I september går Tyskland till val, då ska Bundestags-ledamöter väljas och utgången bestämmer vilken regering som kan bildas för att leda landet de kommande fyra åren. Partiunionen CDU/CSU har ju varit ledande partner i olika koalitioner de senaste fyra mandatperioderna, med Angela Merkel som förbundskansler (Bundeskanzlerin) under hela perioden. Hon fortsätter inte efter det kommande valet och denna den viktigaste nationella politiska positionen i Europa står därmed till förfogande för den som vinner valet.

I vanlig ordning bestämmer de största partierna (de som har en rimlig chans att kunna leda en regering) i god tid vem de för fram som sitt första namn i vallistorna, den som är deras Kanzlerkandidat(in). Socialdemokraterna SPD var ute i mycket god tid och valde redan i fjol att låta vice-kansler och finansminister Olaf Scholz fungera som sin kandidat. Han är 62 år och var före sin tid i regeringen borgmästare och därmed ministerpresident för det lilla förbundslandet Hamburg. Under tidigare valperioder hade en SPD-kandidat betraktats som en av de mest troliga kandidaterna till kanslerposten, men de senaste åren har SPD tappat oerhört bland väljarna och ser i nuläget inte ut att ha den minsta chans att kunna leda någon regering. I de flesta mätningarna vad gäller partisympatier de senaste åren har SPD som bäst placerat sig som tredje mest populära parti, med opinionssiffror vanligen mellan 15-20%. Om valresultatet skulle hamna där vore det den största valmissräkningen i partiets efterkrigshistoria. Något regeringsdeltagande vore inte troligt, och då återigen som en juniorpartner, vilket SPD-medlemmar skulle frukta i stor utsträckning.

För en dryg vecka sen stod det också klart vem som de två andra större partierna vill ha som sina kandidater. Utfallen var till en del överraskande, till en del också omstridda. För Bündnis90/Die Grünen kommer Annalena Baerbock att vara kanslerkandidat. Hon är 40 år, född i Niedersachsen och utbildad i internationell lag. Hon representerar sen 2013 ett distrikt i Brandenburg i Bundestag, och har tillsammans med Robert Habeck varit partiledare sen 2018.

Valet av Baerbock låg i luften sen en tid, men är ändå något överraskande. Från början sågs hon som en lite lättare partiledare än Habeck, som är ytterst vältalig (på ett bra sätt) och som har en intellektuell men ändå folklig stil som väcker förtroende. Han har också alltid setts som både kompetent och handlingskraftig. Baerbock har med tiden utvecklats och det senaste året har hon mer än väl kommit att matcha Habeck som ledarfigur. Hon är allmänt känd som ytterst påläst och engagerad, och representerar den moderata delen av de gröna, med klar potential att samverka med andra partier. Hennes utnämning var, utåt sett åtminstone, en funktion av en bra dialog mellan de bägge kandidaterna. Någon ”bad feeling” verkar inte finnas hos Habeck, även om han i de första intervjuerna betonade sin besvikelse över att han inte fick chansen att tävla om kanslerposten. För Baerbock har tiden efter utnämningen varit fylld av hype vad gäller möjligheten att Tyskland kan få ytterligare en kvinnlig förbundskansler, som dessutom är Grön! Intervjuerna och kommentarerna har varit genomgående positiva, medan de kritiska och mer detaljinriktade frågorna om partiets politik har stått i bakgrunden.

Som en oerhörd kontrast till det civiliserade och välordnade utnämnandet av Baerbock står det inbördeskrig som brutit ut i den kristligt-konservativa Unionen. Efter många turer utnämndes den Rheinland-Westpfaliske ministerpresidenten Armin Laschet. Han är också CDUs partiledare, även detta efter en svårartad intern kamp. Hans motkandidat i kanslerkandidat-racet var Markus Söder, CSU-chef i Bayern, tillika förbundslandets ministerpresident. Vanligen utnämns CDUs val till Unionens kanslerkandidat, eftersom CDU är mångdubbelt större än CSU och CSU dessutom är tämligen illa sett i resten av Tyskland. I år gjorde dock Söder klart att han minsann är en mycket bättre kanslerkandidat, vilket framgick av de opinionsundersökningar som i april visade honom som en betydligt populärare kandidat än Laschet, bland alla väljare. Under resans gång bröt Söder upprepade gånger sina löften om att respektera att olika partistyrande organ i CDU som vanligt ville ha en CDU:are som kandidat, oftast med argumentet att partibasen i CDU hellre ville ha Söder eftersom många tror att det är troligare att en storväxt och bullrig populist vinner valet än att en kortväxt 60-årig tomteliknande Merkel-efterföljare kan ta hem valsegern. Kampen pågick länge, med de två sista veckorna före avgörandet riktigt infekterade. Även efter utnämningen har Söder fortsatt med sina nålstick och arbetar för att få delar av CDU att ta avstånd från Laschet. De interna stridigheterna är inte över, och skapar en för tyska förhållanden oväntat disharmonisk stämning. Effekterna för valarbetet och på det slutliga valresultatet är oklara idag, men en god start på valrörelsen är det inte för CDU/CSU.

Efter det att det nu är klart hur de olika större partierna kommer att representera sig själv i de respektive toppositionerna har olika medier och opinionsinstitut givetvis gjort undersökningar av hur väljarsympatierna ligger. Utfallen är minst sagt intressanta, för ett par månader sen var det mycket som pekade på att en svart-grön regering lätt skulle kunna bildas. Svart är färgen som symboliserar CDU/CSU, grönt är färgen för Bündnis90/Die Grünen. Ett intressant exempel är en undersökning som publicerades i veckomagasinet der Spiegel den 25 april. Resultaten är förstås att ta med en mycket stor nypa salt, det är fortfarande nästan fem månader kvar till valsöndagen, men kan faktiskt vara en indikation på en rejäl politisk knall i Tyskland.

I undersökningen har de Gröna ökat sin populariet bland väljarna från runt 20-22% till hela 29%. CDU/CSU ligger ibland runt 40%, och sällan under 35%. Därmed det största partiet. Nu föll de till sina lägsta värden överhuvudtaget, och ges 24% av väljarstödet i undersökningen. Därmed som bäst en juniorpartner i en regeringskolation! SPD hamnar på 15%, vilket bekräftar att det stundar svåra tider för ett tidigare så dominerande parti. Det högerpopulistiska AfD, som ingen vill ta i med tång på riksnivå, får bara 9%, vilket gör dem till fjärde största parti. De har till och från närmat sig 20%-gränsen i tidigare undersökningar. Det marknadsliberala FDP går framåt, hamnar på 11%, vilket är ovanligt högt för detta parti i modern tid. Ytterligare ett parti hamnar över parlamentsspärren (vilken är 5%), nämligen det radikala vänsterpartiet die Linke, 6%. Därmed ser det ut att kunna bildas flera olika, och ibland oväntade, regeringskoalitioner, med det gemensamt att det inte går att komma förbi de Gröna i någon regeringsbildning, och att det dessutom ser ut att vara realistiskt att inräkna en grön förbundskansler. Ett sådant utfall har inte funnits på någon seriös bedömarkarta tidigare!

Om något fortsätter stämningen att vara tveksam till CDU/CSU som lider av fortsatta partiproblem. De gröna seglar lugnt vidare och kan koncentera sig på att presentera sitt valprogram som faller många konservativa tyskar på läpparna. Socialdemokraterna kan inte räknas bort, men känns väldigt otidsenliga. FDP tar i nuläget över många tänkbara väljare från från CDU och lär nog slippa att frukta att falla ut ur parlamentet, vilket har hänt förut. AfD har också stridigheter internt, hur högerextremt ska partiet egentligen vara? Vissa tror att en partisplittring kan komma. Vänsterpartiet die Linke har sina kärnväljare, framförallt i östra delarna av landet, men lär nog behöva oroa sig för att klara Bundestagsspärren. Deras dröm om en röd-röd-grön regering (med SPD som största parti) ser i dagsläget orealistisk ut.

Det normalt rätt förutsägbara tyska valet är därmed i år ovanligt öppet. Mycket lär hända under sommaren, och de olika delstatsvalen som också står på agendan blir oerhört intressanta att följa. Angela Merkel ska få en efterträdare, och den politik som i slutändan kommer att gälla lär nog bli mycket annorlunda än det stabila och försiktiga som kännetecknat hennes många år vid makten. Quo vadis Tyskland!

Tyskland är ju en federal stat med dels en central del (Bund) och dels ett antal (16) förbundsländer med omfattande mått av självständighet. På delstatsnivån (det är alltså förbundsländerna) finns det vidare distrikt ((Land)Kreise, motsvarar ungefär kommuner) som i sin tur består av ett antal orter (Gemeinde). På alla dessa nivåer finns det förtroendevalda politiker som väljs med olika tidsmellanrum. Dessutom väljs förbundspresidenten vart femte år. Vissa år är det väldigt många av dessa olika förvaltningsnivåer som har schemalagt sina val, och då uppstår det man kallar ”supervalår”. Just detta år (2021) är ett sådant. Det inträffade också 1994, 2009, och 2011.

I år är det val till förbundsdagen Bundestag (den 26 september) och val till de lokala parlamenten (Landtag) i förbundsländerna Baden-Württemberg, Rheinland-Pfalz, Thüringen, Sachsen-Anhalt, Berlin och Mecklenburg-Vorpommern. Dessutom tillkommer kommunalval i Hessen och i Niedersachsen. Det betyder ett oehört intensivt kampanjarbete och kampanjande i princip hela tiden från och med nu till september när Berlin, Mecklenburg-Vorpommern och Bundestag genomför sina val. De ledande politikerna i varje parti som deltar i valen har med andra ord skäppan full hela vägen, med både det normala politiska arbetet och valarbetet.

Utanför Tyskland är det förstås valet till förbundsdagen som röner mest uppmärksamhet. Det valet avgör vilket parti som kommer att leda regeringsarbetet de kommande fyra åren, och därmed också vem som kommer att kunna utse nästa förbundskansler. Eran Angela Merkel kommer till sitt slut efter 16 år där hon varit Tysklands viktigaste politiker, och dessutom den som i verkligheten haft störst inflytande på europeisk politik. Vem det än blir får en svår uppgift om hen vill eller strävar efter att fylla ut hennes politiska fotavtryck. Den nya regeringen kommer liksom alla tyska regeringar i modern tid att vara en koalition med minst två partier. Inget parti är stort nog att vinna så många platser i Bundestag att det räcker för en enparti-regering. Den nuvarande koalitionen med Merkels kristligt konservativa parti CDU och socialdemokraterna SPD är inte på någons önskelista, så det mest troliga utfallet är en regering med en helt annan sammansättning.

Opinionsundersökningar publiceras ju förstås ständigt, men en som jag följer kontinuerligt publiceras av public service TV-kanalen ZDF (Politbarometer). Vid den senaste publicerade undersökningen (29 januari) fick de valbara partierna följande stödsiffror. CDU som alltså är regeringsparti noterades för 37%. Det är en rätt hög siffra i Tyskland och säkert till en del en effekt av Merkels personliga popularitet. Regeringspartnern SPD nådde 15%, en nivå som partiet legat på de senaste åren. För socialdemokraterna är det egentligen en väldigt låg nivå men sen ungefär 2015 har partiet aldrig legat högre än runt 20% på riksnivå. Det väldigt nationalistpopulistiska Alternative für Deutschland har halkat ner till 9%, efter att de senaste åren haft opinionssiffror mellan 15-20%. Inga andra partier vill ha med AfD att göra, och ifall de hamnar under 10% i slutligt valresultat kommer de heller knappast att kunna spela någon roll i nästa förbundsdag. Det frisinnade FDP behöver oroa sig för om de kan behålla sin plats i parlamentet. Gränsen går vid 5% och FDP har under de senaste åren aldrig nått högre opinonssiffror än ca 8%, den senaste mätningen gav dem 6%. Vänsterpartiet die Linke ligger på 7%, en nivå som är bekant för partiet. Sen några år tillbaka har die Grünen på allvar nått stöd som gör dem till seriösa kandidater till att bli näst största parti. Nu ligger stödet på 20%. Övriga partier har stöd från 6% av de tillfrågade, och inget parti i den gruppen lär nå mer än enstaka procent väljarstöd, om ens det.

Spekulationer om vilka partier som kan ingå i en framtida regering pågår ständigt. SPD ser sig i sin egen retorik som ett regeringsbildande parti men bedömare kan i dagsläget inte föreställa sig att de blir bättre än tredje största parti. Annars talar SPD gärna om en koalition som är Rot-Rot-Grün, men die Grünen har numera slutat att lyssna på det örat. De vill i stället in i en regering med mer styrka och ser inte denna färgkombination som särskilt realistisk. Alltmer har de också kommit att lyssna mycket på CDU (och systerpartiet CSU som verkar i Bayern) och deras locktoner. I mångas ögon är också en svart-grön regering (CDU/CSU tillsammans med de gröna) det bästa alternativet. På delstatsnivå finns också goda exempel på just ett sådant samarbete. Dagens opinionssiffror (om de nu så tidigt på säsongen är tillräckligt framsynta och realistiska) stödjer ju definitivt en regering med dessa två partier.

Av de olika partierna är det hittills bara SPD som har utsett sitt toppnamn, i det här fallet Olaf Scholz som är vice-kansler och dessutom finansminister i den sittande regeringen. För unionen CDU/CSU dröjer det till i april innan en ”Kanzlerkandidat” utses. Normalt vore den platsen given för den nyvalde CDU-ordföranden Armin Laschet, men just i år är Markus Söder i CSU så stark att väldigt många för en gångs skull kan se en från Bayern som kandidat för die Union. CDU lär nog inte gärna släppa ifrån sig kanslerkandidaturen utan kommer säkert att kämpa in i det sista för att kunna behålla sitt privilegium att ha den framtida kanslern, förutsatt att valet går CDUs vägar. De andra partierna har ännu inte gjort klart med sina toppnamn, framförallt beroende på att det i samtliga partier finns stridande viljor angående vem som är det bästa skyltfönstret för partiets politik och dess valbarhet.

På den lägre nivån, förbundsländerna, kommer de nu sittande ministerpresidenterna att vara sina respektive partiers toppkandidater, med undantag för Berlin. Där har SPD bestämt att nuvarade familjeministern Franziska Giffey ska vara huvudkandidat. SPD är också favorit till att vinna valet i Berlin, men kommer att behöva samregera med minst ett annat parti. Närmast till val står dock Baden-Württemberg, där den gröne och något åldrige Winfried Kretschmer ska försöka vinna sitt tredje val. Han samregerar med CDU och har troligen en god möjlighet att göra det även efter valet i mars.

Mer öppet är det troligen i SPD-styrda Rheinland-Pfalz. Malu Dreyer är regerande ministerpresident men för en gångs skull är det möjligt att hon får ge sig för CDU, i en koalition med andra partier i så fall. Delstaten Thüringen leds av den popuiläre Bode Ramelow, die Linke, som egentligen är mer populär än sitt parti. Här är nog loppet tämligen öppet. Detsamma kan sägas om Sachsen-Anhalt som nu leds av en koalitionsregering med Reiner Haseloff från CDU som regeringschef. Manuela Schweisg från SPD är ministerpresident i Mecklenburg-Vorpommern, med goda popularitetssiffror för henne personligen. Ifall det räcker för henne att behålla makten är nog även det rätt öppet. I det här förbundslandet har makten ofta växlat mellan SPD och CDU, och nu kan det även tänkas att de gröna kan göra så stora landvinningar att de måste vinnas över för att en regerinsduglig koalition ska kunna bildas.

Utfallet i alla dessa val är mycket viktigt inte bara för Tyskland utan för hela Europa. Alla är medvetna om att landet står inför mycket svåra utmaningar och att många omfattande reformer måste till för att modernisera landet. Det traditionella tyska industrilandet med världens mest framstående och framgångsrika mellanstora företag och en väldigt stor offentlig sektor är nu vid vägs ände. Pensionssystem, socialförsäkringar, utbildning och inte minst hälsovården behöver moderniseras. Energipolitiken beaktar mest bilindustrin och arbetsplatser. Digitaliseringen ligger långt, långt efter andra utvecklade länder, miljöpolitiken är knappast den mest progressiva och den förväntan på tyskt utrikespolitiskt ledarskap som numera etablerats hos andra kräver att ett mer offensivt ledarskap än Merkels försiktiga variant tillåts verka. Det är dock något som den i grunden försiktige och konservative tyske väljaren ställer sig tveksam till. Reformer och nytänkande i all ära, men priset får inte vara särskilt högt.

Den 16 januari kommer det tyska regeringspartiet CDU att ha en fullständigt digital partidag där det avgörs vem som kommer att bli partiets nästa ledare, den som ersätter den avgående partiledaren, försvarsministern Annegret Kramp-Karrenbauer (som alla kallar AKK). De som väljer är 1001 delegater, och alltså inte alla som är medlemmar i partiet.

Det viktiga i sig är dock inte vem som ersätter AKK, utan vem som blir partichef och därmed den som rimligen blir ”Unionens” kandidat till kanslerämbetet vid det kommande parlamentsvalet vilket går av stapeln i september i år. Fram till dess kvarstår Angela Merkel som kansler. Hon behöll den funktionen när hon avgick som partiledare 2018, och ersattes vid ett partidagsval av sin egen favoritkandidat AKK som avgick med segern vid en omröstning där två manliga kandidatet, Jens Spahn och Friedrich Merz, till sin egen förvåning förlorade.

Merkels efterträdare är viktig, dels som den som mest troligt blir regeringschef i Tyskland för de kommande fyra åren, dels den som kommer att kunna föra in både Tyskland och EU på en delvis ny linje. Om det blir en marginell förändring från Merkel-linjen eller en kraftig brytning är avhängigt av vem som vinner det viktiga valet om en dryg vecka.

Angela Merkel är nu inne på sluttampen av sin fjärde raka period som förbundskansler. Dessförinnan var hon partiledare i opposition under tre år och anses av alla bedömare vara en av giganterna i den moderna tyska politiska historien. Hon har egentligen dragit ett mycket större och tyngre lass än så, då hon dessutom i praktiken varit EUs informella ledare, och även varit den som förkroppsligat den fria demokratiska världen under de fyra fruktansvärda år som Donald Trump varit USAs president. Jag antar att hon kommer att ses som betydligt större än både Konrad Adenauer och Helmut Kohl när man summerar hennes karriär. Det är inte illa pinkat av en ”Mädchen” som Kohls generation av CDUare nedlåtande kallade henne. Med den och andra nedvärderande benämningar har hon kunnat leva, om något är Merkel den som minst av allt drivs av ytlig fåfänga och narcissism, istället är det pragmatism och tålamod som kännetecknat hennes agerande.

Den popularitet och respekt som Merkel erkänns är monumental i Tyskland. Hon kallas ”Mutti” och det utan att det uttalas som en förolämpning. Hennes politik är inte populär i alla läger, och det finns de som fanatiskt hatar henne, både från den yttersta vänstern och kanske än mer från den extremhöger som har livaktiga rötter i Tyskland. Hennes bakgrund är välkänd, född för 66 år sen i Hamburg, som dotter i en prästfamilj med rötter i Polen. Hennes far fick kort efter Angelas födelse en tjänst i dåvarande DDR, i en liten ort i Brandenburg. Att där verka som en evangelisk präst långt ner i hierarkin var antagligen en prövning. Angela Merkel, som då hette Krasner i efternamn, var ett skolljus och kom efter gymnasiet att gå vidare som student i kemi och doktorerade i kvantkemi för att därefter arbeta som forskare vid DDRs vetenskapsakademi i Berlin. Där var hon kvar till 1990 då hon blev politiker på heltid och blev medlem i CDU som hon tjänat sen dess. Hon har haft Uckermark i Brandenburg (som en gång i tiden var en del av Pommern som periodvis varit under svenskt härskande) som sin valkrets. Dygder som rationalitet, faktasökande och tålamod och noggrannhet som hon säkert lärde sig under tiden som forskare har lett henne under den långa politikerkarriären. Nu är det dock snart slut på den tiden, och många spekulerar i vad hon kommer att ägna sig åt efter att den partipolitiska eran är över.

De som kandiderar som hennes efterföljare är alla tre långt ifrån Merkel som person, och delvis också som politiker. Det är mycket öppet vem som kommer att vinna, men klart är att alla tre försöker profilera sig som någon helt annat än Merkel, förnyelse är vad de försöker frammana hos väljarna. Den som kanske har högst förtroende hos CDUs gräsrotsväljare är Friedrich Merz. Liksom de andra två kandidaterna kommer han från förbundslandet Nordrhein-Westpfalen. Han har tidigare varit ledamot av Bundestag och till och med gruppchef för partiet. Merkel avpolleterade honom dock för drygt femton år sen och sen dess har han tjänat grova pengar som styrelseledamot för investmentbanken Black Rock. Hans insatser för CDU har i princip varit att klaga på allt Merkel gjort sen dess och med det försöker han nu göra partipolitisk comeback. Hans profil är mycket högerorienterad, framförallt som proponent för det tyska näringslivet. Han förkroppsligar den vulgärtyska modellen av en person som högaktar pengar och status men ser ner på mänskliga rättigheter. Den kritiska hållning som Merkel har haft gentemot t.ex. Putins Ryssland har inget att hämta hos Merz. De som framförallt stöder honom partiinternt är den unga mycket konservativa högern och de äldre ”det-var-bättre-förr” missnöjda höginkomsttagarna. Enligt en mycket färsk opinionsundersökning tycker 38% av CDUs medlemmar att han är det bästa valet. Som kansler ser andra partiers väljare (med undantag av AfD och det lilla liberala pariet FDP) honom som det sämsta alternativet (CDU vinner ofta val men behöver regera i en koalition), så det är inte säkert att delegaterna till partistämman har samma åsikt.

Armin Laschet är idag ministerpresident i Nordrhein-Westpfalen. Han är den som ligger närmast Merkel politiskt, men har en betydligt folkligare framtoning. För ett knappt år sen var han nog favorit till partiledarposten men under corona-pandemin har hans rätt fladdriga agerande minskat hans förtroende hos väljarna. Han har dock lång erfarenhet som ledare för det största förbundslandet och har därmed överlägset bäst meriter i exekutiv politik. Liksom Merkel är han påtagligt pragmatisk och rätt socialt inriktad. Det är dock bara 11% av CDUs väljare som idag verkar se honom som bästa kandidat.

Den tredje kandidaten, också från Nordrhein-Westpfalen, är Norbert Röttgen. Hans kadidatur sågs länge mest som en parentes, egentligen totalt chanslös. Med tiden har han dock växt på sig betydligt och är den som anses vara det bästa valet i fall alla väljare får säga sitt. Bland CDUs väljare ligger han efter Merz, ca 30% stöder Röttgen. Man bör dock komma ihåg att 20-25% av både CDUs egna väljare och även bland de som stöder andra partier inte har någon åsikt i frågan, så det finns utrymme för överraskningar. Röttgen har varit minister (miljö) och är CDUs stämma i utrikespolitiken. Han är än mer Europavänlig än Merkel och desutom mycket tydlig i sin hållning till den politik som förs av USA, Ryssland och Kina. Klart vassare än andra kandidater och motsatsen till Merz rätt principlösa hållning till auktoritära regimer. Till Röttgens fördel kan också räknas att han har klart mest sympatier hos De Gröna, vilket är den i dagsläget mest troliga koalitionspartnern i en eventuell framtida CDU-ledd regering. Även SPD skulle föredra Röttgen, men de vill nog inte sätta sig i en ny sits som juniorpartner i en regering igen, partiet har tagit mycket stryk de senaste tio åren, och vill nog hellre vara i en opposionssits om de inte själva kan leda landet.

Så, det finns alltså tre kandidater till partiledarposten, och den som vinner skulle ”normalt” också vara kanslerkandidat för unionen CDU/CSU. CSU är ju enbart företrädda i Bayern och ses av övriga tyskar som ett provinsiellt parti som inte håller måttet på den nationella arenan. Tidigare försök av CSU att ha en kanslerkandidat har ju också totalt misslyckats. Nu är det dock nya tider och kanske också nya strömningar i samhället som ändrar på förutsättningarna. CSU leds av Bayerns ministerpresident Markus Söder. Han har i opinionsundersökningarna den överlägset bästa ställningen som unionens kandidat som regeringschef. Till stor del kan det hänföras till hans COVID-19-konto, eftersom han hela tiden försökt framstå som den som är ute efter de hårdaste tagen och vill ha mest restriktioner. Det har inte fungerat bra i Bayern, men som vanligt är det inte verkligheten utan imagen som väljarna lyder under. Det är dock tveksamt om CSU skulle få igenom att Söder skulle vara unionens kanslerkandidat, man vore rädd att förlora alltför många väljare bland icke-bayrare om en politiker med sådan socialkonservativ profil som Söder vore galjonsfigur. Han har dock under de senaste månaderna försökt att hitta en ”grön” profil som skulle vara attraktiv för yngre men dock konservativa väljare som bland annat tar klimatförändringarna på allvar.

Att ersätta Merkel bli inte lätt. Hon lämnar stora fotavtryck efter sig. Det senaste halvåret har hon ju dessutom varit Europarådets president, en position som inte återkommer till Tyskland förrän 2034. Det har ju varit en riktigt svår tid att ha den posten, och i stort är det nog bra för oss övriga att det var Tyskland som var ordförandeland. En del sämre utfall får dock Merkel ta på sig. Hennes svaga agerande gentemot Polen och framförallt Ungern vad gäller rättsstatlighet och åtkomsten av EU-medel lämnar en hel del övrigt att önska, trots alla de försäkringar om att nu är det rättsstatliga principer som gäller. I verkligheten kan både Fidesz och PiS lugnt arbeta vidare för att göra verklighet av ambitionen att omvandla länderna till fullvärdiga auktoritära stater. På årets näst sista dag kom ju EU och Kina också överens om ett investeringsavtal som innebär möjliga förbättringar för europeiska företag i Kina på kort sikt, men som i förlängningen inte betyder någonting. Dessvärre var det med en enormt hög prislapp, diskussionen om mänskliga rättigheter sopades helt under mattan och därmed erkänner EU att den totalitära utvecklingen i Kina är legitim. Det kan nog komma tillbaka och bita oss rejält i nacken i framtiden. Här har Merkels pragmatism och hennes lyhördhet vad gäller det tyska näringslivets fraser om att skydda arbetsplatser som främsta mål lett till ett övergivande av principer som man inte trodde att en dotter av det förhatliga DDR-systemet var mäktig till.

Det var på eftermiddan en fin höstdag 2010 som jag och några kollegor klev av buss 128 när den kom fram till slutstationen Flughafen Berlin-Tegel. Vi stannade till utanför terminalen och växlade några ord innan vi var för sig letade oss in i den svårnavigerade avgångshallen för att checka in till våra respektive flyg. Själv var jag på väg hem till Wien och de andra skulle till Zürich, Düsseldorf och Lyon för vidare transporter. När vi stod där föll ögonen på de jättestora plakat som annonserade att Tegel snart skulle läggas ner och ersättas av den nya storflygplatsen Berlin-Brandenburg. Affischerna meddelade att öppnandet var planerat till oktober 2011 och budskapet kunde inte vara mer optimistiskt. Vi fällde några kommentarer om att Berlin, i praktiken Europas huvudstad, verkligen kunde behöva en del ansiktslyftningar och att en tidsenlig flygplats hörde dit. Somliga av oss uttryckte också några beklagande ord om att det kändes lite sorgligt att börja nedräkningen inför den sista flighten till och från Tegel. Trots trängseln, den åldrade finishen och den relativa bristen på service-erbjudanden har Tegel alltid känts personlig och med en unik charm som åtminstone jag tyckt om. Huruvida de boende i de delar av Berlin som ligger längs inflygningsrutterna trivts med närheten till flygplatsen som servade 24 miljoner passagerare 2019 är inte så entydigt. Bullrigt var det dock.

Nu blev det inget av med öppnandet av flygplatsen Berlin-Brandenburg Airport Willy Brandt på hösten 2011. Allt sköts upp till 2012, men även den planen gick i stöpet. Sen försköts det hela till 2015, och sen vidare till ett senare datum samma år. Historien upprepade sig flera gånger, men nu är allt klart för ett öppnande den sista oktober 2020. Den första avgången (till London med easyJet) är planerad till 1 november. Hela historien har blivit till en blandning av megaskandal och svart humor som ofta varit en källa för kommentarer och konversationer under åren som gått.

Hur kom det sig att detta jätteprojekt har råkat i sådana svårigheter? När det ursprungliga öppningsdatumet inte kunde hållas var det problem med brand- och säkerhetsalarm samt ventilation som inte kunde lösas. De problemen hängde kvar under lång tid, men kabeldragningar och datorproblem tillkom med tiden. Företaget som var ansvarigt för den övergripande planeringen gick i konkurs under resans gång. Finansieringen blev svårare att klara av med tiden. Arbetet, som påbörjades 2006, var initialt budgeterat till drygt två miljarder Euro. Nu är notan uppe i 7,1 miljarder, och flygplatsen kommer att behöva mycket stora finansiella tillskott de närmaste åren för att kunna klara driften. Bygget är alltså rejält dyrt, och bekostas helt av skattepengar. Från början ville styrande politiker att projektet skulle drivas av privata intressen, men den dåvarande borgmästaren i Berlin, socialdemokraten Klaus Wowereit, köpte inte den idén utan ville att politiker skulle ha ansvar för megasatsningen och styra den. Därför blev förbundsländerna Berlin och Brandenburg ägare av projektet, tillsammans med den tyska staten. Det kapitala misslyckandet som det förde till har inte direkt lett till några personella konsekvenser men i allmänhetens ögon har ansvariga politiker tappat ordentligt i anseende. Projektledningen har bytts ut flera gånger och anses allmänt ha skött sig mycket dåligt, med undantag av de som nu leder arbetet. Även de stora företagen som varit inblandade har fått negativ kritik, inte minst då de haft väldigt generösa kontrakt som tillåtit dem att fortsätta att tjäna stora summor trots att arbetena varken varit av tillfredsställande kvalitet eller blivit utförda enligt tidsplanen. Kanske inte så konstigt att det blivit en ekonomisk katastrof som skattebetalarna nu helt och hållet får stå för.

När BER, som den nya flygplatsen heter i förkortad form, öppnar om en dryg vecka kommer Berlin alltså för första gången i modern tid ha en enda flygplats. Den ersätter Tegel som jag skrivit om här ovan, och den mindre kända Schönefeld som ligger söder om Berlin, i delstaten Brandenburg. Den terminal som finns på Schönefeld fortsätter att användas ytterligare några år och kommer att benämnas T5 i det nya bygget. De nya landningsbanorna och terminalerna T1 och T2 ligger strax söder om den existerande terminalen som kan nås med buss och tåg från de nya terminalerna. Till att börja med räknar man med 27 miljoner passagerare årligen, men behoven beräknas öka och planer finns för expansioner till 45-50 miljoner resande per år. Trafiken vid Tegel fortsätter till den 8 november.

Tidigare fanns det också en tredje internationell flygplats i Berlin, Tempelhof. Den stängdes 2008, efter det att de sista åren huvudsakligen nyttjades av privatjets och fraktflyg. Den flygplatsen var en av de allra första storflygplatserna, med start redan på 1920-talet. Den spelade en viktig roll 1948 för de leveranser av livsmedel, sjukvårdsmaterial etc. som amerikanerna satte in för att försörja de västberlinare som blev avstängda från omvärlden av de sovjetiska ockupationsstyrkorna. Sen förblev Tempelhof den viktigaste amerikanska dörren till det annars avstängda Väst-Berlin.

Nu är det alltså äntligen dags att boka flygbiljetter till BER när resandet väl kommer igång igen. Det kommer säkert att kännas lite tomt att inte kunna få gå vilse i Tegels sexkantiga huvud-terminalbyggnad nån mer gång (mitt sista besök var i februari i år), eller att inte kunna köpa en Currywurst med ketchup i den avställda järnvägsvagn som placerades vid sidan av teminalen för årtionden sen. Annars lär det bli betydligt mer praktiskt och bekvämt för resenärerna, både avseende vistelsen på flygplatsen och de transporter till och från som är nödvändiga.

Vissa av oss har ju också funderat över hur det kommer sig att stora infrastrukturprojekt har varit så svåra att genomföra de sista två decennierna i ett Tyskland som annars varit världsmästare i stora ingenjörsprojekt. Den här flygplatsen är det det värsta exemplet men man har också misslyckats med att få till stånd järnvägsprojekt. Först blev det inget av de projekt som bygger på maglev-tekniken med starka magnetfält (TRANSRAPID). Planer fanns för att förbinda München med dess stora och mycket fina flygplats som ligger lite långt bort från själva centrala staden. De planerna verkar nu ha skrotats helt. Också tänkta förbindelser i Ruhrområdet testades men lades ner av olika anledningar. Jätteprojektet Stuttgart 21 gick länge i stå, men är nu under konstruktion och tros vara färdigt 2025 istället för 2019. Där kommer centrala Stuttgart att ”återerövra” värdefull stadsmark genom att spårsträckningar och stationsbyggnader placeras under jord. Sen har ju Tyskland det svårt med att bygga de livsnödvändiga el-ledningar som behövs för att distribuera elström från produktionen i norr till förbrukningen i söder. I samtliga dessa fall spelar NIMBY-effekten en påtaglig roll, alla vill ha förbättrad och mer miljövänlig infrastruktur, men inte om det blir där jag bor.

De senaste två veckosluten har personer demonstraterat i Berlin mot de anti-COVID-19 åtgärder som den tyska förbundsregeringen sjösatt. Framförallt har missnöjet riktat sig mot åtgärder som främjar social distansering och mot att det vid olika situationer råder det man kallar ”maskplikt”. Demonstrationerna bröt genomgående mot de regler som gäller i Tyskland för sammankomster med större antal människor och blev under de bägge helgerna upplösta (tämligen långsamt och ineffektivt) av polisen. Antalet deltagare uppges av polisen ha uppgått till ca 22000 den första helgen och knappt 40000 den andra helgen. Som vanligt anger arrangörerna betydligt högre siffror, upp emot en miljon vid den andra lördagen. Oberoende medier som t.e.x der Spiegel har gjort egna beräkningar och kommit fram till siffror som mer liknar de som polisen har angett.

Demonstationerna under den andra helgen urartade på ett sätt som fick Tyskland och tyskar att bli upprörda till en grad som jag knappast upplevt under min tid som följare av tyska händelser och nyheter, dvs. under flera decennier. Den främsta orsaken är att en sub-grupp av några hundra demonstranter lördagen den 27 augusti bröt sig ur den väg som demonstrationståget följde och rusade upp på trappan till Reichstags-byggnaden och försökte ta sig in där. Många av just dessa demonstranter höll flaggor av olika utseenden, varav det mest anmärkningsvärda var den s.k. Reichsflaggan, en flagga med tre horisontella fält i färgerna svart-vitt-rött. Vissa av dessa flaggor var dessutom försedda med symboler som använts av den tyska krigsmakten under andra världskriget. Denna flagga var först det tyska kejsardömets flagga 1871-1919 och sedan den flagga som Nazi-Tyskland använde ett par år innan den gjordes om med hakkorset som central symbol 1935. Flaggan med hakkors är förbjuden, medan den ursprungliga flaggan får användas men kan konfiskeras av polisen om den leder till oroligheter. Andra flaggor som syntes i den gruppen inkluderade flaggan som den amerikanska extremistgruppen Q-Anon använder sig av, och flera andra högerextrema symboler. På en del bilder såg jag också den svenska flaggan, men jag har ingen aning om vad det betyder i sammanhanget.

Stormningsförsöket stoppades snabbt av polisen men folkmängden försökte fortsatt att bryta sig igenom polisspärren som stod på trappan. Både pöbelbeteendet och användandet av dessa laddade symboler väckte stor upprördhet i Tyskland som verkligen inte tar lätt på sitt nazistiska förflutna. Symboliken i handlingarna och de associationer som de ledde till är oerhört förolämpande för tyskar i gemen och fick politiker i alla läger (med undantag av AfD- Alternative für Deutschland – som bagatelliserade händelsen) och mängder med kommentatorer att uttrycka sin upprördhet och sitt fördömande i kraftigast möjliga ordalag.

Var det då enbart högerextremister och demokratihatare som deltog i denna och andra liknande demonstrationer? Svaret är nej, det som verkar förena deltagarna är ett kraftigt missnöje med åtgärder som införts för att begränsa spridning och konsekvenser av corona-infektioner. Nu kan man ju fråga sig vad som egentligen är så problematiskt, då de flesta restriktioner är borta eller kraftigt reducerade, och de var för övrigt inte särskilt påtagliga i Tyskland i jämförelse med andra länder. Demonstrationer av det här slaget började i våras i Stuttgart och har sedan hållits regelbundet, oftast med ett tämligen blygsamt deltagarantal. De som deltar verkar vara individer som tror att pandemin är en stor lögn och att det överhuvudtaget inte finns någon sjukdom att prata om. Vissa tror att viruset är ett påhitt och en konspiration som mäktiga krafter, t.ex. storfinansen (hej antisemitism!), läkemedelsindustrin och Bill Gates (!) sjösatt för att stärka sitt välde och kunna dominera människor. En del vill inte se några inskränkningar av något slag i sitt eget liv och blir därmed förnärmade av t.ex. uppmaningar om att hålla avstånd, tvätta händerna och att tvingas bära näs-och-munskydd i vissa sammanhang. Ytterligare andra demonstranter bär regnbågsflaggor, är religiösa fredsivrare eller rent allmänt vill att människor ska visa varandra mer kärlek. Riktigt hur de identifierar sig med COVID-lögnare är svårt att förstå.

Sen tillkommer ytterligare en kategori som mer och mer verkar ta över demonstrationerna. Det är de högerextrema som vill avskaffa demokratin i Tyskland och ersätta den med ett auktoritärt styre, utan inslag av demokrati, mångfald och liberala värderingar. Dessa demonstranter var de som ledde angreppet på Reichtags-hustrappan och som skrek på Putin och Trump att komma och befria dem. Flera politiska grupperingar på den mest högerextrema kanten var representerade, inklusive det nynazistiska partiet NPD, partiet der 3. Weg, AfDs högerflygel, den Identitära Rörelsen, och de virrpannor som inte erkänner att det finns en tysk republik, utan enbart erkänner det sedan länge försvunna Tyska Riket (s.k. Reichsbürger). Det är inslaget av dessa grupper, deras ökande inflytande, och mycket hårda retorik som får tyska politiker att bli oroliga. Med COVID-19 som förevändning försöker man nu få större acceptans i den tyska befolkningen för att långsiktigt kunna ersätta det demokratiska styrelseskicket med en auktoritär stat som enbart erkänner tyskar och ”tyska värderingar och tysk kultur”.

TV-inslag och andra medier visar ofta på personer i dessa demonstrationer som inte har några yttre tecken på att tillhöra de som hotar det öppna samhället. På frågan om de tycker att det är i sin ordning att göra gemensam sak med högerextrema visar de ofta upp ett förvånat ansikte, och svarar ungefär som så att ´ja det är klart att det finns ju några nazister här också´. Så värst störande verkar det inte vara. Som Yuval Noah Harari har skrivit: man ska aldrig underskatta människors dumhet.

Tyskland tar över som ordförandeland i EU-rådet undra andra halvåret 2020. Det kommer att vara en väldigt viktig och avgörande period, inte bara för EU utan också för resten av världen. Fler och svårare utmaningar ligger framför oss nu än på mycket länge.

Huvudpunkterna i Tysklands handelsprogram är minsann svåra och besvärliga nog som enskilda företeelser, nu kommer allt på en gång. Givetvis kommer hanteringen av coronapandemin och åtgärderna för att stimulera näringslivet att vara ständigt närvarande. EU-budgeten för 2021-2027 blir en riktig knäckfråga, där länderna idag står ovanligt långt ifrån varandra. Brexit ska föras i hamn, EUs roll visavi Storbritannien är väldigt viktig. Förhoppningsvis glöms inte vårt största problem, klimatfrågan, bort i vimlet av rubrikknipande frågor. Världen går emot en ökad digitalisering, och Europa riskerar att komma rejält på efterkälken vilket vore en katastrof. Vilken roll vill och kan EU spela på den globala politikarenan, nu när allt fler vill vara stormakter och framtiden är mer osäker än någonsin?

Jag liksom många andra är uppriktigt glad över att det är just Tyskland som är ordförandeland de kommande sex månaderna. Även om det är ett lagarbete så spelar det stor roll vem som håller i klubban och ser till att saker händer. Tyskland är EUs största och viktigaste land, hur Tyskland beter sig avspeglar sig i övriga EU. Om Tyskland inte intresserar sig eller tar på sig en ledande roll fragmenteras EU och flera poler uppstår. Europeisk enhet och slagkraft är med andra ord en funktion av Tysklands styrka. Av historiska skäl har många, inräknat Tyskland självt, varit rädda för ett starkt Tyskland. Därmed har landet under tiden från andra världskrigets slut fram till det senaste decenniet spelat på en för låg nivå i det globala politiska spelet. Numera är Tyskland mer aktivt och tar initiativ, vilket i det stora hela uppfattas positivt av andra länder. Relationerna till Frankrike är ju genomgående goda till utmärkta, vilket kanske är den bästa värdemätaren.

Den kommande ordförandeperioden med minst sagt tunga uppgifter lär nog vara förbundskansler Angela Merkels sista stora uppträdande på den internationella arenan. Det skulle i så fall vara en fin slutpunkt på en ovanligt lång och framgångsrik politikerkarriär. Hon är nu inne på det näst sista året som regeringschef under en fjärde sammanhängande mandatsperiod. Under åren 2000-2018 var hon partiledare för CDU, innan hon på hösten 2018 lämnade över den posten till Annegret Kramp-Karrenbauer (praktiskt nog kallad AKK). Därmed trodde många betraktare och kommentatorer att Merkel var slut och bara väntade på att få lämna över också jobbet som kansler till sin efterträdare. Merkel överraskade dock och meddelade att hon kvarstår som kansler fram till och med nästa val till den tyska Förbundsdagen, hösten 2021. I mångas ögon var det högst oklokt, det gjorde livet svårare för AKK som partichef och Merkel själv förlorade kraft och makt över kanslerjobbet.

Under en längre tid såg det ut som om olyckskorparna fick rätt, Merkel verkade trött och oinspirerad, mer intresserad av utlandsengagement än inrikes- och partipolitik, och AKK gjorde ingen lycka som partiledare. Coronapandemin och det som den fört med sig har dock revitaliserat Merkel påtagligt, och hon har tagit befälet på ett mycket tydligt sätt. Numera dominerar hon den politiska scenen som i fornstora dagar, både i Tyskland och även globalt. Plötsligt är hon också påtagligt reformvillig och efterfrågar förnyelse på ett sätt som tidigare var obekant för henne. Det ser ut som om Merkel är rätt person att leda EU det närmaste svåra halvåret. Hennes tyska landsmän tror stenhårt på henne och hennes popularitetssiffror (vilka alltid varit mycket höga) utklassar ständigt andra politikers.

Hon lär dock avgå förr eller senare (senast till valet 2021 var det besked hon själv gav) och den givna frågan är vem som kommer att axla hennes mantel. Frågan har ställts många gånger under årens lopp. Flera generationer av förhoppningsfulla och ambitiösa politiker har passerat igenom CDUs led under Merkels långa tid som partiledare och förbundskansler. Utmärkande för henne har dock varit att hon inte har satsat på att understödja starka personer i hennes närhet. De som varit nära nog för att kanske kunna vara en fara för hennes makt har på olika sätt försvunnit ut i periferin. Därmed har det uppstått ett glapp mellan Merkel och de ”unga och kommande”. Den ende som egentligen hela hennes tid vid makten varit närvarande, och med hög svansföring, har varit Wolfgang Schäuble, numera parlamentets talman och tidigare bl.a. kraftfull finansminister. Hans bästa tid är dock sedan länge förbi och som efterföljare till Merkel var han aldrig aktuell.

Den CDU-interna omröstningen om partiledarposten efter Merkels annonserade avgång vanns av Annegret Kramp-Karrenbauer som kommer från det lilla förbundslandet Saarland. Tyvärr för AKK var Merkels beslut att sitta kvar som förbundskansler en riktig björntjänst. Någon egentlig maktbas inom regeringen fattades för AKK, som på nåder utnämndes till försvarsminister. Omfattande intern kritik (och mobbing) samt hennes tillkortakommanden som ledare har dock fått också AKK att avgå. Hon verkar fortfarande som partiledare, men partiet har aviserat nyval av ledare under 2020. Egentligen skulle det redan ha skett, men COVID-19 har påverkat det schemat.

Nu är tre herrar självutnämnda kandidater. De kommer alla från Nordrhein-Westphalen (NRW) och är i ungefär samma ålder (55+). För ögonblicket har de flesta ögonen på Armin Laschet, nuvarande ministerpresident i NRW. Han kandiderar i ett team tillsammans med sjukvårdsministern Jens Spahn, som nog har ögonen på en egen kandidatur längre fram. Friedrich Merz är en annan kandidat. Han är politiskt rätt långt till höger i det konservativa CDU, och är en tänkbar favorit för storfinansen och de yngre konservativa. Norbert Röttgen är den tredje kandidaten, CDUs talesman i utrikespolitiska frågor. Han är en mycket efterfrågad gäst i politiska talk-shows när utrikespolitik står på dagordningen, men har synts väldig lite under dessa månader med pandemin. Han verkar nog vara det svagaste kortet av de tre.

Den som är partiledare för CDU vid nästa val blir troligen också ”Kanzlerkandidat” för partiunionen CDU/CSU. Det är inte ett måste, men har nästan alltid setts som det mest lämpliga. CDU är representerat i hela Tyskland, medan systerpartiet CSU enbart verkar i Bayern. CDU är alltså mycket större. Den nye CSU-bossen Markus Söder har dock de senaste månaderna tagit stor plats i media, och man får definitivt intrycket av att han vill verka på förbundsnivå, och inte enbart hemma i Bayern. Hans popularitet har ökat kraftigt under pandemin och många betraktare tror att han strävar efter att vara kanslerkandidat. Hans personliga ambition till trots, de flesta ser dock honom knappast som en tillgång i ett landsomfattande val, där ligger honom den bayerska hemvisten i fatet.

Ytterligare en kandidat, en riktig joker i så fall, skymtar kanske också i bakgrunden. De senaste månadernas starka uppträdande, och i kombination med en eventuell framgångsrik period som ordförande under EU-presidenskapet kan kanske leda till att Angela Merkel ställer upp igen. Därmed skulle hon kandidera för en femte mandatperiod, vilket vore ett rekord. Alltfler synes också vilja ha kvar ”Mutti” som ledare för ett starkt och modert Tyskland i svåra tider.

De senaste decennierna har Sveriges exportsuccéer till synes dominerats av tämligen ”mjuka” produkter. Man tänker i andra länder idag mindre på svenskt stål och verkstadsprodukter eller kemikalier och läkemedel. Istället verkar det som om den svenska bilden är uppbyggd av underhållningsmusik, billigt (stil- och kvalitetsmässigt, men inte kostnadsmässigt) ungdomsmode, dataspel och deckare. De senare fick ett enormt genomslag med Stieg Larssons genialiska Lisbeth Salander-trilogi, men även innan dess hade flera svenska författare haft påtaglig internationell lyskraft. Sjöwall och Wahlöö liksom Mankell och Liza Marklund hade skördat stora försäljningsframgångar och lysande kritikerkommentarer. Därefter har många svenska författare blivit mycket större utomlands än på hemmaplan. Många författare från de andra nordiska länderna är lika, eller till med mer, framgångsrika idag, och utgör den del av kriminallitteraturen som säljs internationellt under beteckningen ”nordic noir”.

Tyskland är nog det land som är mest fascinerat av svenska (och andra nordiska) deckare. Otaliga TV-produktioner görs av tyska bolag, ofta i samarbete med nordiska partners, för en marknad som synes omättlig. I princip ingen TV-kväll i de tyskspråkiga länderna saknar åtminstone någon deckare som bygger på svenska eller andra nordiska manuskript. Genom åren har nog de flesta sett avsnitt med Peter Haber som Martin Beck, med Krister Henriksson som Wallander, eller någon av de serier som tilldrar sig ute i provinsen någonstans.

Dessa nordiska gästspel till trots, den serie (egentligen en felaktigt benämning, varje episod är fristående) som är drottningen i sammanhanget är Tatort (”brottsplats” vore en svensk, något felaktig översättning) som sänds i kanalen ARD (en rikstäckande public-service kanal). Varje afton klockan åtta sänds nyhetsprogrammet Tagesschau som följs av den väl inkörda signaturmelodin för Tatort en kvart senare på söndagarna.

Serien har spelat in över 1000 episoder och går sedan 1970. Ofta går något avsnitt i repris i någon av de regionala sändarna så det finns goda möjligheter att hitta något äldre program vilken kväll som helst. Sen finns ju försås också ARD Mediathek som är det digitala biblioteket där man strävar efter att lagra allt som sänts så att man kan se vad man vill från kanalens utbud. Alla avsnitt finns inte där men från de senaste åren går det bra att hitta det mesta som sänts.

Produktionen av respektive avsnitt görs av något av de lokala TV-bolagen som servar respektive förbundsland. Det innebär att det ena veckan kommer ett avsnitt från t.ex. Köln, och nästa söndag från Dresden. Sedan kommer en episod som gjorts av nordtyska Hamburg, osv. Över ett år har så varje regionalt team spelat in ett till tre avsnitt. De olika delstaterna och städerna blir därmed skildrade på olika sätt vilket gör att man som tittare blir bekant med olika geografiskt och kulturellt åtskilda regioner. Både Österrike och Schweiz har också sina produktioner. Eftersom tyskan har många väldigt särpräglade dialekter kan man få en bra uppfattning hur språket låter i de olika delarna av den tyskspråkiga världen. Miljöskildringarna tillhör de bästa inslagen i de olika programmen.

De olika spelplatserna har givetvis också sina egna polisteam som löser de kniviga problemen. Typiskt för Tatort är att man ofta speglar ett aktuellt samhällsproblem, som därmed egentligen är det huvudsakliga temat, snarare än den problemlösning som presenteras. På plats finns då en eller oftast två till tre ”ständiga” kriminalare som man lär känna rätt väl över åren ifall man som jag är en trogen tittare. Några av de som spelar huvudrollerna har varit med väldigt många år. En del spelas av aktörer som är bekanta ifrån internationella scener och filmer. I dagens uppsättning av olika kommissarier spelar således Ulrich Tukur en kommissarie Murot i Wiesbaden med den äran. Til Schweiger har fått rollen som Tschiller i Hamburg, en roll med mycket action men knappast särskilt välspelad. Andra skådespelare som synts utanför Tyskland i tidigare upplagor var de avlidna Curt Jürgens, Götz George och Hannelore Elsner. Joachim Król hade ett tag rollen som den alkoholiserade Steier i Frankfurt, och Oscar-pristagaren Christoph Waltz har faktist haft en episod som fallösare i Wien för länge sedan.

De flesta av oss tittare har nog någon eller några favoritkommissarier. För egen del hör jag till de som med förtjusning ser episoder från Münster där Axel Prahl och Jan Josef Liefers löser knepiga och underhållande mordgåtor sen 2002. Deras rollfigurer är den folklige och något kantige Thiel, överkommissarie, och rättsläkaren tillika professorn Karl-Friedrich Boerne. Den senare är oerhört snobbig och elitistisk, grym i sina spydiga kommentarer, och charmerande vilsen när han regelbundet gör sig löjlig. Deras samspel är nära nog perfekt och de har ofta också riktigt bra manus att arbeta med. Kvalitén på de olika avsnitten är annars ganska ojämn, och flera av de ”yngre” besättningarna sätts i roller som är mindre trovärdiga, och tvingas att lösa problem som är minst sagt tveksamt konstruerade. Däremot är väderkornet väl utvecklat när det gäller att hitta tidsrelevanta samhällsproblem som kan belysas av deckarhistorier.

I dagens fragmenterade mediavärld har TV-program, även om de sänds på ”prime time” knappast de tittarsiffror som ansågs höga för 20-30 år sen. Sen Tysklands återförening har siffror upp emot 15 miljoner noterats för några Tatort-avsnitt, men något årtionde tidigare var vissa avsnitt sedda av 20-25 miljoner, och det bara i Västtyskland. Under 2019 sågs Tatort-avsnitten av i genomsnitt nio miljoner, med ett toppvärde på 14 miljoner för ett avsnitt från det nämnda Münstergänget. Sändningarna går samtidigt på söndagskvällen i de tre länderna Tyskland, Schweiz och Österrike med en gemensam befolkning på i runda tal 100 miljoner. Få om ens några andra TV-program som sänds regelbundet lär uppvisa sådana siffror, så man får nog säga att den gamla ärevördiga damen Tatort fortfarande har kvar sin attraktionskraft.