början och inrapporteringen av dödsfall har inte alltid inkluderat de reella talen. Däremot var den allmänna låga spridningen ett faktum, säkerligen till en del beroende på den skepsis befolkningen har visavi sjukvårdssystemen framförallt i de länder som tidigare var en del av sovjetimperiet. Försiktighet var en dygd, resonerade många och begränsade självmant sociala kontakter.

Efter sommaren har dock bilden kraftigt förändrats. Hösten har medfört mycket kraftigare smittspridning, så att infektionerna är spridda allmänt i samhället i de flesta länderna, och inte enbart funna i begränsade infektionskluster. Omfattande smittspridning medför förstås också flera fall av allvarlig sjukdom och fler dödsfall. Även Sverige har ju en liknande utveckling, om än något fördröjd jämfört med Central- och Östeuropa. Sen november har också politikerna (och inte myndigheterna som i Sverige) bestämt sig för att något måste göras för att hålla ner infektionstalen och kunna motverka den belastning på samhället inklusive näringslivet som många sjuka och döda människor innebär. Följdaktligen har så gott som alla länder (åter)infört restriktioner som också inkluderar nedstängningar i varierande grad. I Österrike t.e.x gäller nu den tredje perioden med nedstängningar, från annandag jul till 24 januari. Ungerns pågående restriktioner (från 11 november) gäller i första hand till den 11 januari. Om infektions- och dödstalen sjunkit rejält lär väl samhället öppnas upp igen, men den ungerska regeringen ger inga besked i nuläget. På liknande sätt har också andra länder i regionen varianter av stängda funktioner och uppmaningar om att inte vistas ute i samhället, eller till och med utegångsförbud. I flera fall diskuteras nu förlängningar och/eller skärpningar av de restriktioner som gäller.

Fram till nu har dessa nedstängningar inte haft den effekt på smittspridning och sjukdom som man hoppats på. I dagsläget är dödstalen fortfarande så höga att regionen faktiskt har de mesta dödstalen per capita, globalt sett. Enligt websiten OurWorldinData som presenterar jämförelser mellan 189 länder och territorier har det under december 2020 varit en ”topplista” vad gäller antal döda per antal innevånare som domineras av Centraleuropa och Balkan. Siffrorna som presenteras är såkallade rullande sjudagars-medelvärden. För ögonblicket är mikrostaten Liechtenstein landet med de högsta dödstalen. Nu har ju landet som är inklämt mellan Schweiz och Österrike inte mer än knappt 40 tusen innevånare så enstaka dödsfall får stor vikt vid de jämförelser som görs. Dock, närheten till och de mycket omfattande kontakterna med grannländerna har givetvis bidragit till höga infektionsnivåer.

Kontinuerligt under hela december månad har annars Kroatien legat i topp vad gäller antal döda. Landet är oerhört beronde av turism för sin ekonomi. Det låga antalet turister under våren och försommaren var en katastrof och kroaterna gjorde allt för att locka turister till sig under senare delen av sommaren. Då var inga restriktioner på plats och smittan spred sig snabbt och omfattande. Därefter har det inte gått att hålla ner antalet infekterade och därmed har också dödstalet stigit och uppgår i nuläget till ca 4000. För några månader sen var det enbart ett par hundra.

Andra länder med mycket snabbt ökande och höga dödstal är Tjeckien och Ungern, med ungefär 12 tusen respektive 10 tusen döda i dagsläget. I Sverige är motsvarande tal 8700. Bedömare har kommit fram till att den officiella siffran i Ungern troligen är ungefär tre tusen dödsfall lägre än den verkliga, då enbart COVID-19 diagnosticerade dödsfall på sjukhus har tagits med. Den överdödlighet som kan beräknas, och de andra kända orsakerna bakom dödsfall, leder fram till det betydligt högre antalet som kan vara det riktiga värdet i landet. Under december var Ungern hela tiden också placerat som land nummer 2-6 på den lista som publiceras av OurWorldinData. Tjeckien har haft en mardrömslik höst med konstanta toppnoteringar vad gäller både officiella infektions- och dödstal. Ironiskt nog ”firade” man sommaren med officiella partys som kungjorde ”slutet på pandemin”. Det firandet har man sedan fått äta upp och misslyckandet med att få ner infektionerna är monumentalt.

Ungern har också offentligt tidigare gjort stor affär av att man lyckats bättre med pandemihanteringen än speciellt de förhatliga västeuropeiska länderna. (Särskilt Sverige har visats upp som ett paradexempel på hur man kan misslyckas) De katastrofala siffror som sedan publicerats försöker regeringen ignorera så långt det är möjligt och de anställda i sjukvården är förbjudna att t.ex. berätta för medier hur situationen är i sjukhusen och andra vårdinrättningar. Premiärminister Orbán är dock som vanligt ointresserad av någon självkritik och sade så sent som i fredags i en radiointervju att nu har man kontroll över situationen och problemen är snart borta. Då kommer också näringslivet att blomstra och vaccineringarna har snart räddat befolkningen. Någon transparens vad gäller verkligheten bakom hans uttalanden finns inte, det är också olagligt att kritisera regeringens arbete under denna period av nödläge som parlamentet har utlyst. Ett ytterligare problem som landet måste klara av är att det är en mycket liten del av befolkningen som vill vaccinera sig. Enbart 15% av de tillfrågade i de senaste undersökningarna säger sig vilja ta vaccinet, medan hela 35% säger sig vägra helt. En stor del är alltså rejält tveksamma. Dessutom har ju Ungern valt att ingå avtal med Ryssland och Kina om köp av vaccin utöver de som kommer att köpas i det paket som EU förhandlat fram. Problemet är att dessa vaccin inte finns tillgängliga. Det är också 11% som enbart kan tänka sig att vaccinera sig om de får endera ryskt eller kinesiskt vaccin. Eftersom det i verkligheten inte är något alternativ är det troligt att många av dessa inte kommer att låta sig vaccineras.

Tyskland har nu 35 tusen rapporterade COVID-19-relaterade dödsfall. Den utvecklingen har gått snabbt sedan november och har åstadkommit stor oro i landet. I relation till väldigt många länder är det trots allt en situation som inte är den värsta tänkbara, men nu har både politiker och allmänhet uppenbarligen fått nog. De restriktioner som gäller nu och som snart går ut kommer att förlängas och skärpas efter det möte som kansler Merkel har med delstatsledarna i morgon tisdag. Exakt vilka former som denna nya lock-down kommer att få lär vi veta först då, men det ligger i luften att det blir mer nedstängningar och troligen förlängda jullov för skolelever, till åtmionstone januari månads utgång. Sådana åtgärder har tidigare varit minst sagt impopulära men landet ser kostnaderna för långvariga stängningar så höga att man hellre tar kortare men mer kraftfulla åtgärder nu.

Österike har nu rapporterat ca 6300 dödsfall, något lägre än grannlander Schweiz som har nått upp till 7700. I början på december var Österrike ett av de länder med de högsta dödstalen per capita, men både antalet registrerade infektioner och dödstal har gått ner under den period av nedstängningar som nu råder. Högsta prioritet har nu att se till att det inte kommer till en fjärde lock-down. Liksom i Schweiz vill man också försöka få igång vinterturismen innan säsongen tar slut om tre-fyra månader. Besöksnäringen har lidit svårt i bägge länderna, inte bara i Alpregionerna utan också i de större städerna.

Bulgarien ståtar med 7700 döda, Bosnien-Hercegovinia med 4100 och Slovenien med 2800 idag. Nord-Makedonien sägs ha registerat 2500 dödsfall. Det är mycket i dessa relativt små länder som före sommaren inte verkade ha särskilt många fall. Det enda land som både under våren och nu under hösten kunnat hålla dödssiffror nere är egentligen Slovakien, där 2300 avlidna till följd av COVID-19 har noterats. Polen har däremot väldigt höga dödstal, ca 29 tusen i ett land med 38 miljoner invånare. Liksom Sverige och Ungern har man alltså betydligt fler döda per capita än exempelvis Tyskland.

Med något enstaka undantag har alltså denna höstvåg av coronainfektioner haft större effekter än under vårmånaderna. Sverige har hittills haft en något annorlunda utveckling, men den tillväxt i antal infektioner som började i oktober i Centraleuropa kom ju också något senare att börja ses i Sverige. Det är knappast någon grund för påståendet om att Sveriges lidande under våren skulle vara en fördel vid en andra smittovåg. Det som Sverige får försöka göra är att genomföra åtgärder som begränsar samhällssmittan, enbart med lägre antal smittobärare kan man hålla ner samhällseffekterna och de slutliga dödstalen.

Många nedstängningsåtgärder i de olika länderna verkar vara mest politiskt motiverade (man måste göra ”något”, visa handlingskraft), men hittills har vi nog lärt oss att det som fungerar är att träffa så få som möjligt, och när vi är i närheten av andra ska vi hålla avstånd och bära ansiktsmasker. Vaccinering kommer, men åtminstone nu i början verkar det gå långsammare än vad som var planerat, trots att det är ett mycket litet antal människor som vaccineras nu i början av året. När ett land på bara några veckor eller ett par månader ska försöka ympa miljontals innevånare måste organisation och arbetsinsatser vara på topp. Till dess får vi alla se till att inte bidra till smittspridning.

Nu har hösten kommit till Europas alla hörn och den förväntade höstvågen av Corona-fall har också anlänt. Alla länder har höga antal av positivt testade människor och därmed också ökande antal i sjukhusens intensivvårdsavdelningar och ökande antal döda. I många länder är alla dessa tal högre nu än under de vårmånader då den första vågen grasserade i Europa. Belastningen på hälso- och sjukvården är hög, i vissa fall betydligt högre än tidigare. Det var förväntat och trots det rapporteras det från de flesta håll som om det är en överraskning för de ansvariga myndigheterna att det nu stundar svåra tider. Från den lättsinniga och självbelåtna attityden som härskade under sommaren och den tidiga hösten har det utvecklats till en allvarlig och bister retorik som översätts till olika åtgärder som ska begränsa smittspridningen och motverka en fullskalig katastrof på sjukhus och i vårdhem.

Sverige hade ju bland de absolut värsta utfallen under våren, med mycket höga smitto- och dödstal jämförbart med i princip alla andra länder. De ekonomiska konsekvenserna under det första halvåret var mindre dramatiska än för några av de värst drabbade länderna i framförallt Sydeuropa men både hälso- och ekonomiska indikatorer sämre än i de nordiska grannländerna. Många som uttryckte sig i medier menade att det rimligen vore lättare därmed för Sverige att motstå en eventuell andra våg av COVID-19. Lokala utbrott skulle kunna ”släckas ned” tämligen omedelbart och någon allmän spridning vore mindre trolig. Till hjälp för detta sågs den kraftigt ökade testkapaciteten.

Det resonemanget höll ett tag, men nu ser det mer och mer ut som om att Sverige har fått höst-släggan senare än många andra länder. Dessutom pekar alla indikatorer på att det inte alls är bara enstaka lokala utbrott, utan smittspridningen är allmän och ser ut att öka kraftigt. Jämfört med grannländerna Finland och Norge har Sverige återigen mycket högre antal smittade per antal invånare. Därmed också högre antal vårdade på sjukhus och högre antal dödsfall, även om de för ögonblicket är lägre än under de värsta veckorna i april. För första gången ser det ut som om även svenska myndigheter ser det nödvändigt att införa mer restriktiva åtgärder, ”rekommendationer”, för att försöka undvika en ny överbelastning av sjukvården och en ny våg av tusentals dödsfall. Allvaret i situationen kan man förstå då till och med det förhatliga ordet ”ansiktsmask” på allvar nämns som en åtgärd som man kanske, i de mest extrema situationer, kan tänka sig att rekommendera, i alla fall lite grann.

Förutom de hälsorelaterade mänskliga katastroferna och den enorma negativa inverkan på samhällsekonomin och samhällslivet som COVID-fallen förde med sig under våren har Sverige också ett ytterligare problem att handskas med. Den ”svenska modellen” vad gäller COVID-hantering har ju uppenbarligen ansetts föredömlig av svenskar i gemen, men utanför landet har den rönt uppskattning enbart bland vissa högerextremistiska krafter som i princip ser varje försök till minskad smittspridning som något suspekt. I övrigt ses ju (hittills) de svenska insatserna som måttligt framgångsrika. Den period av relativt lugn som rådde fram till i slutet av september är ju nu också förbi och det ser mer och mer ut som om höstvågen helt enkelt kom senare till Sverige, och att man inte tagit höjd tillräckligt för att möta de svårigheter som nu är på ingång. De lättnader vad gäller besöksförbud och folksamlingar som infördes när oktober kom är ju nu också snabbt återtagna och betydligt strängare rekommendationer ”tillåts” i Sverige, liknande de som redan tidigare var införda i andra länder. Sveriges mångåriga ”good will” vad gäller myndighetsutövande och hälsovård har fått sig en rejäl smäll av den svaga hanteringen av COVID-19. Den negativa Sverige-bilden som uppstått färgar också andra områden, och blir besvärlig att ändra på.

Hur ser det då ut idag vad gäller inskränkningar i vardagslivet i några utvalda länder? De tidigare förskonade länderna i forna Östeuropa och på Balkan är inte förskonade längre. De har nu de allra högsta talen avseende antal smittade, sjukhusinlagda, intensivvårdade och avlidna sen pandemin nådde Europa. Länder som t.ex. Tjeckien och Polen har tal som i dagsläget är de allra högsta i Europa, tillsammans med Österrike som hela tiden haft bland de mest restriktiva regelverken. Häromdagen hade t.e.x Tjeckien knappt tusen nya fall per hundra tusen invånare. Österrike hade samma dag 1070 fall. Motsvarande tal för Sverige var 573 fall, Tyskland 318, Ungern 682, Norge 150 och Finland 54. För Ungerns och Österrikes del är dessa siffror på rekordnivå, och i bägge länderna varnas för att belastningen på sjukhusen är på väg att komma till den gräns där triagering av patienter för vissa kritiska behandlingar kan komma att behövas.

I såväl Tyskland som Österrike har man sen flera veckor infört strängare restriktioner i samhällslivet för att förhindra en katastrof. Regeringarna i bägge dessa länder har argumenterat för att strängare åtgärder måste sättas in tidigt, för att kunna tillåta en viss uppluckring när juletiden kommer. Oppositionen i bägge länderna är kritisk till åtgärderna, utifrån flera aspekter. En av de viktigare är att den parlamentariska debatten som skulle föregå de restriktioner som införts har varit alltför begränsad. Ungerns regering tillämpar återigen de friheter som det så kallade farotillståndet tillåter, så regeringens åtgärder är i princip oantastbara i ett 90-dagars perspektiv. Just idag har också Orbán meddelat att de åtgärder som infördes för två veckor sedan kan förlängas till den 8 februrai nästa år. Ungern var liksom Tjeckien övermodigt i somras och tillät smittspridning att ta riktig fart i samband med semesterfirande i augusti. Nu kommer räkningen, sjukhusen är överfyllda, med över 7 tusen inneliggande COVID-patienter och antalet dödsfall (de som dött på sjukhus med bekräftad COVID-diagnos) ligger knappt under 100 varje dag sedan några veckor.

I Ungern råder nu förbud att vistas utomhus mellan kl 20 och kl 05. Givetvis finns det några undantag, hundägare får ta ut sina djur under den tiden, men inte gå mer än 500 meter från hemmet. Resor till och från arbetet, liksom resor i nödsituationer är tillåtna. Det råder maskplikt för de som är över 6 år på offentliga platser. Evenemang är inställda, resturanger och caféer är stängda (take-away är tillåtet), butiker måste stänga kl 19. De högre stadierna i skolorna och universiteten tillämpar fjärrundervisning. Besöksnäringen är inskränkt, enbart affärsresenärer får bo på hotell. Det är inte tillåtet att ha sport- och badanläggnigar öppna, om de inte vänder sig till professionella idrottare.

Tyskland kämpar med att förbundsregeringen och de olika förbundsländerna kan ha olika åsikter om vad som är de mest lämpade åtgärderna. Självständigheten hos de olika delstaterna är stor och man har inte alltid identiska synsätt. Det här har lett till att landet är som ett lapptäcke vad gäller åtgärder, men förbundsregeringen försöker styra aktiviteterna så att samma regler gäller överallt. Riktigt så är dock inte fallet, även om det är mer enhetligt nu än tidigare. Även om smittoläget är allvarligt också i Tyskland så ser det ut som om toppen på infektionsberget är förbi. De senaste dagarna har det statliga Robert-Koch-Institut (motsvarigheten till Folkhälsomyndigheten) publicerat smittotal som är något lägre än de senaste två veckorna. Maskplikt råder i offentliga sammanhang, näringsställen är stängda, privatträffar är begränsade till maximalt 10 personer från två hushåll. Affärer och frisörsalonger är öppna, liksom skolor och daghem. Dock råder olika lokala regler och tillämpanden, så i verkligheten är det många skolbarn som är hemma och försöker sköta skolarbetet via datorn.

Österrike införde sin andra lockdown som gäller från i går den 17 november. Det är en skärpning av de åtgärder som infördes för en månad sen och som i förstone gäller till den 7 december. För Österrike är det oerhört viktigt att få ner smittspridningen så att vinterturismen på något sätt kan upptas när det nya året tar vid. Möjligheten att gå ut är begränsad, de affärsinriktningar som tillåts vara öppna är livsmedelsaffärer, banker och apotek. Skolundervisning i klassrum är inställd, men skolorna har öppet för de barn som inte har möjlighet att vara hemma under dagtid. Man flaggar för att genomföra masstestningar av befolkningen, troligen i början av nästa år, för att på slovakiskt vis se hur virusspridningen egentligen ser ut i landet. Statsbudgeten för nästa år presenterades i går, och den visar på ett underskott på drygt 7%, och med prognosticerade negativa tal för perioden till och med 2023 eller 2024. De ekonomiska konsekvenserna är alltså svåra. Landet har också haft några av de högsta relativa talen vad gäller smittade i hela Europa de senaste veckorna, och nu har antalet avlidna stigit till över 2000, stordelen efter sommaren. Det kan ju jämföras med över 6300 döda i Sverige, och 3500 i Ungern. Länderna har ungefär samma befolkningstorlek, Sverige något större än de andra två. I Tyskland har man noterat över 13 tusen döda, men där är befolkningen ju också mångdubbelt större, 83 miljoner.

Under pandemiperioden har det upprepade gånger förts på tal att det vore mest lämpligt med ett paneuropeiskt sýnsätt och en gemensam strategi för hur olika länder ska hantera den mycket besvärliga situationen. Vissa gemensamma aktiviteter, som t.ex. en del vaccin-beställningar och hjälp med utrustning har kunnat etableras. Det är dock en liten del av de åtgärder som sätts in. I stället har i princip alla länder valt att agera efter eget huvud och med absolut visshet om att det ”vi” gör är överlägset det som ”andra” väljer att göra. Alla säger sig följa vad forskningen och vetenskapen rekommenderar och beslutande politiker och tjänstemän kan på så sätt avskriva sig det ansvar som den beslutande makten borde ha. De tal som väljs ut som ”bench marks” för t.ex. vad som anses vara en farlighetsgräns vad gäller antalet smittade är godtyckliga. Likadant, varför sex, eller åtta eller tio personer är övre gräns för en privat sammankomst är en fråga om subjektivt tyckande. Reserestriktioner, både inom och över gränserna, är absolut inte enhetliga. I slutändan har det visat sig att emotioner, redan intagna positioner och politiska avväganden väger betydligt mer än rationalitet och konstruktivt samarbete vid denna krishantering. Lär vi oss något till nästa svåra kris?

Resultaten från de amerikanska valen till presidentämbetet och kongressen har givetvis tagits emot med stort intresse i alla länder. Spekulationerna huruvida den sittande president Trump eller utmanaren Biden vore mer fördelaktig eller mer trolig har väckt stort intresse i de centraleuropeiska länderna inför valen. Tyskland är generellt klart skeptisk eller till och med negativt inställd till Trump, men både Polens och Ungerns politiska makthavare ser Trump som en bättre kandidat. Allmänheten är heller inte särskilt negativ till Trump som president i dessa bägge länder. Ungerska regeringstrogna medier har mycket tydligt baissat Bidens chanser och Orbán, ett verkligt Trump-fan, har varit mycket negativ till Biden och det demokratiska partiet. Uttalanden i förväg inför presidentvalsutgången från Orbán var också entydiga, någon möjlighet för Biden att vinna valet fanns inte på horisonten. Mediabevakningen och kommentarerna från politiker i Tyskland och Österrike har varit annorlunda. Medier har förstås haft dagliga och rätt inträngande reportage från valrörelsen sen lång tid tillbaka. Valutgången har mestadels beskrivits som oviss, trots de övertag som Biden haft i de flesta opinionsundersökningarna, och både politiker och allmänhet föredrar en maktväxel. Det senare mer tydligt i Tyskland, där ju kansler Merkel sedan flera år sagt att Europa måste lära sig att stå på egna ben i relationen till andra stora makter och inte vara beroende av ett USA som hon i dagsläget inte litar på.

Nu har vi alltså sent omsider fått resultaten och de stora medierna i USA har förklarat att Joe Biden har ointagbara försprång i de få stater som officiellt inte är färdigräknade. Med de försprången anser de att det är säkert att utnämna honom till segrare i presidentvalet. Han har ju själv också nu förklarat sig som segrare. I de flesta andra länder ser man det också så och gratulationer har strömmat in från många håll, med början redan i lördags kväll.

En som såg det på annat sätt var Sloveniens premiärminister Janez Jansa som redan i onsdags gick på Trumps linje, som var förmedlad i både tweets och i ett tidigt TV-tal på onsdag morgon centraleuropeisk tid, nämligen att den sittande presidenten var segrare i valet. Jansa har varit en trogen Trump-supporter och gick nu som förste utländske statschef ut med att gratulera Trump till en seger, som han inte vann! Det borde ha varit pinsamt, och lett till ursäkt och korrigering, men så är inte fallet. Janza vidhåller så sent som igår att Trump har vunnit, och att allt annat är påhitt och fusk. Det beteendet lär nog inte tjäna varken honom eller Slovenien i det framtida politiska och diplomatiska spelet.

I två andra länder har det varit mycket tyst om valutgången till en början. I både Polen och Ungern är ju regeringarna mycket starka Trump-fans och har varit understödda i sina demokratiföraktande ageranden av Trumps förkärlek för autokratiskt beteende. De första dagarna efter valet gick t.ex. det ungerska regeringstrogna organet Magyar Nemzet ut med att Trump stod vid segerporten, men från fredagen backade man och nämnde kort att Biden ledde i flera swing-states och troligen hade en fördel. TV-kanlaen HírTV sa att även om Biden leder i flera av dessa stater så är Trump trolig vinnare. Man spred också det felaktiga påståendet att fyra demokratiskt styrda stater hade slutat att räkna röster när Biden låg i ledning. Tidningen Magyar Hírlap gjorde en egen snabb opinonsundersökning bland sina läsare och kom fram till att över 90% av de tillfrågade ungrarna ansåg att Trump var valets verklige segrare. Tidningen är ett extremt Orbán-troget organ och ifall deras siffror har någon reell grund lär de nog spegla att enbart Fidesz-trogna personer läser den tidningen. Trump-seger var också det som regeringen hela tiden ”lovat” och den linjen vek man inte ifrån förrän igår. Då gjorde både Orbán och Polens premiärminister Mateusz Morawiecki gemensam sak och gratulerade Biden till valsegern. Då låg de tidsmässigt långt efter övriga europeiska ledare (med undantag av den något olycklige slovenen Janza) som under lördag kväll och söndagen på vanligt korrekt, men i det här fallet också hjärtligt, sätt lyckönskade Biden.

Utfallet smärtar kraftigt för Ungerns regering, som under de fyra senaste åren haft uttalat stöd från Trump vad gäller inskränkningar i mänskliga rättigheter och i det allmänt destruktiva beteendet gentemot EU. En ungersk oppositionsledare sammanfattade läget så här: Trump var bra för Orbán, men Biden är bra för Ungern.

Österrike är varken särkskilt nära eller särskilt långt ifrån USA i vanliga fall. Landets historia och deras nuvarande neutrala hållning har gjort att man inte varken sett upp till USA med den förtjusning som vi svenskar eller som britterna gör, men man har heller inte haft någon särskilt negativ hållning till USA som världsmakt, när man väl kommit över att man förlorat två världskrig på grund av amerikanerna. Trump har däremot aldrig varit populär i landet. Valutgången hälsades med lättnad av ledande politiker och medier. Att relationerna mellan Europa och USA har förändrats de senaste åren ser man som ett faktum, men Österrike ser Biden som en konstruktiv partner.

Stämmorna i Tyskland är mer tydliga. Givetvis håller man sig på den diplomatiska mattan men före valet var det tydligt hur avskydd Trump är bland en väldigt stor majoritet tyskar. Förbundskansler Angela Merkel uttrycker sig aldrig i affekt eller brister i manér, men hennes mycket påtagliga brist för entusiasm inför Trumps beteende och ageranden säger mer än tusen böcker. Tydligare än i något annar europeiskt land har man nog i Tyskland också de senaste åren förberett sig på att det är dags att lita mindre på att USA löser även europeiska (säkerhets)problem, och att nu måste man själv ha högre ambitioner vad gäller dådkraft. Givetvis ser nu Tyskland en möjlighet till att den goda transatlantiska stämningen återvänder. I Merkels gratulationsbrev gjorde hon klart att Europa kommer att ta mer självansvar. Hon pekade också på sina tidigare goda erfarenheter av Joe Biden när han var vice-president och hon gjorde tydligt att hon såg fram emot att få lära känna Kamala Harris. Att hon efter valet inte nämnt Donald Trump vid namn en enda gång i offentliga sammanhang säger nog mer än tusen ord.

Även i Schweiz har medier tecknat en positiv bild av valutgången. Möjligheten till en normal dialog och ett konstruktiv samarbete mellan Europa och USA betonas. Någon fördel med Trumps regerande har man heller aldrig sett i alplandet, som annars är bra på att se möjligheter snarare än svårigheter när det politiska klimatet är hårt.

Centraleuropa är alltså i likhet med andra europeiska delar glad över att Trump förlorar valet. Att Biden framkallar någon stark entusiasm i likhet med Obama är en överdrift, men lättnaden över Bidens valseger är påtaglig. De reserverade rösterna hos vissa forna öststater var att räkna med, och hur dessa länder kommer att agera gentemot Biden och han troliga avvisande hållning till auktoritära tendenser blir intressant att följa.

Att hitta en bostad, lämpligen en lägenhet om man vill bo i de mer centrala delarna, är svårt nog i de större europeiska städerna. Att dessutom ha råd att betala hyran (ifall det är en hyreslägenhet) är än svårare. Svenskar har ju upplevt en ständigt stigande priskurva på alla slags bostäder de senaste åren, pådrivet av de behov som finns och även av det gynnsamma ränteläget som inbjuder till att ta lån. Stockholm som är en relativt dyr och medelstor stad i den europeiska jämförelsen kunde notera en 5%-ig prishöjning på fastigheter från första kvartalet 2019 till och med motsvarande period 2020. Den prisutvecklingen är väldigt blygsam i en internationell jämförelse och räcker endast till plats 55 bland de jämförda städerna. I topp ligger filippinska Manila där priserna ökade med 22,2% under samma period. I Europa var den kraftigaste prishöjningen i Budapest, med i genomsnitt 16,3% högre priser. Och det från en nivå som redan tidigare var hög. Attraktiva städer som Wien och Berlin uppvisade också prishöjningar, men mer modesta strax under den ökning som Stockholm har upplevt.

Vill man hyra en tre-rumslägenhet i stället för att köpa en sådan så får man punga ut med hela månadslönen (netto) om man har en genomsnittslön i städer som Lissabon, Warszawa, Bratislava och Prag. Nu är den lönen förhållandevis låg jämfört med en svensk motsvarighet, men för genomsnittsmedborgaren kostar det sålunda oerhört mycket att hyra en lägenhet inne i stan. Alltså återstår bara pendlingsalternativet ifall jobbet finns inne i stan och inte i förorterna. I Budapest är hyreslägenheter svåra att få tag på, därför att det finns så få och det byggs väldigt lite av den varan, och dyra ifall man har en normal inkomst. Åttiosju procent av genomsnittslönen går till hyran av den genomsnittliga tre-rummaren. Med andra ord, en vanlig ”arbetare” har inte råd att hyra en lägenhet i den stad där man jobbar.

Till och med i Berlin, där priserna har stigit kraftigt det senaste decenniet, är det mer överkomligt, knappt hälften av den fiktiva genomsnittslönen räcker för trean. Drygt 40% i Wien, där staden sen decennier har en politik som går ut på att bygga och tillhandahålla relativt billiga hyresbostäder. Hyr man på den privata marknaden är kostnaderna dock mycket högre, och klart över vad som genomsnittslöntagaren har råd med. Tyska städer som München, Stuttgart, Hamburg eller Frankfurt är så attraktiva att den som inte är miljonär (i svenska kronor) kan glömma att hitta ett rimligt boende där. Därför sitter så många i timtal varje dag i sina bilar på Autobahn för att ta sig till och från jobbet som finns inne i städerna.

Bostadsmarknaden i städerna i de forna öststaterna präglas fortfarande av det katastrofala ekonomiska läget när Sovjetimperiet imploderade 1989-1990. Länderna i östblocket var bankrutta och när de övergick till marknadsekonomi måste de också se till att det flöt in pengar i statskassorna. Ett sätt att snabbt förbättra kassabalansen var att sälja ut statens tillgångar, helt eller delvis. En del av de tillgångarna var bostäderna, eftersom ingen person i princip var ägare till den bostad där man bodde. Oftast kunde den som bodde i lägenheten fortsätta att bo kvar, nu helt plötsligt som ägare. Köpeskillingen var låg och en normal lägenhet enligt den gängse standarden kunde köpas för vad vi skulle kalla ett mycket lågt pris. Väldigt många av de hyresbostäderna var byggda i städer som var ruiner efter andra världskriget. Behoven var skriande på femtio- och sextiotalen och de kommunistiska regeringarna behövde snabbt förse befolkningen i städerna med acceptabla bostäder. Liksom i Sveriges miljonprogram satsades det på att snabbt få upp stora hyreskaserner. Husen byggdes enligt Plattenbau-modellen, där prefabricerade betongblock snabbt kunde sättas upp. Sådana hus är i många östeuropeiska städer väldigt stora, ibland tio våningar höga, ofta utan hiss och med en rumsindelning som är själva definitionen av enhetlig. Kvalitén är låg men när byggena kom upp var de en rejäl förbättring jämfört med de stenruiner utan el och vatten som varit det enda tillgängliga förut.

När så hyresgästerna plötsligt var ägare till sina lägenheter var det första gången i livet för många som de hade en ägarroll. Att ansvar kom med rättigheten att äga var för många oklart och därför var intresset för vad som skedde utanför de egna fyra väggarna obefintligt. Gemensamma ytor och områden var inte intressanta och renoveringarna inne i den egna lägenheten var avhängiga av ägarens lust och fallenhet. Över årtiondena har dessa hus förfallit och de lägenheter som fortfarande finns där är i väldigt varierande skick. Många hus är mer än rivningsmogna. Likadant är det med de lägenheter som finns i äldre hus, som kan vara gamla men trots det i grunden av god kvalitet. Men, med tiden har alltså lägenhetsbeståndet minskat eftersom städerna inte satsar sina pengar på nya boendeprojekt. Privata investerare bygger nya hus, både för kommersiell verksamhet och för boende. Genomgående är dock dessa nya byggnationer hus som tillhandahåller ”luxus (sic!) apartment/offices”, med priser som är riktigt höga och inte alls realistiska för genomsnittslöntagaren.

Bostadsbristen är med andra ord rejäl i de flesta större städer i Central- och Östeuropa. I alla länder efterfrågas mer bostäder för ”normalt” boende, och i lägen som minskar pendlingstider till och från arbetet. Behoven är dock svåra att tillfredsställa med tanke på den ekonomiska verkligheten. Den ökande miljömedvetenheten bidrar på sina håll också till att nybyggnationer ska ta hänsyn till både kampen mot klimatförändringarna och andra miljöaspekter, vilket kortsiktigt kostar. Dessutom tillkommer den åldrande och därmed minskat produktiva befolkningen, och särskilt i de forna kommunistländerna finns det en stor andel av befolkningen som är riktiga fattigpensionärer. De har inte råd med några fantasihyror utan är glada om de har pengar nog till att bo kvar i sina lyhörda och otäta Plattenbau-lägenheter.

Så gott som varje vecka ser jag en svart minivan med serbiska registreringsskyltar stå utanför en sidoingång till det ungerska utrikesministeriet. Ingången ser ut att hantera leveranser av olika slag, och är inte en vanlig personalingång. Vad (eller vem?) som transporteras i den serbiska bilen vet jag förstås inte. Det intressanta är egentligen de täta förbindelser som idag råder mellan Ungern och Serbien.

Serbien är ett land som står på EUs kandidatlista för framtida medlemmar. Det pågår förhandlingar sen 2014, vilka ska kunna avslutas 2024. Enligt planen ska då Serbien vara klar för medlemsskap som ska kunna förverkligas 2026. Det förutsätter att förhandlingarna går bra och att landet uppfyller alla de krav som ställs på en ny medlem. En del medlemsländer är tveksamma till EU-utvidgning överhuvudtaget, och en del är särskilt tveksamma till ett serbiskt medlemsskap. Förutom Serbien finns det andra EU-kandidater på Västbalkan, inkluderande Montenegro och längre fram Nordmakedonien. Ungern ser dessa länder som önskvärda och viktiga framtida medlemmar.

EU-kommissionens kommissarie för utvidgning är ungraren Olivér Várhelyi. Ungerns regering strävade efter den här posten, då man realistiskt insåg att vissa av de mer synbara och tungviktiga posterna redan var dedicerade att gå till några av de största medlemsländerna. Vidare är det i den nuvarande ungerska regeringens intresse att få in fler länder ifrån öst, och givetvis med en syn på vad EU ska vara till för som överensstämmer med den ungerska hållningen. Serbien passar bra och det skulle objektivt löna sig för Ungern att få in ett sådant land som ställer sig på Ungerns sida i frågor som är mer kontroversiella. Vi ska komma ihåg att för Ungern och flera av de andra öststaterna är EU-medlemsskapet inget som har med ”europeiska värden” att göra, utan ett instrument att få andra länder att berika den egna nationella eliten. Den delen av det ”solidariska” EU har Ungern inga problem med. Däremot motarbetar Ungern konsekvent de ansatser som görs för att stärka en europeisk gemensam politik t.ex. i frågor som rör hävdandet av demokratiska fri- och rättigheter och en gemensam utrikespolitik. Man har överhuvudtaget inte något till övers för vilkorande av EU-bidrag, utan det är enligt ungerskt perspektiv så att EU är skyldiga att ge bidrag till länder som Ungern, men användandet av medlen ska helt och hållet bestämmas av den ungerska regeringen. Det synsättet har i praktiken accepterats av andra EU-stater som hittills inte rört ett finger för att korrigera detta beteende.

Serbien strävar alltså efter EU-medlemsskap och det så fort det är möjligt. Landet med sina sju miljoner invånare är det största icke-EU landet på Balkan och är sedan Jugoslavien föll samman på 90-talet i ett permanent frustrerat tillstånd eftersom man förlorat både landarealer, befolkning (emigration, väldigt låg nativitet) och inflytande. Förhandlingarna med EU pågår sedan länge men någon riktig avslutning som leder till medlemsskap ser ut att vara långt borta. Det finns flera orsaker till det, där en väldigt viktig är den tillbakagång i demokratifrågor som pågår sedan fem-sex år. Idag anses landet vara ett delvis ofritt land, misslyckad demokrati eller en hybrid-stat, beroende på vilken terminologi som används. I juni hölls det senaste valet till parlamentet, där det Serbiska Framstegspartiet (SNS), under ledning av president Aleksandar Vucic, fick 60% av rösterna. Valet kritiserades av såväl opposition som oberoende granskare, och alltmer de senaste åren har internationella organisationer funnit grund för kritik mot hanterandet av medier och oppositionella politiker från det starka regeringspartiet. Mediefriheten till exempel har enligt Reportrar utan gränser sjunkit med 39 rankningsplatser till plats 93 sen 2014.

Ett annat problematiskt tema som måste övervinnas innan EU-förhandlingarna kan komma in på målrakan är Kosovo. EU har tydligt sagt att man går inte vidare innan Serbien och Kosovo har upprättat permanent fred och erkänner varandra. Vidare har Serbien mycket täta kontakter och förbindelser med Ryssland, och motsätter sig alla sanktioner mot det landet. Alltså ytterligare ett ämne där EU och Serbien inte är överens. Serbien är militärt neutralt, men stöds av Ryssland i uppbyggandet och moderniseringen av sin krigsmakt. Något NATO-medlemsskap lär knappast vara i åtanke så länge minnet av inbördeskriget i Jugoslavien lever kvar hos befolkningen. Banden till Kina är mycket starka, och det landet har omfattande ekonomiska och strategiska intressen på Balkan. För Kina är Serbien ett viktigt brohuvud på vägen in till Europa, och med Ungern som redan existerande instegsplattform till själva EU är det klart att Kina också ser ett serbiskt EU-medlemsskap i positiv dager.

President Vucic är en mycket stark politiker som försöker sig på en avancerad balansgång mellan EU och de två starka krafterna Ryssland och Kina. Han har lärt sig av Orbán hur man manipulerar EU och även hur man samtidigt kan hålla sig väl med andra intressen. Några hämningar när det gäller inskränkandet av friheter för befolkningen tycks han inte ha utan han är en typisk representant för de vill-gärna autokrater som frodas i den central- och östeuropeiska politiska myllan. Nationalkänslan är mycket stark i Serbien, vilket inte uppskattas så mycket av grannländerna. Med undantag av grannlandet Ungern är det sällan andra länder har något positivt i tankarna när Serbien förs på tal. Den nuvarande marschen mot en auktoritär stat bör nog tas på allvar också av EU-länder som befinner på långt geografiskt avstånd. Unionen har svårt nog som det är idag att hantera länder som hämningslöst bespottar och skor sig på EU utan den minsta avsikt att någonsin vara en del av lösningen istället för en del av problemet. Ytterligare ett ruttet äpple lär nog fördärva hela skörden.

Hanteringen av Coronaepidemin skiljer sig åtminstone till en del mellan olika europeiska länder. Sjukdomsutfallen är olika i olika länder, vissa har drabbats väldigt hårt, medan andra i princip upplever en samhällelig sjukdomsbild som inte skiljer sig åt från en vanlig säsongsinfluensa. Opinionsundersökningar i nästan alla länder har visat att befolkningen i stor utsträckning är nöjd med hur ansvariga politiker har styrt arbetet. Även införandet av mycket stränga restriktioner har accepterats i hög grad, och de frihetsinskränkningar som (temporärt förhoppningsvis) rått har till största delen accepterats. Med andra ord, det finns tydligen en acceptans för åtgärder som är eller kan leda till inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter.

Utan att vidare analysera vad det betyder, eller om observationen överhuvudtaget är riktig, finns det också andra observationer gällande demokratiutveckling i Centraleuropa som är värda att framhållas. Nyligen publicerades det årliga Democracy Perception Index, vilket är en sammanställning av demokratiattityder. Resultaten baseras på intervjuer som gjordes med 124 tusen människor från 53 länder från slutet av april till början av juni i år. De flesta som intervjuats (78%) anser att demokrati är viktigt och eftersträvansvärt. Huruvida demokrati råder i det egna landet var en annan fråga att ta ställing till. Här svarade många (40% i genomsnitt), även i demokratiska länder, att deras land faktiskt inte är demokratiskt! Diverse följdfrågor ställdes och en fråga behandlade specifikt om landets regering servar en minoritet på bekostnad av andra. I Sverige svarade 31% av de tillfrågade att så är fallet, vilket var på samma nivå som i Tyskland, men något fler än i Österrike (27%). Femtionio procent av italienarna ansåg att regeringen inte tillgodoser allas intressen, medan de forna öststatsländerna Polen och Ungern var ännu mer missnöjda (64 respektive 62%).

Ungefär liknande andelar ansåg att deras land har otillräckligt med demokrati, vilket ju är väntat med tanke på svaret på ovannämnda fråga. Således var 59% av polackerna, 57% i Ungern, och 30 respektive 28% i Sverige och Tyskland kritiska till demokratins ställning i det egna landet. Med den egna erfarenheten av dessa länder som bakgrund förvånar det mig att så många både i Sverige och Tyskland är kritiska till de egna ländernas skick. Att Ungern och Polen har demokratiproblem är ju belagt i många undersökningar med väl definierade kriterier av vad som är gällande för demokratiska styrelseskick. Därmed kunde man kanske förvänta sig att än fler av de tillfrågade upplever sig leva i icke-demokratiska länder. En tolkningsmöjlighet är kanske att de som stöder regeringspartierna i dessa länder är tämligen nöjda och inte ser icke-demokratiska yttringar som särskilt allvarliga.

Just Polen och, framförallt, Ungern anses av välrenommerade undersökningar och kompetenta statsvetare ha demokratiproblem. Freedom House publicerade också helt nyligen sin årliga statistik över ”Nations in Transition”. Undersökningens mest anmärkningsvärda observation var Ungerns snabba nedgång från konsoliderad demokrati, vilket landet var 2010 och åren närmast därefter, för att sedan klassas ned till en semi-konsoliderad demokrati, och i och med årets ranking som ett land lett av en övergångs- eller hybridregim. Ytterligare nedklassningar inträffar när ett land anses vara styrt av auktoritära regimer. Denna nedgång är det snabbaste som hänt ett land i denna undersöknings historia. Ungern är därmed i nivå med Serbien och med Montenegro, vilket inte är smickrande. Polen räknas i det här sammanhanget som en semi-konsoliderad demokrati, vilket också är ett fall nedåt under de senaste åren.

Ytterligare en välkänd demokratiundersökning genomförs årligen av The Economist Intelligence Unit. I den senaste sammanställngen av deras Democracy Index, från hösten 2019, kommer de fram till att (bara!) 22 länder är fullvärdiga demokratier. Norge intar första plats på rankningen, följt av Island, Sverige, Nya Zeeland, Finland och Danmark. Tyskland är 13:e land, Österrike på plats 16. Fullvärdiga demokratier med andra ord. De forna össtaterna i Centraleuropa rankas i den stora gruppen ”flawed democracies”, alltså bristfälliga demokratier. Tjeckien rankas som nummer 32, Slovakien som 42, Ungern som 55, och Polen som 57.

Just i Ungern har flera regeringsåtgärder de senaste åren försvårat demokratiskt arbete på ett väldigt påtagligt sätt. Utan att ta upp alla skeenden och specifika detaljer, vilket jag kommer att göra i separata inlägg senare, är det värt att nämna mediernas situation. På plats i Ungern kan man ta del av torftigheten på ett påtagligt sätt. De flesta medier (TV, radiokanaler, tidningar och tidskrifter, många Internetsajter) som har någon större spridning ingår i en stiftelse som heter Central European Press and Media Foundation (KESMA). Stiftelsen är en paraplyorganisation med över 500 medlemmar som är ytterst regimvänlig och en viktig del i Orbáns propagandamaskineri. Under åren har oberoende medier drivits till bankrutt och utplåning genom att de inte fått några annonsintäkter, tack vare regeringens arbete. Enstaka av dessa medier har då köpts upp av olika intressenter, uppenbarligen på uppdrag av regeringen, och därefter inlemmats i KESMA, där de kan fortsätta verka, med statligt finansiellt stöd om det behövs. Ifall jag som konsument vill se oberoende ungersk kvalitets-TV finns det i princip bara en kanal, medan TV-nätet dränks av propagandakanaler som finansieras med skattemedel. En oberoende radiostation med riktigt innehåll (och inte enbart musik) når Budapests lyssnare. Utanför huvudstaden har den inte sändningstillstånd, och är dessutom alltid i ekonomiska svårigheter. Någon läsvärd oberoende dagstidning finns inte. Dessbättre finns ett par tryckta nyhetsmagasin med någorlunda fria tyglar. Några informativa Internetsajter finns det också, och de har artiklar på engelska i en del fall. Det finns också någon sajt på tyska.

Organisationen Reporters without Borders publicerar årligen ett Press Freedom Index (jag är mycket svag för rankningslistor o.dyl.!) där Ungern senast intog plats 89. Situationen är något bättre i Polen (plats 62), men även där är regeringskritiska medier mycket hårt ansatta av de styrande. Slovakien har förbättrats det senaste året, efter mordet på journalisten Ján Kuciak 2018 (plats 33), och är därmed högre rankad än Tjeckien (nummer 40). Som jämförelse är Norge, Finland, Danmark och Sverige innehavare av platserna 1-4, med Tyskland på plats 11 och Österrike på plats 18.

Genom att hålla medierna i strama tyglar kan starka regeringar helt dominera tonläget och diskussionerna. I Ungern är också rädslan för regeringen och dess åtgärder tillräckligt för att kuva eventuell opposition och se till att kritik och frågor inte blir allmängods. För några veckor såg jag ett tragiskt exempel på en servilitet som jag inte trodde kunde komma till uttryck i våra dagar. Regeringen utlovade en engångsutbetalning till vårdpersonal tidigare under våren i samband med att det var uppenbart att coronaepidemin kommer att vara betungande för hälsovårdssektorn. Uppenbarligen var flera yrkeskategorier inkluderade. Nyligen kom det till utbetalning (500 tusen Ft per person) och då nämndes enbart läkare och sjuksköterskor som mottagare av gratifikationen. Givetvis ansågs det som orättvist av andra som också ställt upp och arbetat hårt i det allmännas tjänst. Ordföranden för apotekarnas intresseorganisation tog därför till orda och skrev ett debattinlägg där han påpekade hur löftet egentligen löd, och att personal på apotek minsann också dragit sitt strå till stacken. Så långt är det givetvis inget anmärkningsvärt med hans inlägg. Det som däremot sticker i ögonen är hans mångordiga förtydligande där han berättar att han är en trogen medlem i Fideszpartiet, att han är en troende katolik, att han har sina rötter i Transsylvanien (där en stor del av Rumäniens ungerska minoritet lever), och att hans organisation alltid haft ett gott samarbete med den Fidesz-ledda regeringen. Han avslutar brevet med förhoppningen att hans ord inte tas alltför illa upp och bedyrar att han även i framtiden kan räknas till regeringens mest lojala supportrar. Förhoppningsvis tycker man inte illa om honom för detta klarläggande brev!

I Ungern fungerar den repressiva politiken mycket bra utifrån regeringens perspektiv. Medierna förmedlar huvudsakligen regeringspropaganda. Viktigt är också att förstå vad de inte meddelar eller berättar, t.ex. vad som försiggår i andra länder. Genom att misstänkliggöra alla missnöjesyttringar och göra dem likställda med utländsk propaganda förminskas all oppositionell trovärdighet. ”Mjuka” men mycket kännbara straff som höga bötesbelopp, uppsägningar från arbetet etc. får folk i allmänhet att tänka sig för mer än en gång innan man offentligt yttrar sig. Missnöjet med bristen på demokrati finns där, men i praktiken är det svårt eller till och med farligt att öppet demonstrera sin mening.

För ovanlighetens skull är synen på Sverige mer kritisk än positiv i medier och bland befolkningen i en stor del av Europa. Man ska nu i och för sig inte tro att Sverige brukar dominera inslagen och kommentarerna om andra länder i vardagslag, men när så skedde var det ofta med positiva förtecken.Den kanske mest konsekvent positiva bilden har nog förekommit bland tyska medier och bland tyskar i gemen, där man till och med varit så förtjust i Sverige att man producerar TV-serier som utspelas i Sverige, med typiska svenska miljöer men utan eller med få svenska skådespelare. Kritiska kommentarer har givetvis också förekommit, framförallt från nationalistiska och socialkonservativa intressen som utmålat Sverige som ett misslyckat land med katastrofala samhälleliga förhållanden och en allmänt dekadent befolkning. Som utlandssvensk har jag oftast fått positiva reaktioner när jag på en direkt fråga svarat att jag kommer från Sverige.

De senaste månaderna har stämningläget och bilden förändrats vad gäller synen på Sverige. Medialt intresse har stigit markant, och nyhetssändningar har närmast varje dag haft inslag om Sverige. Det absolut största antalet inslag har gällt COVID-19. Sen några veckor har Sverige också nämnts i samband med vad EU ska göra med ett återuppbyggnadsprogram i coronakrisens fotspår.

Hanteringen av corona-pandemin är likartad i de flesta länder, med betoning på social distansering och varierande grader av nedstängning av samhället. Detaljlösningar har skiftat, men i stor utsträckning har man gjort samma saker överallt. Gränser har stängts ned, men det är bara i ett fåtal länder där man infört någon form av utegångsförbud. Inkommande och misstänkt smittade personer har varit tvungna att sätta sig i karantän, oftast två veckor, innan de tillåtits ta del i samhällslivet om de är symptomfria efter den perioden. Skolor och barnomsorg har varit i huvudsak stängda. Möjligheterna till sammankomster med personer utanför familjen har varit små eller obefintliga, och café- och restaurangbesök har varit omöjliga fram till de senaste två-tre veckorna. I många länder har detta fungerar bra när man tittar på antalet smittade individer och antalet dödsfall. I några hårt drabbade länder har det varit mycket besvärligt, men i dagsläget har alla länder ett mönster som visar på att COVID-19 är på (tillfällig?) tillbakagång.

Sverige har anammat en handlingsplan som går ut på att hålla ner antalet smittade och sjuka individer så att sjukvården inte överbelastas och att de åtgärder som används ska fungera över en längre tid. Till skillnad mot andra länder läggs ansvaret i Sverige över mer på den enskilda individen enligt den smittskyddslag som antogs 2004. Den vardagliga friheten har bibehållits i mycket högre grad i Sverige än i de länder som använt en mer top-down orienterad och ”peka-med-hela-handen”-filosofi.

Eftersom Sverige således har anammat en annat beteende är det naturligt att man i andra länder vill veta hur det går. Redan från början av pandemin gjorde varje nyhetsmedium med aktning reportage från Sverige, med bilder som visade människor utan skyddsmasker som satt tillsammans på parkbänker eller vid cafébord. Titta på dom!, var det närmast chockade utropet. Vad kommer att hända? Många menade att det här kommer att ända med förskräckelse, medan andra såg Sveriges mer avslappnade attityd som ett mera rationellt beteende än de stränga åtgärder som infördes av andra. Sammantaget var kommentarerna mer nyfikna och öppna än negativa och förskräckta. Bilderna från Medelhavsländerna Spanien, Frankrike och Italien liksom ifrån Storbritannien var också tillnyktrande och visade hur även länder med (sent insatta) nerstängningar trots det fick fruktansvärda antal smittade och döda. Länder som tidigt stängde ned har ofta lyckats bra med infektionsbilden och öppnar nu upp för det inhemska livet, medan trafik över nationsgränserna fortfarande är begränsad.

I samband med att restriktioner lättas utvärderar man utfallet hos andra. Redan tidigt kunde uttalanden som rättfärdigade det egna landets åtgärder höras, där kritiken mot hur andra beter sig var ett ständigt inslag. Det görs kanske än mer idag, där länder gratulerar sig själva och förekommer kritik genom att säga hur stolta de är över det egna folket och dess modiga och helhjärtade kamp. Ifall pandemin nu vore närmast över och faran för nya smittvågor obefintlig kan man tycka att den typen av självbelåtet beteende vore på sin plats, men om pandemin fortsätter och de andra konsekvenserna av COVID-19 kommer mer i dagen är de positiva tongångarna knappast rättfärdigade.  Ett vaccin är dock långt borta och flockimmunitet verkar vara svår att uppnå. Många länders nedstängningar har också begränsat smittspridningen så framgångsrikt att det  knappast finns någon immunitet i befolkningen. En ny smittvåg innebär då att man kan vara tvungen att göra om allt igen.

Utfallet i Sverige är alltså högintressant för de flesta länder. Den tidigare neutrala eller positiva inställningen har däremot förändrats påtagligt. Anledningen är att dödstalen (absolut och relativt) är så höga. De senaste veckorna har per capita-dödligheten varit högre i Sverige än i andra länder enligt vissa sätt att räkna. Till skillnad mot andra länder har Sverige dessutom inte någon nedåtgående trend vad gäller antalet diagnosticerade fall, tvärtom är de högsta antalen nya fall redovisade de senaste dagarna. Givetvis är bilden mer komplex än så men för de flesta finns det ingen anledning att analysera beräkningssätt och vilka som inkluderas eller exkluderas, teststrategier m.m. Bilden är tydlig, Sverige gör en dålig figur och man kan kontrastera det med hur framgångsrikt man själv handlat. En portion skadeglädje kan nog finnas med i bagaget för länder som annars anser att Sverige är ett land som alltid vet bäst.

Bilden är komplex och som så många säger lär det dröja innan vi kan tillräckligt för att utvärdera effekterna av COVID-19. Jämförelser mellan länder är svåra att göra på ett rättvisande sätt och skapar många frågetecken. Den del av Europa som klarat sig bäst hittills är Balkan och vissa centraleuropeiska länder. Lägst antal infekterade och även dödsfall hittar man i Albanien, Slovakien, Bulgarien, Slovenien. Framtida studier har här ett intresant ämne att ta sig an, hur kommer det sig att dessa relativt fattigare länder klarar sig bättre än det rikare Västeuropa? Grannländer som Belgien och Nederländerna har bägge mycket höga antal både smittade och döda. Belgien ser i dagsläget ut att vara det land i världen som är hårdast drabbat när man beräknar antalet dödsfall i relation till befolkningsstorlek. Det trots att lander var ett av de absolut första att stänga ner och har haft stenhårda regler. Holland är inte alls lika hårt ansatt, trots senare insatta restriktioner som dessutom var mindre stränga. Jämförelsen Sverige med Norge är också intressant. Länderna är ju väldigt lika, men Sverige har tio gånger så många döda och även flera gånger fler infekterade. Är det enbart på grund av att Sverige inte stängde ner medan Norge har haft en lock-down light? I alla länder med höga dödstal ser man en mycket stor andel avlidna i den äldsta befolkningen och särskilt i äldreboenden och särskilda boenden för personer med olika sjukdomar. Det gäller de hårt drabbade och hårt nedstängda Storbritannien, Frankrike och Italien, liksom Belgien. Det är dock ingen lock-down policy som specifikt ägnat sig åt att begränsa smittspridning i särskilda boenden och i äldreboenden. Lock-down har gällt för andra delar av samhället vilket tydligt inte har varit mer än en delfaktor för hur pandemin har utvecklat sig.

Vilka konsekvenser har nu den bitvis negativa bilden av Sverige? På kort och kanske medellång sikt betyder det att många länder inte kommer tillåta resande från Sverige att komma in i landet, åtminstone inte utan att sättas i karantän. De allmänna lättnader i reserestriktioner som införs av flera länder de kommande veckorna har Sverige som undantag. Just nu har flera nordtyska delstater markerat att resande från Sverige (vilket inkluderar tyskar som sett till sina fritidshus i Småland) omedelbart måste bege sig till hemmet/angiven vistelseadress och stanna där i två veckor. Inga undantag och inte ens besök i den lokala livsmedelsaffären är tillåten. Färjetrafiken mellan Skåne och Mecklenburg-Vorpommern respektive Schleswig-Holstein påverkas rejält av detta. Även bilister som ankommer i Tyskland via Danmark räknas in i denna kontingent. Igår markerade Niedersachsen att inga svenskar är välkomna för närvarande, baserat på den Europakarta som visades upp av Robert Koch-Institutet, det tyska smittskyddsinstitutet. Där gavs de europeiska länderna färger som i ett trafikljus, med Sverige som enda rödfärgade land. Det kommer det att vara så länge infektionstalet i genomsnitt under en vecka är 50 personer eller mer per 100 tusen invånare och det lär dröja innan klassificeringen vad gäller inresa till Tyskland ändras. Nederländerna gjorde samma bedömning den 4 juni. Cypern är stängt för svenskar, liksom de nordiska grannarna. Efter den 14 juni kan man möjligen resa in i några andra europeiska länder, förutsatt att den resande sätter sig i karantän. Med andra ord, COVID-19 har gjort resande från Sverige till oönskade gäster bland våra europeiska vänner.

Sverige är ett av fyra länder (”the frugal four”) som motsätter sig en återuppbyggnadspakt (som den ser ut i det förslag som Europeiska Kommissionen utarbetat) i storleksordningen 750 miljarder €. Anledningen till Sveriges motsträvighet är att stödpaketet har två delar, varav en del (500 miljarder) är bidrag, vilka fördelas mellan olika behövande länder. Resterande del skulle vara i form av lån som betalas tillbaka över mycket lång tid. De länder som helt är emot bidrag är Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike. Lån är OK, men inte bidrag. Huvudargumenten är att nationalstaterna står för sin finanspolitik (och är själva ansvariga för statsskulderna) och att bidrag bara försenar eller till och motverkar de nödvändiga reformer som länder med dåliga finanser borde göra. Kostnaderna får enligt förslaget alltså tas av de länder med ordning på finanserna, där effekterna av COVID-19 antas bli lägre (m.a.o. dessa fyra länder). Särskilt sticker det i ögonen att Italien med sina mycket höga statsskuld (130% av BNP redan före COVID-19) och reformförsummelser aldrig kommer att betala tillbaka något av det de får i bidrag eller tar som lån. Andra stora bidragstagare skulle vara Frankrike, Tyskland (jajamän), Polen och Spanien. Tveksamhet till förslaget har också kommit från några andra EU-medlemmar, så det är inte självklart att detta förslag kommer att gå igenom. Förhandlingarna om den kommande EU-budgeten behöver också ta fart och det blir inte lättare av detta stödpaket.

Sveriges attityd är här osolidarisk menar flera länder. Sverige har inte förstått vad EU står för, utan har reducerat EU-medlemsskapet till en handelsklubb där svenskarna bara noterar att Sverige är nettobetalare. Även i den rollen tjänar Sverige kraftigt på medlemskapet. Det är nog ändå bristen på svensk förståelse för en europeisk gemenskap och identitet som mest sticker i ögonen på länderna i kontinentala Europa. Liksom britterna har ju också svenskar betraktat Kontinenten som ”de där”, med konstiga och gammalmodiga seder och vanor med tillhörande låg grad av effektivitet.

Den här negativa bilden som ogin och arrogant EU-medlem kan vara svår för Sverige att tvätta bort. Kombinerat med den till synes mindre lyckade hanteringen av coronapandemin är det kanske inte så oväntat att Sverige för ögonblicket står på image-minus. Sverige och svenskarna är också mer naiva än många andra när det kommer till att svåra situationer och kriser kan uppkomma, och just det här scenariet har svenskar ännu inte riktigt fattat. Den svenska reaktionen på COVID-19 har ännu inte tagit form och att man kan komma att hårt kritisera och till och med bestraffa (reserestriktioner) Sverige för sitt handlande kommer att upplevas chockartat. Vi svenskar är nog ovanligt dåliga på att ta negativ kritik, kanske beroende på att vi så sällan i modern tid har behövt utsättas för det.

Världens tre stora ekonomiska block är USA, Kina och European Economic Area, där EU är den största delen. Man kan räkna den ekonomiska omsättningen på lite olika sätt, men oftast anses USA vara något större Europa (vi pratar här om årliga BNP-tal som är större än triljoner US$), som i sin tur är lite större än Kina. Befolkningsmässigt är förstås situationen omvänd, med Kina störst och USA minst. För både stater, företag och individer är det alltså väldigt intressant och på många sätt potentiellt lönande att få verka på den europeiska banan. Marknaden är öppen, huvudsakligen fair och flexibel och såväl pengar som individer kan fritt förflytta sig inom området. Ifall man som stat också kan påverka det som sker inom EU trots att man inte är med i gänget så är det ännu bättre. Alltså, hur kommer man in utan att betala entréavgiften?

För individer har det en längre tid varit intresant att köpa sig medborgarskap, eller åtminstone permanenta uppehållstillstånd i EU. Har man gott om pengar är det tämligen enkelt, i princip åker man till Malta eller Cypern och lägger upp en hyfsat stor summa pengar och köper fastigheter och betalar avgifter, tillsammans i storleksordningen en halv miljon Euro per person. Den sortens transaktioner kan slutföras på några månader och kan i princip förse hela familjer med rätt att vistas varsomhelst inom EU och dessutom röra sig helt fritt inom Schengen-området. Andra länder gör också den här sortens affärer, men Sverige hör inte dit. Den svenska modellen verkar vara att förse idrottsstjärnor med medborgarskap på nolltid och sedan se hur dessa idrottare åker fast i dopingkontroller, ofta utan att överhuvudtaget vistas i Sverige.

Den som någorlunda väl känner Budapest har kunnat notera att staden har mer än ett rimligt antal stora och luxuösa hotell. Många av de fyra- och femstjärniga etablissemangen tillhör de bekanta kedjorna som finns representerade över hela världen. Men, dessutom finns flera klart exklusiva hotell där namnet inte anger någon känd tillhörighet. Då skulle man kanske tro att det är ungerska finansiärer som har byggt upp och driver dessa verksamheter? I en del fall är det så, bl.a. har Viktor Orbáns barndomskamrat Lörinc Mészáros (numera och väldigt snabbt Ungerns näst rikaste person som anses fungera som frontman för Orbáns personliga finansiella imperium) och Orbáns svärson István Tiborcz (också på nolltid multimiljonär, i €) investerat i fastigheter både i Budapest, övriga Ungern, och i andra Centraleuropeiska länder. Dock mer intressant är det faktum att ägarbilden vad gäller flera andra av de dyraste objekten synes vara mer exotisk. Petrodollars kommer in i landet och investeras i fastigheter (inte bara hotell och restauranger), där det ekonomiska utfallet verkar vara en bisak. Det finns t.o.m. hotell som efter dyra och långvariga renoveringar av neo-klassicistiska palats drivs enbart några få år, och sedan stängs.

För de individer som kommer med gott om pengar från länder som Ryssland, Kina och flera arabiska stater är Budapest (och Ungern) en bra bas för att etablera sig i Europa, och därmed kunna erbjuda familjen säkerhet, hög levnadsstandard och goda utbildnings- och affärsmöjligheter. Det optimala är föstås att ha ett permanent uppehållstillstånd som med tiden kan växlas upp till ett medborgarskap med riktiga EU-pass och allt. Flera EU-länder erbjuder som sagt sådana möjligheter, ofta med så kallade Golden Visa dokument. Ungern hade också ett sådant program fram till och med 2016, men efter kraftig kritik (och kanske andra avväganden) lades det ner. Programmet var riktigt inkomstbringande och administrerades på ett något oortodoxt sätt. Det fanns fem firmor som hade rätt att sälja dessa gyllene certifikat, men med undantag av en firma var företagen förlagda till platser som t.ex. Cayman Islands och några andra skatteparadis. Ägarbild oklar, men tydligen var män i regeringstoppens omedelbara närhet de som drev verksamheten. För 250-300 000 € per person kunde den intresserade kunden köpa ungerska statsobligationer och i gengäld få den eftertraktade rättigheten att bo och verka inom EU-området. Inte nog med det, pengarna återgäldades efter fem år, med en årlig ränta på 2%! Under tiden hade pengarna kunnat användas (skattefritt förstås) av de som hade försäljningsrättigheterna. En riktig win-win situation alltså, där Transparency International hade en hel del syrliga kommentarer.

Programmet har upphört, efter att flera tusen från framförallt de ovan nämnda länderna hade skaffat sig en europeisk hemvist. I stället erbjuder Ungern uppehållstillstånd för ”andra anledningar” till personer från länder utanför EU. Enligt web-siten direkt36.hu delades över 9000 sådana tillstånd ut 2017-2018. En ”anledning” som meriterar ett uppehållstillstånd kan vara köp av ungerska fastigheter. I övrigt är det oklart hur dessa särskilda tillstånd fördelas.

Steget från individers intresse av att tillhöra den europeiska gemenskapen kan tyckas vara avlägsen det intresse som länder visar för att komma in i Europa, men till viss del hör nog de två fenomenen ihop. Framförallt Ryssland (och ryssar som individer) och Kina (och kineser som individer) ser närvaro i och påverkan på Europa (framförallt EU givetvis) som en nödvändighet. Det handlar inte bara om att kunna ta del av den gigantiska ekonomiska marknaden, utan i hög grad om att vara politiskt närvarande. Rysslands krig i Ukraina kostar minsann, och så länge som EU framhärdar i att utfärda sanktioner mot Ryssland är det extra besvärligt. Då är det värt att investera i att placera både personer och aktiviteter på marken där de gör mest nytta. På samma sätt resonerar Kina som med sitt strategiska mål att dominera världen 2049 behöver öka sin närvaro och få grepp om de europeiska resurserna, t.ex. med hjälp den ”nya Sidenvägen”, Belt and Road Initiative.

Ett synbart exempel är den järnvägslinje som ska byggas mellan Belgrad och Budapest. Projektet har inte riktigt startat, och det verkar inte finnas någon som seriöst tror att just denna järnvägssträcka fyller någon riktig funktion. Det är mycket begränsad trafik på sträckan, det finns inga förbindelser med europeiska stambanor, och ekonomiskt är det sanslöst. Trots det har Ungern med kraft visat att projektet är ”av högsta allmänna intresse” för landet. Nyligen klassades projektet som säkerhetspolitiskt högst viktigt, och numera är alla handlingar bakom lås och bom. Inget ska läcka ut, men redan innan denna säkerhetsklassificering gjordes kände man till att kostnaden initialt beräknades till över 2 miljarder € (tror någon att budgetar hålls?). Pengarna skjuts till av den ungerska regeringen till 15%, och 85% lånas ut av kinesiska banker. Arbetet (och därmed inkomsterna) delas mellan ett kinesiskt konsortium och den tidigare i texten nämnde Lörinc Mészáros, givetvis utan något som helst upphandlingsförfarande. (Enbart den oerhört naive kunde tro att EUs upphandlingsregler gäller när ungerska storprojekt ska bli av)

För Kina kan det här projektet vara mer än värt sin vikt i guld. Inte nog med att Ungern i slutändan (bl.a. med rejäla bidrag från EUs strukturfonder kan man tänka sig) står för kostnaderna, kinesiska företag får dessutom bra betalt, kan placera sig själva och sin personal på den europeiska marken, och har ytterligare en distributionslinje som kan föra in kinesiska billigprodukter på den europeiska marknaden. Givetvis blir det här en utmärkt referens för framtida järnvägsprojekt i Europa, så att kinesiska intressen kan bestämma vad, var och hur infrastruktur ska byggas.

Ungern lånar inte så mycket pengar från andra länder, men investeringarna från Västeuropa är nog på väg neråt, framförallt då den tyska bilindustrin nu börjar ha det lite kämpigt i dessa tider med både energiomställningar och med dålig hushållsekonomi i COVID-19s spår. Redan idag är Kina och Ryssland de största långivarna för Ungern. Ungern är ju också villigt att ge dessa länder carte blanche vad gäller politiska aktiviteter, så att smörja Ungern är nog bra för framtiden.

Ett energiprojekt som Ryssland starkt bidrar till men som är nära nog okänt i Västeuropa är byggandet av två nya kärnreaktorer i Paks, en stad som ligger ca 100 km söder om Budapest. De nya reaktorerna ska tas i drift 2025 och 2027 enligt planerna, men arbetet är redan nu försenat och lär därmed också kosta betydligt mer är de ursprungliga beräkningarna. Den ryska statsägda firman Rosatom bygger anläggningen (givetvis med egen personal etc.) som till 80% bekostas av en kreditlinje från Ryssland.

Den vänliga, för att inte säga servila, ungerska inställningen till Ryssland tar sig också andra uttryck. En bank med rötter i kommunistiska Sovjetunionen och därmed också satellitstaterna heter International Investment Bank (IIB). Banken fräschades upp av Putin och har getts nya kläder, men är i huvudsak en bank som har delägare i form av östeuropeiska och några andra forna och nuvarande socialistiska länder. Ryssland är dock huvudman, och använder banken för att stärka sina säkerhetstjänsters agerande på utländsk mark. Det görs genom att ansöka om diplomatisk immunitet för de som arbetar för banken, och därmed kan agenter fritt verka i EU om en sådan immunitet ges bankanställda i ett EU-land. Givetvis ställde Ungern upp och IIB förlade en filial till Budapest. Det ungerska parlamentet godkände att immunitet skulle ges (till över 100 anställda som definitivt inte alla var kostymklädda banktjänstemän), men när det hela blev bekant fick både EU och NATO (den här gången faktiskt med USA som stark aktör) gåshud och utövade påtryckningar på Orbán, som i dagsläget har gett immunitet till enbart ett fåtal av bankens anställda. Chefen för banken är en av dem, och till historien hör att han tillhör en familj som tjänat sovjetiska och numera ryska säkerhetstjänster. Officiellt sägs han vara en diplomat men många bedömare har identifierat honom som en gammal spionräv.

Banken som sådan är en finansiell dvärg men givetvis intressant om den kan verka som en extra spioncentral utanför den sedvanliga placeringen vid ambassader etc. Dessutom kan en bank bygga upp andra nätverk av kontakter, i det här fallet med fokus på finanser, vilket självklart är värdefullt. Som en humoristisk knorr på historien hade vi noterat huset där banken är lokaliserad för några år sen. Ett vackert hus vid Kedjebrons Buda-fäste, bara några hundra meter från en lägenhet vi äger, renoverades men vi såg aldrig till någon aktivitet i huset, trots att vi gått förbi hur många gånger som helst. Vi hade flera idéer men det visades sig att ingen var korrekt. En dag när min hustru gick förbi huset öppnade hon en dörr och gick in för att se sig om, ifall det var möjligt. Direkt när hon kom in dök säkerhetsvakter på henne och frågade vad hon gjorde där egentligen. Hon svarade att hon ville veta vad som försiggår i ett så vackert hus, och eftersom det inte var någon skylt på utsidan som upplyste den eventuellt nyfikne så tänkte hon helt enkelt gå in och fråga. Vakterna informerade hövligt om att huset numera hyste en bank och att den var privat och inte alls öppen för kunder. Efteråt spekulerade vi i vad det kunde vara för bank, och på något sätt kom vi fram till att den hade ryska anknytningar. Den spännande fortsättningen kunde vi lista ut när vi förra året började se att amerikaner och britter motsatte sig att IIB fick diplomatisk immunitet.

Att ryssar har stora ekonomiska och även andra intressen i Ungern är påfallande. Det som förvånar många är att de ges så fritt spelfält och till och med behandlas så kärvänligt av den ungerska eliten. Bland gemene man är nog inte Ryssland och ryssar särskilt populära. Efter andra världskriget och fram till att kommunismen kollapsade var ryska det första främmande språket i den ungerska skolan, och till och med på universitetsnivå var studenterna tvungna att ha ryska som ämne. Det finns dock nära nog ingen som kan någon ryska i Ungern, utan alla lektioner och läxor med mera var bara en fasad! Man kommer ingen vart med ryska idag, det är säkert. Det som förklarar den underdåniga attityden gentemot Ryssland och ryssarna är alltså knappast någon särskilt varm känsla hos genomsnittsungraren. Vad som däremot kan vara anledningen är nog Orbáns beundran för den ryska totalitära attityden, som ju fört Putin långt vidare än vad Orbán lyckats med. Kanske kan Ungern emulera Ryssland och bli om inte ett tsar-döme så åtminstone ett litet kungarike med en enväldig kung som styr och ställer över sina fattiga och undfallande undersåtar.

Det ungerska regeringspartiet Fidesz är i Europaparlamentet medlem i den grupp som kallas europeiska folkpartier (EPP, European Peoples Parties). Det är den största gruppen och har också bl.a. tyska CDU, svenska M och KD och italienska Forza Italia som medlemmar. Gruppens president sen hösten 2019 är polacken Donald Tusk, som ju gjorde sig ett namn som Europarådets president i den förra mandatsperioden.

Nyligen har han i en intervju i Der Spiegel yttrat kritik mot Ungerns premiärminister Viktor Orbán (igen) och därmed spätt på den irritation som börjat råda mellan dessa två Visegradgruppsländer, där de respektive regeringarna på flera sätt varit att betrakta som själsfränder. Dessutom är ju Tusk beredd att låta EPPs medlemmar rösta om att utesluta Fidesz ur partigruppen, vilket ungersk retorik till trots, vore en inflytande- och ansiktsförlust för det ungerska nationalistpartiet.

Det Tusk sade i den nämnda intervjun var att jämföra Orbáns politik att med järnhand styra landets medier och därmed inskränka demokratiska fri- och rättigheter med de aktiviteter som bedrevs under nazisternas ledning av propagandaministeriet i Tyskland från 1933-1945. Tusk sa att ”Carl Schmitt vore mycket stolt över Viktor Orbán”. Schmitt var på den tiden en inflytelserik filosof och jurist som argumenterade för den starke ledarens absoluta rätt och motsatte sig dialog och kompromisser. De idéerna togs väl emot av de auktoritära krafterna. Vad Tusk inte sade, däremot, var att han betraktar Orbán som nazist. Intressant nog har faktiskt den ungerska regeringen under Fidesz ledning inrättat ett propagandaminsterium, med mycket stora resurser. Det hör nog inte till vanligheterna i moderna demokratier, utan är vad jag förstår något som annars exklusivt associeras till stater med totalitär maktutövning.

Hursomhelst, Fidesz-trogna medier och andra anhängare fick andnöd av Tusks uttalande och gick till stenhårt motangrepp i både nationella och internationella medier. De vände det till att Tusk visade sitt rätta antisemitiska jag och nedvärderade offren för Holocaust. Vidare tillskrev man Tusk att han kallat Orbán nazist, vilket inte framgår av intervjun. För att förstärka angreppet på Tusk, som inte är särskilt populär i Fideszkretsar sen ganska lång tid, publicerade man på nytt falska påståenden och foton som användes mot Tusk i en polsk valkampanj 2005. Ett grundlöst påstående som man ville sprida var att Tusks farfar var nazist och SS-kollaboratör. Påståendet kompletterades med två svartvita foton, ett med en tysk soldat i en bil tillsammans med tre SS-officerare, ett foto med en tysk soldat i hjälm. Det är samma soldat på bägge bilderna, med ett ansikte som är ofattbart likt Donald Tusks. Därmed skulle saken vara klar, Tusks farfar var nazist och Donald är inte ett dugg bättre!

Tyvärr för de polska anti-Tuskisterna och för de ungerska skrikhalsarna finns det inga belägg för att bilderna är autentiska. De visar tyska soldater enligt de officiella tyska arkiven och har möjligen bearbetats ytterligare för att Tuskifiera den menige soldat som sitter tillsammans med de tre officerarna. Vad gäller Tusks farfar finns det inga belägg som styrker att han var nazist, SS-kollaboratör, eller sympatiserade med den nazistiska ockupationsmakten. Tvärtom, han arresterades av tyskarna redan i september 1939 och blev använd i tvångsarbete. Därefter hölls han fängslad i ett koncentrationsläger och blev tvångsvärvad till de tyska stridskrafterna hösten 1944 när de i praktiken hade förlorat kriget och var mer eller mindre utan soldater som kunde försvara sig mot de sovjetiska styrkorna som var på väg västerut. Farfar Tusk deserterade från tyskarna i mars 1945.

De alltmer råa, falska och desperata uttalandena från de högljudda partitrogna medierna i Ungern väcker starka känslor hos fler och fler. Som en följd av de osanna angreppen på Donald Tusk kunde den förre polske utrikesministern och numera ledamoten av det europeiska parlamentet Radoslav Sikorski inte hålla sig utan skrev ett öppet brev som publicerades i den ungerska dagstidningen Népszava. Han beklagade där att ungerska medlemmar av det europeiska parlamentet i brev förlöjligade Tusks familjs lidanden i det andra världskriget. Vidare frågade han retoriskt om de verkligen ville att Ungerns roll och på vilken sida de stred under kriget skulle tas upp igen! Slutligen önskade han all motgång för de krafter som arbetade för att förstöra Europa genom sina nationalistiska göranden och låtanden. Ni kommer att förlora igen var hans slutreplik, som säkert inte uppskattades av Orbán och hans gelikar.

Faktum är att Ungern var Nazitysklands allierade och trogna knähund under andra världskriget. Under trettiotalet vände sig Ungern till Nazityskland och det fascistiska Italien för stöd och hjälp, givetvis med löfte om ömsesidig assistans när så behövdes. Nürnberg-liknande lagar infördes 1938. Landet anslöt sig till axelmakterna 1940. Tillsammans med tyskarna invaderades Jugoslavien på våren året efter. Sovjetunionen angreps också 1941. Smärre ungerska angrepp på Rumänien och dåvarande Tjeckoslovaken gjordes för att justera de ungerska gränserna. De ungerska soldaterna ansågs till och med av de tyska nazisterna att vara särskilt grymma och hänsynslösa. Ungern var också med och angrep Polen under krigets sista två år. Allt var förgäves, Ungern förlorade (för andra gången!) ett världskrig och gick inte direkt någon strålande framtid till mötes.

I Ungern levde upskattningsvis 825 tusen judar vid inledningen av det andra världskriget. Av dessa mördades 564 tusen under åren 1941-45. En stor del deporterades till framförallt Auschwitz under en relativt kort period våren och försommaren 1944. Logistiska problem gjorde att det därefter var svårt att ordna med transporter via tåg, så andra metoder än ugnarna i koncentrationslägren fick anammas för att utrota judarna och andra ”omänniskor”. När de ungerska pilkorsarna så fick regeringsmakten av tyskarna i slutet av 1944 försvann alla hämningar. Bekant är bl.a. hur de förde judar till Donaustranden och där sonika sköt dem eller tvingade ner dem i vattnet så att de fick drunkna, ofta sammanbunda i små grupper. Andra fruktansvärda och ofattbara beteenden inte att förglömma.

Nej, Sikorski har nog rätt, det är inte i ungerskt intresse att föra upp andra världskriget på dagordningen igen. Under de senaste åren har ju den ungerska regeringen försökt så mycket som möjligt att två Ungerns händer vad gäller såväl krigsinsatser som folkmord. Tidigare personae non grata är plötsligt nationella hjältar och föremål för både revisionistiska historietolkningar och fysiska hedersmonument, men andra centraleuropeiska folk är nog inte lika benägna att glömma de atrociteter som begåtts i den ungerska nationens namn.