I år har världen på ett dramatiskt sätt blivit påmind om hur ökande globala temperaturer dramatiskt och omedelbart förändrar naturen och påverkar livsbetingelser för de biologiska arter, inklusive människan, som lever där. Nyhetsmedier har rapporterat om enorma bränder i Australien under deras vår och sommar, brinnande skog och myrmark i Sibirien på arealer som omfattar miljontals hektar, och de förödande bränderna i västra USA som ödelagt tusentals hem och skapat rökmoln som synligt kommit till avlägsna delar av det norra halvklotet. De direkta brandorsakerna är flera, men bränderna möjliggörs eller förvärras av de rekordhöga temperaturer som vi upplever. Dessa i sin tur är en konsekvens av de klimatförändringar som nu pågår, och vilka har människans långvariga och ökande utsläpp av koldioxid som absolut viktigaste grund. Bränderna i sin tur har en förstärkande effekt på klimatförändringarna och påskyndar desamma. Tyvärr är medierapporteringen mestadels på de omedelbara skeendena och ger inte en fullständig bild av hur dessa och många andra väderrelaterade katastrofer primärt påskyndas och förvärras av den globala uppvärmningen.

Meteorologer och atmosfärsfysiker har under decennier samlat relevanta data och utvecklat modeller som bättre och bättre kan visa hur klimatförändringarna också leder till väderrelaterade extrema händelser. Sådana ”hundraårsföreteelser” kommer att bli alltmer vanliga och dessutom mer långvariga. I slutändan behöver vi lära oss att leva i en väldigt annorlunda och mer svårhanterlig värld, där vi till stor del ännu inte har varken kunskap eller verktyg för att kunna hantera nya problematiska situationer. Väderextremer kommer att bli vanliga på helt nya platser, och de kommer att ta sig mångahanda uttryck. Förutom extrema värmeböljor kommer stormar att öka både i antal och intensitet. Nederbördsmängder blir extrema, i båda riktningarna, och iskall polarluft kan plötsligt vandra söderut under helt oväntade perioder och med svåra följder på grund av extrem kyla som når områden utan adekvata förberedelser. Katastrofalt intensiva stormar inträffar mer frekvent och kommer att drabba hittills tämligen skonade områden.

De senaste åren har enormt intensiva nederbördsrika vädersystem drabbat t.ex. alpina områden i Centraleuropa, från Frankrike och Italien, över Schweiz och Bayern, till de österrikiska Alperna. Både snö- och regnmängder har lokalt varit närmast ofattbara. Vissa av ovädren har i bl.a. Tyrolen, i Salzburg och i Kärnten leverat regn eller snö under några dagar (kortare tid än en vecka) som motsvarar den mängd som normalt faller under ett halvt år. I några fall har det under två dagar kommit motsvarande 400-600 mm vatten per kvadratmeter. Som jämförelse kan nämnas att Stockholm (Observatorielunden) har ett genomsnittligt årligt värde på ungefär 550 mm under perioden 1961-1990. De enorma vattenmängderna leder till dramatiska jordskred i de branta och ofta avskogade alpsluttningarna, med förstörda vägar, byggnader och annan infrastruktur som följd. Allt till enorma kostnader och med stort mänskligt lidande.

Extrema regnväder är alltså en följd av klimatförändringarna. En annan effekt är ihållande perioder av den motsatta situationen, extrem torka. Det är vad delar av Tyskland har upplevt de senaste tre åren. Inte nog med det, årets vår var den sjunde i följd med onormalt låga nederbördsmängder. Torra vårar och somrar kan kompenseras av den nederbörd som kommer under hösten och vintern, men det har uteblivit de senaste åren. Resultatet har blivit att stora delar av landet nu kännetecknas av ovanligt låga grundvattennivåer och myckt torra övre markskikt. Denna sommar markeras Tysklands yta till 80% med orange-röd färg (svår till extrem torka) på de torka-monitorer som med färger anger graden av tillgängligt vatten. Ju kraftigare rödfärg, desto mer torka. Omvänt, vit-blå färg anger att vattennivåerna är normala till höga. Sådana monitorer publiceras t.ex. av forskningsinstitutet Helmholtz-Zentrum für Umweltforschung, och också av Umweltbundesamt (motsvarar ungefär det svenska Naturvårdsverket). Detta Helmholtz-Zentrum anger också att delar av Centraleuropa lider nu av en torka som inte upplevts tidigare under de senaste 250 åren.

De delar av Tyskland som är värst utsatta ligger i de östra och mellersta delarna, men också vissa regioner i de södra och västra delarna är drabbade. Värst är situationen i förbundsländerna Thüringen och i södra Sachsen-Anhalt, och i delar av Sachsen och Brandenburg. De är alla länder i forna DDR och har allmänt en lantlig profil, med omfattande jordbruk och stora delar av det tyska skogsbruket. Jordbruksgrödor är svårt drabbade. Nyheterna visat ständigt inslag med förtvivlade bönder som inte har något som växer på deras åkermarker, och med kor som måste nödslaktas i brist på foder. Stora rotfrukts- och grönsaksfält producerar enbart små skördar, och fruktträd levererar dåligt. Konstbevattning börjar installeras men det har inte riktigt tagit fart, och nya varianter av grödor med bättre motståndskraft mot torka är på gång men har inte slagit igenom än.

På sätt och vis ser det än värre ut i skogslandskapet. På en del håll har bortåt en tredjedel av träden fått så omfattande skador av vattenbristen att de dör. Bilder visar gråa trädskelett och en förtorkad undervegetation. Även här uppstår skogsbränder mer och mer frekvent och med svåra följder. De ekologiska följderna är svåra att överblicka, men lär nog vara avsevärda.

På tyska används begreppet ”Wasserdargebot” för att beskriva hur mycket vatten som finns. Det är en term från hydrologin som inkluderar mängden vatten som förekommer i ett visst område under en viss tidsperiod i form av yt- eller grundvatten som en del av jordens vattencykel. För Tyskland är detta värde normalt 188 miljarder kubikmeter per år. Efter torråret 2018 var man nere på 119 miljarder kubikmeter. Sedan dess har man upplevt ytterligare två år med subnormala nederbördsmängder och rekordhöga temperaturer, så det är ett rimligt antagande att detta värde nu är än lägre. Tyskland har alltså ett vattenförsörjningsproblem, åtminstone lokalt.

Personer med fackkunskap har kommit fram till att de extrema väderbetingelser med höga temperaturer och ihållande torka som rådde 2018 och 2019 är att hänföra till klimatförändringar, och alltså inte (enbart) fluktuationer i det ”normala” vädret. Något sådant uttalande för innevarande år är givetvis för tidigt att göra, men klart är att både rekordvärme och rekordtorka har kännetecknat även 2020 så här långt. Situationen rapporteras tämligen frekvent i nyhetsmedier, ofta också med en kommentar om klimatförändringar som orsak, men i dagens situation med andra rubrikskapande nyheter (hallå COVID-19, presidentval i USA, Novitchok m.m.!) faller ärendet långt ner på angelägenhetslistan. Politiker visar villigt upp en förstående attityd till de drabbade näringsidkarna och är villiga att skjuta till en viss ekonomisk kompensation, men grundproblemet med den pågående klimatkrisen vill man inte så gärna angripa idag, det skjuts på framtiden. Under tiden verkar delar av Tyskland och också andra delar av Centraleuropa att förvandlas till en stäpp eller halvöken.

Kör man österut från Wien längs Autobahn A4 färdas man genom ett huvudsakligen flackt landskap med en stor del åkermark. Det påminner inte alls om de västliga delarna av Österrike med sina imponerande berg och vackra vattendrag. Istället är det som den slättmark som fortsätter på den ungerska sidan om gränsen, där slätten kallas Lill-pusztan (Kispuszta). För tjugo år sen var utsikten från bilfönstret renons på de torn som utmärker moderna vindkraftverk. För sisådär femton år sen kommenterade man de enstaka vingförsedda elproducenterna och kunde snabbt notera att det stadigt tillkom fler och fler. Numera är nästan hela sträckan från Wien till gränsstationen i Nickelsdorf en stor vindkraftpark, där det är omöjligt att räkna alla man ser. Kör man i mörkret är det närmast en surrealistisk upplevelse när alla röda lanternor på kraftverkens toppar ständigt blinkar för att göra sig uppmärksammade av lågflygande objekt. Efter 75 km körning når man så gränsen och på andra sidan från Österrike räknat byter vägen namn till M1. Här är Hegyeshalom första orten, en klassisk gränsort med en järnvägsstation, tankställen m.m. Landskapet ser likadant ut som på den österrikiska sidan, men vindkraftverken är sällsynta.

Överhuvudtaget är det ovanligt att man ser mer än enstaka vindkraftverk vid en resa genom Ungern. Ungefär tre procent av elproduktionen kommer från denna teknik, vilket i det här sammanhanget är tämligen litet. De geografiska förutsättningarna finns, men utbyggnaden har aldrig tagit riktig fart. Numera är det också beslutat att man inte ger några ytterligare tillstånd för uppförandet av vindkraftverk, så ifall man irriterar sig på åsynen av dessa byggnationer behöver man inte vara särskilt orolig för att bli stressad av den faktorn när man åker genom landet.

Just irritationen och ibland den direkta oviljan mot att ha vindkraftverk i närheten av den plats där man bor är en rejäl hämsko vid utbyggnaden av vindkraften. Nu i veckan hade österrikiska media reportage från Stubalm i den bergiga delen av Steiermark. En större vindpark är planerad att byggas i ett skyddat område där stora mängder turister vandrar varje år. Projektet har fått nödvändiga tillstånd och finansieringen är klar, men nu är opinionen klart emot projektet. Huruvida det kommer att fullföljas är skrivet i stjärnorna. Österrike har som nämnts ovan gott om vindkraftverk framförallt i öster, men andelen vind i elproduktionen når trots det endast upp till runt 9%. Vattenkraften är viktigast, och andelen fossila bränslen som energikälla för elektriciteten är styvt 20%. Givetvis vill landet öka andelen produktion som grundas på förnyelsebar energi, men här liksom i många andra länder stöter det på patrull i form av NIMBY-effekten.

Andelen förnyelsebara energikällor i el-produktionen varierar mycket mellan olika länder i Europa. Norge står i en klass för sig och producerar mer än vad landet konsumerar i form el-kraft med hjälp av förnyelsebar energi. Österrike och Sverige är också framgångsrika. För Sveriges del är 98% av elen fossilfri. Runt 40% produceras med hjälp av kärnkraft och goda år ungefär lika mycket med hjälp av vattenkraft. EU-genomsnittet är 32%, med Tyskland över genomsnittet på 38%. Ungern ligger tillsammans med Malta i den absoluta botten. Bägge länderna kommer upp till en andel på ungefär 8% förnyelsebar energi i el-produktionen .

I Tyskland är elproduktionen framförallt driven av fossila bränslen, med brunkol som viktigaste bränsle. Något värre alternativ får man leta efter om man ser till koldioxidemissionerna, och tyskarna har här ett stort politiskt problem. Liksom många andra vill man ju framställa sig som ett föredöme när det gäller att motverka klimatförändringarna, så brun- (och även sten-) kolförbränningen sticker i ögonen. Kolbrytningen skalas nu ner och kommer att försvinna på sikt, men den politiska våndan är här svår. Dessutom beslutade regeringen Merkel väldigt hastigt efter Fukushima-olyckan i samband med jordbävningen och den efterföljande tsunamin 2011 att kärnkraften ska stängas ned senast 2022. Kärnkraftens andel av el-produktionen är i nuläget cirka 14%, och de bägge kolslagen bidrar med över 30% till el-produktionen.

Omställningen till förnyelsebara energislag är alltså både akut nödvändig och väldigt omfattande om man vill uppnå de egna klimatmålen. Vidare ska man komma ihåg att elektriciteten är en av flera energiformer som vi använder oss av, och om vi vill minska andelen fossila bränslen måste de ersättas med något. Elektriciteten är här det mest realistiska alternativet i en nära framtid. Fossila bränslen bidrar globalt med 85% till energitillförseln och det är de oerhörda mängderna energi som vi måste ersätta med något annat för att på rätt kort sikt kunna stoppa utsläppet av växthusgaser. Sverige har ca 25% fossila bränslen som källa för tillförd energi numera.

Konsekvenserna av att inte fasa ut fossila bränslen är ju i det stora hela väl kända numera. Med den bakgrunden undrar man förstås också hur Tyskland tänker när det gäller att dels ersätta energikällor och dels kunna utöka el-produktionen väldigt kraftigt. Idag bidrar vind- och solkraft med knappt 25% respektive 9 % till elproduktionen. Den andelen måste alltså utökas oerhört kraftigt, och det omedelbart, för att göra det möjligt att fasa ut kärnkraft inom ett drygt år och kol inom ett par decennier. Rimligen kommer det inte att lyckas.

Tysklands rätt stora investering i vindkraft är framgångsrik men otillräcklig. Däri verkar alla var eniga. Genom att bygga mycket stora vindparker off-shore vid Nordsjökusten kan man också öka el-produktionen väsentligt. Ett problem är att elen som produceras där inte kommer att förbrukas på plats, utan framförallt behövs i de sydliga förbundsländerna Baden-Würtenberg och Bayern. Dit är det en lång sträcka och därmed behövs det ett kraftfullt och tillförlitligt distributionssystem. Alltså, högspänningsledningar för likström. Byggandet av dessa går tyvärr alltför långsamt, och en stor anledning är det lokala motståndet mot härbärgerandet av ledningarna. NIMBY-effekten går igen även här, trots att alla är medvetna om det legitima behovet av att transportera elektricitet över landet. Även byggandet av vindkraftverk ”på land” i Tyskland har stött på patrull av samma anledning. Sen 2018 har antalet nya kraftverk gått ner väldigt kraftig jämfört med tidigare år. Inte därför at behovet inte finns, men därför att tillstånd inte ges så ofta längre. Dessutom kommer det att bli än svårare att få sådana tillstånd, då de lokala intressena har frammanat en ny lag som säger att det minsta avstånd som ett vindkraftverk måste ha till bebyggelse är 1000 m. Det är en utökning från de tidigare i praktiken gällande avstånden på 500-800 m. Således, högspänningskablar och vindkraftverk är impopulära om de finns i min närhet, och bör inte ges tillstånd. Politiken vill nog inte köra över medborgarna i den här frågan, så någon snabb omställning från fossila bränslen är nog knappast realistisk i Tyskland.

Även i Sverige möter vindparker stort lokalt motstånd. Efter några år av mer långsam utbyggad har de senaste åren sett en ökning av vindkraftens andel i elproduktionen, framförallt tack vare nya anläggningar i Norrbotten, och energimyndigheten spår att vindkraften ökar från drygt 10 till upp emot 25% inom några år. Även i Sverige finns det flaskhalsar i form av distributionsproblem vilket kombinerat med oviljan mot att se anläggningar kanske bromsar den utvecklingen.

Vattenkraften spelar ju stor roll i Norge, men även i Österrike där 60% av elen kommer från strömmande vatten. Det är mer än i Sverige, och betydligt mer än både Tyskland och Ungern med siffror på 4 respektive 1 %. Inte i något av dessa länder har solenergi någon dominerande roll. Subjektivt kan man kanske anta att solenergi har en bärande roll i Österrike, där man ser solpaneler på väldigt många enfamiljshus framförallt ute i små samhällen och på den riktiga landsbygden. De bidrar dock inte till mer än två procent av den totala elproduktionen. Ännu mindre i Sverige, där solcellers bidrag är så litet att det inte ens syns i statistiken. Även i Ungern är andelen sol-el under 1%. För Sveriges del finns det beräkningar som (kanske optimistiskt) antyder att ett optimalt utnyttjande av solceller skulle tillåta en elproduktion motsvarande 40 TWh per år, ungefär en tredjedel av den elproduktion som sker idag. Teknologin är ju både billig och effektiv idag och en rejäl utbyggnad i Sverige är säkert intressant i ljuset av att andra källor inte kan drivas längre eller har mindre utrymme att expandera på jämfört med de behov vi har och framförallt kommer att ha. I Tyskland, där solcellsföretag var världsledande för 10-15 år sen uppgår andelen sol-el till 9%.

Personligen tror jag att vi underskattar hur mycket elektricitet vi faktiskt kommer att behöva om vi ska fasa ut fossilbränslen. Vi förstår nog heller inte vad det betyder globalt att vi verkligen behöver ersätta 85% av den globala energitillförseln med förnyelsebara energikällor, och det snabbt, om vi ska kunna begränsa den globala temperaturhöjningen till de två grader som vi snart kommer att nå. ”I princip” är många av oss införstådda med att åtgärder som begränsar CO2-utsläpp också innebär att saker och ting ändras, men i verkligheten får det inte ha någon inverkan på mitt vardagsliv och min bekvämlighet.

Nyligen formulerade Tysklands förbundspresident Frank-Walter Steinmeier sin hållning visavi somliga knäppgökar som demonstrerar emot COVID-19-relaterade inskränkningar i den vardagliga rörelsefriheten: ”Munskydd är mer rekommendabelt än aluminiumhatt”. Anledningen till just den kommentaren är de ”frihetskämpar” som negligerar coronavirusets negativa hälsoeffekter men som tror att vaccineringar, moblitelefoni och personer som Bill Gates sammantaget leder till mänsklighetens undergång.

I dessa tider av stress, rädsla och förvirring dyker fantastiska konspirationsteorier upp från de mörkaste skrymslen. En av de många mer eller mindre groteska idéerna är att den nyaste generationen av mobil kommunikationsteknologi, den vi kallar 5G, skulle vara en orsak eller åtminstone ett bidrag till den influensa, COVID-19 som orskas av coronaviruset SARS-CoV-2. Det finns inga som helst vetenskapliga belägg för att strålning från någon som helst mobilanläggning kan påverka vare sig virusspridning eller sjukdomstillstånd som hör ihop med corona-influensan.

De senaste veckorna har flera rykten varit i omlopp som vill knyta samman corona-viruset med 5G. Ryktena säger t.ex. att ”mobilstrålning” rent allmänt gynnar virusspridning. Andra har torgfört att 5G undertrycker vårt immunsystem, och att man därför skulle bli sjukare vid en eventuell infektion. Det har också framförts spekulationer om att 5G skulle orsaka nedbrytning av celler. Det i sin tur liknar de effekter ett virus kan orsaka och leder till influensaliknande symptom. Det finns alltså inga effekter av corona-viruset egentligen, utan sjukdomen är orsakad av 5G!

Det finns överhuvudtaget inga vetenskapliga belägg som stöder dessa påståenden. 5G-relaterade emissioner orsakar vare sig cellnedbrytning eller influensasymptom. Hittills har det heller inte publicerats några vetenskapliga studier som stöder att 5G, eller för den delen den strålning som sänds ut från någon typ av mobilteknologi har effekter på immunsystemet.

5G är egentligen inte någon särskilt specifik teknik, utan en utveckling av de protokoll som används eller har använts för de tidigare mobiltelefongenerationerna. Vissa tidigare använda frekvenser görs nu tillgängliga för 5G-system, och med tiden kommer troligen ytterligare några ”nya” frekvenser att tas i bruk. De är inte väsensskilda från de som redan är i användning, även om många motståndare till 5G brukar försöka framhålla det. Vidare, specifika 5G-nät är i mycket liten utsträckning tagna i bruk, och det man betecknar ”roll out” har försenats i de flesta länder. Det är just i dagarna som de två första kommersiella 5G-näten öppnas upp i Sverige, begränsat till Stockholm. Att just 5G skulle var (med)orsak till corona-influensan blir därmed ännu mer osannolikt när 5G i praktiken inte finns där människor drabbats av sjukdomen.

Under årtionden har forskare studerat om de elektromagnetiska fält som associeras till mobil kommunikationsteknologi orsakar hälsoeffekter. De effektnivåer som förekommer i verkligheten, i motsats till de mycket högre nivåer som kan användas vid experimentella studier orskar inte några effekter på vårt immunförsvar. De forskare (inklusive mig själv) som arbetar i området är eniga om detta, det råder konsensus.

Trots det finns det andra som utger sig för att vara experter (oklart på vad) som ihärdigt sprider felaktigheter, misstolkningar, och till och med rena dårskaper. Det tas upp av skamlösa individer som sprider budskapen vidare i olika medier. Vad avsikten med dessa aktiviteter egentligen är, är inte helt lätt att förstå. En god regel är dock att ”follow the money”. Vem tjänar på att skräck och hysteri sprids runt en teknologi eller ett fenomen helt utan grund?

Klart är i alla fall att desinformation är ett kraftfullt redskap för den som vill förstöra något, och det finns alltid ”nyttiga idioter” som villigt låter sig utnyttjas för de mest sanslösa aktiviteter.