Av en tillfällighet såg jag nyligen ett program på SVT-Play där fyra svenska världsmästare i alpin skidåkning pratade med varandra om sina framgångar vid gångna världsmästerskap. Pernilla Wiberg modererade programmet och hon hade placerat Anja Pärson och Ingemar Stenmark i gästfåtöljerna. På videolänk deltog Jonas Nilsson som tydligen bor i Portugal numera. Programmet var välgjort och för oss i ”Stenmark-generationen” en härlig tillbakablick på en idrottsepok som verkligen fångade allas intresse.

Samtidigt pågick alpina skid-VM i italienska Cortina d´Ampezzo, en vintersportort med fantastiska traditioner och där många svenska framgångar har skördats. I årets mästerskap var det inte direkt något svenskt medaljregn men den alpina skidsporten är verkligen spännande och har utvecklats oerhört från det sena 1970-talet när Stenmark var som bäst. Nu är det ju alltid svårt att jämföra epoker, men klart är att de åkare som Stenmark tävlade emot var intressanta personligheter men knappast på idrottsligt samma nivå som dagens åkare. Det tempo som kännetecknar nutida race är så oerhört mycket högre än det var på den tiden. Professionalismen är mycket mer uttalad och den tekniska utvecklingen möjliggör prestationer som är otroliga.

De initierade kommentarer och intressanta minnen som Wiberg med gäster levererade var fantastiskt intressanta att följa. Stenmark debuterade i landslaget 1973 och höll på i femton år i den yttersta världseliten. Jonas Nilsson kom in i landslaget under de sista åren som Stenmark höll på, medan Pernalla Wiberg kom fram som en representant för en ny generation (i landslaget 1990-2002) där fartgrenarna var mer intressanta än de traditionella teknikgrenarna slalom och storslaom. Anja är den yngsta i gänget och hon tävlade på internationell nivå 1998-2012. De fyra har alltså varit svensk alpin skidsports affischnamn nära fyrtio år!

Vid årets VM var som vanligt Österrike bästa nation. Numera har de ju inga superstjärnor i landslaget, men de tog ändock fem guldmedaljer och ett silver och två bronsmedaljer så utdelningen var minsann inte dålig. När Katharina Liensberger vann parallellstorslalom var det den hundrade österrikiska guldmedaljen i alpina VM. Det första guldet togs också i Cortina, av Gustav Lantschner som vann störtloppet 1932. Sedan dess har landet numera 102 guld och mer än 300 medaljer totalt. Legendariska storfräsare var förstås Toni Sailer som vann sju VM-guld och Anne-Marie Moser-Pröll som jag själv minns som en otrolig segermaskin på 1970-talet. Hon knep fem guld i VM.

Österrike har ju det främsta alpina landslaget genom tiderna och är även framgångsrikt i andra vintersporter som skidskytte och bobsleigh och rodel. Även i nordiska discipliner är de framgångsrika, med kontinuerligt stora framgångar i både backhoppning och nordisk kombination. Allmänhetens intresse är stort för alla dessa grenar, men absolut högst i rang står störtlopp och backhoppning. ”Alla” vet vilka som är de främsta utövarna och TV-sändningarna missar aldrig att rapportera österrikiska framgångar i dessa discipliner. På samma sätt förhåller det sig i Tyskland och Schweiz. De generöst tilltagna TV-sändningarna under vinterhelgerna sänder alla bob- och rodelåk där tyskar deltar, skidskyttet är oerhört populärt liksom backhoppning och den nordiska kombinationen. Alpina grenar står också högt i kurs, vilket är än mer uttalat i Schweiz, där också backhoppningen är populär. Däremot nämns längskidåkningen inte med ett ord i något av dessa länder numera. Periodvis har det ju varit framgångar även i dessa grenar, men idag är intresset obefintligt.

Här har vi alltså en oerhört annorlunda situation i de vintriga nordiska länderna, där ju längdåkningen är så absolut nummer ett. Överallt annars är det en mycket exotisk sport, med obefintligt medialt och folkligt intresse. Pågående nordiska skid-VM i Oberstdorf i Bayern bevakas väl men har inte en sekund sändningstid för längdåkningen. Detta ointresse är också kopplat till att det inte finns särskilt många utövare på elitnivå i Centraleuropa, och de som tävlar internationellt är ju inte direkt några vinnare numera.

Tyvärr lär vi nog få se längdskidåkningens utdöende internationellt inom några decennier om inte något radikalt sker. Sporten har ju också ändrat karaktär i stor utsträckning under min livstid, och inte alltid till det bättre enligt min åsikt. I och med att det är så få utövare är ju rimligen klassen på eliten också lägre än i de andra skidsporterna. Klimatförändringarna gör förutsättningarna svårare för icke-professionella utövare och därmed är rekryteringen än svårare. Det ser alltmer svårt ut för en idrott som tillhör de skönaste och mest givande.

Norge är ju det mest framgångsrika vintersportlandet av alla sen mer än 30 år. I de nordiska grenarna har man dominerat så totalt att man vunnit nationstävlingen om medaljer de elva (!) senaste gångerna, och nio gånger tidigare. Även i år kommer man nog att vinna medaljligan tämligen överlägset. Att ett land dominerar så stort ien sport tar ju bort intresset i övriga länder, så det vore nog snart mest lämpligt att köra nordiska mästerskap i stället. I alla tiders medaljliga leder Norge med sammanlagt 367 medaljer före årets mästerskap. Finland är på andra plats (201 medaljer) och Sverige belägger tredjeplats med 139 metallstycken. Det är givetvis oerhört imponerande, men visar på det mycket ringa intryck som framförallt längdåkningen utövar på den sportintresserade allmänheten utanför Norden.

Den främsta medaljvinnaren genom alla tider är Marit Björgen som har tagit 26 medaljer under sin karriär. Gunde Svan beläggger nionde plats i de nordiska grenarna med sammanlagt 11 medaljer. De är ju bägge fantastiska idrottare men utanför en trängre krets av specialintresserade känner ingen till dem i kontinentala Europa. Jag har tagit del i otaliga sportdiskussioner i många länder, men när vi har kommit in på skidåkning vid samtal med tyskar, österrikare eller schweizare finns det så gott som ingen som kunnat säga namnet på en enda längdåkare om de inte var från det egna landet. Däremot har de flesta klara minnesbilder av Ingemar Stenmark och Anja Pärson, många känner till Magdalena Forsberg och Jan Boklöv är bekant för de som är konnässörer av backhoppning.

För mig var dock de bästa vintersportupplevelserna framför TVn (med undantag av Stenmarks andra åk förstås) när männens femmil eller kvinnornas tremil med individuell start gick av stapeln, eller när stafetterna kördes. Oavsett vem som slutligen vann var det alltid spännande och ovisst in i det sista, och det kändes som en ärlig kamp mot klockan eller man mot man. Stafetterna är ju också idag bra idrott men när det i slutändan mest är en fråga vem som kommer närmast efter Norge har en stor del av den idrottsliga charmen försvunnit.

De stora folksamlingar som hör ihop med sommarens evenemang får vi vänta med till (åtminstone) nästa år. Stora folkfester som Oktoberfest i München, Donauinselfest i Wien och Sziget Fesztivál i Budapest är alla inställda. Sen har idrottsälskare förstås noterat att årets clou, Olympiska Spelen i Tokyo, inte blir av och att herrarnas fotbolls-EM i bästa fall kan genomföras nästa år. Sådana förskjutningar får också följder för ytterligare andra tävlingar. Flera europeiska fotbollsligor har avslutat säsongen i förtid, medan andra faktiskt har startat om igen efter uppehåll på ett par månader. Omstarten har ekonomiska orsaker, utan matcher som TV-sänds har föreningar i toppskiktet stora intäktsbortfall. Publiken finns inte på plats (i Tyskland och Österrike kallas matcherna ”Geisterspiel”) men just de intäkterna är mindre än vad som kommer in från TV-rättigheterna.

I vanlig ordning kommer Bayern München att vinna den tyska Bundesligan. Det är i och för sig fem omgångar kvar att spela men alla inser att det är en formalitet vilket lag som tar hem titeln. LASK från Linz leder just nu den österrikiska Bundesliga, men här lurar Red Bull Salzburg i vassen. I Ungern heter första ligan OTP Bank Liga numera. Den sista omgången spelas 27 juni, och den klassiska storklubben Ferencvárosi TC (”Fradi”) från Budapest ligger bäst till för att ta hem mästerskapet.

Klubben ägs av den ungerska staten och har ett eget stadion, Groupama Aréna, vilket togs i bruk 2014. Just stödet från skattebetalarna är ingen tillfällighet. Den ungerska staten skjuter till oerhörda belopp för att stödja elitidrotten. Det byggs sportanläggningar över hela landet, ofta väldigt stora anläggningar, och satsningen på idrottare och deras förhoppningsvis framgångsrika internationella deltagande är helhjärtad och mycket generös. Det här är ingen tillfällighet, regeringen Orbán vet mycket väl att att Ungern och ungrare inte har rykte om sig att vara särskilt framstående i internationell konkurrens på något område, vilket ju är beklagligt. För att kunna behålla någon form av nationell stolthet måste man därför uppvisa något område där man syns och har framgång. Därför satsas det så oerhört på idrottens infrastruktur och på elitidrottare. Den här satsningen leder till att Ungern (och framför allt Budapest) gärna tar på sig att arrangera internationella mästerskap, och givetvis är det passande om Ungerns idrottare också röner framgångar. Ryktet säger också att Orbán själv är mycket och genuint idrottsintreserad (även om det synbarligen inte tar sig uttryck i from av egna övningar), och mycket väl inser idrottens propagandavärde.

Just fotboll är inte bara Orbáns favoritsport, på ett generellt plan är det också en av ungrarnas stora passioner. Det märks tyvärr inte i resultatlistorna från turneringar och mästerskap, men på något sätt har en myt skapats som säger att Ungern är ett särskilt framgångsrikt fotbollsland. Nu kan man ju förstås säga att ett land med bara knappt 10 miljoner invånare inte kan förväntas ligga i topp i en så global aktivitet som fotboll, men faktum är att många andra jämstora eller t.o.m. mindre länder har nått större framgångar, och det dessutom i modern tid. Det räcker med att nämna Uruguay, Kroatien, eller Danmark för att illustrera saken. Även Sverige har nått fler internationella framgångar än Ungern. Tittar man t.ex. på VMs maratontabell så ser man att Sverige innehar plats 10, medan Ungern är sextonde nation. Ungern har två silvermedaljer i VM (1938 och 1954), där det senare egentligen var ”Ungerns år”, men där de stöp på mållinjen. Sverige har ett silver och tre brons. I dagens FIFA-ranking är Sverige betydligt bättre placerat än Ungern på både dam- och herrsidan (Sverige intar platserna 5 respektive 17, medan Ungern återfinns som nummer 43 bland damerna och 52 bland männen). Och uppriktig sagt, kan någon nämna en internationellt välkänd ungersk fotbollsspelare från de senaste decennierna?

Den ungerska ligan är ingen publikmagnet, men det beror inte på att det saknas ändamålsenliga och moderna arenor. Tvärtom, de senaste åren har har kännetecknats av mycket omfattande statliga investeringar i olika idrottsanläggningar, ej enbart för fotboll. Den ovan nämnda Groupama Aréna är ett bra expempel. Vidare ersattes den klassiska Nepstadion med en modernare arena, Puskás Aréna, så sent som 2019 till en kostnad som var 100% över budget. Här kommer tre gruppspelsplatser och en åttondelsfinal att spelas under den kommande EM-turneringen. Det är alltså den nationella arenan där landslaget ska spela sina hemmamatcher. Ungern är för övrigt inte kvalificerat ännu för EM, och det skulle vara mycket förtretligt om turneringen går landslaget förbi. Möjligheten finns dock för ett avancemang från kvalet i sista stund. Det återstår nämligen att spela en bortamatch mot Bulgarien, och om Ungern vinner den kampen träffar de på endera Island eller Rumänien i en helt avgörande match. En svår men inte omöjlig uppgift. Att inte komma till nästa EM-slutspel är annars närmast en prestation då hela 24 länder av UEFAs 55 medlemmar kommer att delta. Då ska man också komma ihåg att medlemmarna inkluderar fotbollsjättar som Gibraltar, San Marino, Färöarna, Andorra m.fl.

Det spenderas alltså mycket stora summor av landets offentliga medel på fotbollsarenor. Förutom de som nämnts ovan byggs ett tredje stort stadion just nu i Budapest, för klubben Honvéd FCs räkning. Byggandet är dyrt och redan över budget, så nu under coronakrisen tillsköt regeringen 1 miljard Ft (ca 30 miljoner SEK) för att trygga arbetet. I princip alla större städer, och även de mindre men med bra fotbollslag, får pengar från staten för att bygga fotbollsanläggningar. Sen går entreprenaden till ett fåtal oligarker som inte behöver lämna anbud och som heller inte behöver tänka på att hålla budgetar. Nya anläggningar ska helst också vara så stora och moderna att de kan godkännas för matcher i UEFAs turneringar. Det innebär i praktiken att det ska finnas sittplatser för sådär 20-25000 åskådare. Inga matcher i den ungerska ligan har egentligen sådana siffror. Åskådarsiffror på 5-8000 anses vara bra, genomsnittet ligger på 2000 per match. Megalomanin är alltså påfallande.

Ett underbart exempel på hur regeringen, och Orbán själv, tar fotbollen på stort allvar är en klubb i första ligan från ett litet samhälle som heter Felcsút (ca 45 km väster om Budapest). Laget har det ärevördiga namnet Puskás Akadémia FC och är givetvis uppkallat efter den legendariske stjärnspelaren Ferenc Puskás, som för övrigt inte hade någonting med Felcsút eller den här akademien att göra. Orbán är själv en Felcsútbo och har sitt hus alldeles bredvid stadion som heter Pancho Aréna. Laget är Orbáns egen skapelse i viss mån, och hans idé var att föreningen skulle fungera som en utbildningsklubb, vilken tog hand om unga ungerska talanger och gjorde dem till högklassiga spelare. Laget spelar sen något år i den högsta ligan, men är inte särskilt framgångsrikt. Det har heller inte några stjärnor, utan framför allt äldre spelare och spelare från andra länder (fotbollsproletariatet) som inte får plats i klubbar i de bättre ligorna. Klubben har i genomsnitt 1300 åskådare på sina hemmamatcher, i en arena som rymmer 4000 åskådare, och det i en by där det bor 1700 människor. Ägare till både klubben och arenan är för övrigt Lörinc Mészáros, Orbáns barndomsvän och affärsfront.

Anläggningsbehovet är inte begränsat till fotbollen. I samband med att Budapest härbärgerade sim-VM 2017 byggdes nya simanläggningar, och en del äldre renoverades. Även utanför huvudstaden uppfördes nya anläggningar med olympiska mått, så idag finns det åtminstone fem simanläggningar i landet där det ungerska landslaget har tillgång till banorna. Dessa anläggningar är inte till för allmänheten. Nästa år är Ungern en av värdnationerna för handbolls-EM, för vilket fyra sporthallar byggs i Budapest. Huvudarenan ska ha plats för 22000 åskådare. Två år senare är Budapest värd för friidrotts-VM, och en ny arena är under uppbyggnad. Budapest var ensam kandidat till det evenemanget.

Det är alltså tydligt att Budapest vinnlägger sig om att en profil som idrottens huvudstad när det gäller internationella evenemang. Det är också en av regeringens uttalade och viktigaste ambitioner, vilket tillåts kosta oerhörda summor. Under innevarande år har man avsatt 768 miljoner Ft för att bekosta kandidaturer. Enbart under de senaste två-tre månaderna, när nationellt nödläge råder (!), har regeringen gett 540 miljoner Ft till staden Szeged för en friidrottsanläggning, 300 miljoner till en klubb i Szombathely så att den inte går i konkurs, 1 miljard extra till byggandet av Bozsik József Stadion, och 450 miljoner Ft till klubben Honvéd FC för ett ospecificerat utvecklingsprogram. Den statliga direktfinansieringen till idrotten är alltså enorm, riktad till topputövarna, gynnar regeringstrogna oligarkers byggfirmor, och lämnar mycket lite till allmänheten som inte har särskilt bra möjligheter att utöva idrott om man inte har gott om pengar.

Varför gör nu Orbán allt detta för idrotten? Antagligen finns det flera orsaker, men ett viktigt skäl är nog spelandet på nationalistiska känslor. Om inte annat så ska Ungern i alla fall vara en idrottslig stormakt (kommer någon att tänka på DDR?). Specifikt tror jag att också att det är viktigt för Orbán att kunna stå som värd för stora internationella evenemang. De grenspecifika mästerskapen i all ära, men den riktiga drömmen var att Budapest skulle kunna vara värd för ett OS. Därför var man inne på att kandidera för 2024 eller 2028 initialt, men den drömmen sprack när en motrörelse uppstod som krävde en folkomröstning om Budapests roll som kandidatstad. Det var uppenbart att stödet för en ansökan var obefintligt och det projektet las ned. I efterhand ser man också att Budapest såviså hade varit chanslöst, med Paris och Los Angeles som nu utsedda värdstäder.

Det som däremot fortfarande lever, kan man tänka sig, är drömmen om ett fotbolls-VM, kanske i form av ett samarbete mellan Ungern och Kroatien. Den konstellationen har ju tidigare diskuterat att söka EM tillsammans, vilket kanske också kan vara realistiskt i framtiden. Ett storevenemang för fotboll skulle ju också legitimera alla investeringar i arenor och dessutom sätta både Ungern och Orbán på världskartan.